Ett nytt år väntar

Tiden kring jul har varit bra. Jag har umgåtts med nära och kära. Ätit god mat, dansat disco, druckit drinkar, vin, bubbeldricka och sett på video. Däremellan har jag jobbat lite. Nu väntar ett nytt år och det känns spännande. Om en dryg vecka sitter vi här hemma med två kvinnor från familjerätten och pratar adoption. Vilken grej!

Gott Nytt År på er!

Finaste granen i stan

Igår köpte vi en gran och nu har julstämningen infunnit sig i huset. Det känns riktigt bra och just nu tänker jag inte så mycket på barnlösheten. Julklapparna är inhandlade och julstressen har än så länge inte infunnit sig. Jag ska försöka njuta av lugnet och ta långa promenader i vinterlandskapet.

3:e advent - En vecka kvar till jul

Ensam är inte stark

Jag har känt mig ganska psykiskt stabil den senaste tiden. Jobbet har varit kul, kärleken underbar och jag har till och med kommit igång med träningen(!). Så plötsligt smäller det till och all sorg rinner över mig igen som en kall dusch från ovan.

Jag, mamma och min man hade varit och ätit lunch. Efter lunchen strosade jag vidare på stan för att köpa julklappar till mina brorsbarn. Jag kände mig på riktigt gott humör och hittade supertuffa kläder till lillkillen med rättvisemärkning. Medan expediten slog in paketet gick jag över till grannbutiken. Där mötte jag en tjej som jag har jobbat med tidigare. Vi pratade lite ytligt med varandra och så kom den där meningen som man befarar "vet du om att jag och Johan ska ha barn i maj?". Jag lyckas aldrig finna mig i dessa situationen och ur min mun kommer ett "å vad kul att du är gravid - grattis!" med falsk röst. Vi pratar vidare, ännu mer ytligt än tidigare, och jag räknar upp några andra som är gravida (fråga mig inte varför). Det slutar med att jag säger "ja det verkar som att alla ska ha barn utan jag" och så försöker jag komma därifrån så fort som möjligt. När jag kommer tillbaka till jobbet känns allt piss. Mina arbetsuppgifter känns oviktiga, mitt kontor patetiskt och plötsligt brister det. Jag orkar inte vara kvar på jobbet och åker hem.

Just nu har jag samlat mig lite men för 10 minuter sedan tänkte jag på möjliga flyktvägar. Bort från julen, barnvagnarna, familjelyckan och 30-årsfesten i vår. Jag hade aldrig trott att livet runt 30 skulle bli så här jobbigt.

Hur mycket jag än letar efter den där känslan av "å vad kul vi ska adoptera" så kommer den inte. För att straffa mig själv lite mer tänker jag att det kanske är ett tecken på att vi inte är mogna. Det kanske är meningen att vi ska förbli barnlösa? Kan man bli utbränd av ofrivillig barnlöshet?

Hembesök i januari!

Jippi! Idag ringde familjerätten och vi bokade in ett besök i januari. Äntligen!

Precis efter adoptionskursen i augusti var vi helt uppfyllda av adoptionstankar. Vi pratade och diskuterade olika frågor om adoption. Månaden efter tog IVF-behandlingen över. Under sorgearbetet och den total misslyckad IVF-behandling var tanken på adotion befriande men så plötsligt bleknade den. Adoptionstanken kändes overkligt men nu börjar det. Den långa resan mot målet och det bästa av allt är att vi kommer att bli föräldrar!

Läkarutlåtande 4

I fredags pratade jag återigen med en läkare på telefon. Vi hade bokat telefontid kl 16.00. Läkaren ringde upp redan vid 15-tiden och undrade om jag var "pratbar" men jag satt i möte och vi bestämde att han skulle ringa kl. 18.30 igen. Då satt jag och maken i bilen på väg till min bror. Jag hade förberett mina frågor tex "Hur en tredje behandling skulle se ut rent medicinskt?" "Hur läkarna förklarar att 4 av 8 ägg faktiskt var mogna men att de trots detta inte befruktades?" "På vilket sätt menopurmedicineringen skulle kunna ge ett bättre resultat?" "Varför inte blodprovet vid första barnlöshetsutredningen visade ett dåligt LH-värde om nu menopursprutan skulle tänkas kunna förbättra detta värde?". Den sista frågan kunde läkaren inte svara på. Mina papper kring detta "fanns i arkivet" och läkaren erkände att han inte hade tittat igenom dom.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av samtalet men det kändes som att läkaren brydde sig om. Ibland är det precis vad man behöver när man befinner sig i barnlöshetsträsket.

Jag läser "Tinselflickans" och "Tingelings" blogg och deras texter brör mig. Det som förenar oss är att vi bär på en oändlig sorg. När det är som värst känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig igen. Det är en hård prövning för ett förhållande. Samtidigt som man måste ge sin älskade tröst, styrka och mod kan det kännas som att man faller sönder inuti. Det behövs mycket kärlek för att klara detta.

Ännu ett framsteg

Hej!
Jag har fått era personliga brev. Jag kontaktar dig inom de närmaste veckorna för att boka tid för ett hembesök.

/Utredaren för adoption

Min tolkning: "Närmaste veckorna" bör betyda innan jul :)

Läkarutlåtande nr 3

Idag ringde en läkare från en annan klinik upp mig. Vi pratades vid ganska länge. Han svarade på mina frågor och här kommer en sammanfattning av vårt samtal.

1. Till att börja med krossades myten om att två personer inte passar ihop. Läkaren svarade att det bara finns ett sätt som man inte kan passa ihop på och det är rent mentalt (Bra svar tycker jag).

2. När det gäller äggens mognad så hör det till vanligheten att några ägg alltid är omogna. I mitt fall där majoriteten av äggen varit omogna trodde den här läkaren att de skulle behöva justera doseringen av medicineringen mer noggrant. Han trodde inte att menopursprutan skulle göra hela skillnaden utan att det handlar om doseringshalten och antal dagar som man tar sprutorna. Han hade även ett förslag om att byta ut ägglossningssprutan (det finns olika märken) samt att vänta lite längre mellan den sprutan och äggplockningen.

4. Han kunde inte lova ett bättre resultat men för mig lät hans förslag betydligt mer seriös än de andra läkarnas bedömning. Om vi skulle gå vidare med en behandling vid hans IVF-klinik ville han först träffa oss personligen eftersom vi utgör ett "specialfall". Det tycker jag låter klokt.

Till detta såg han min ålder och min 33-dagars menscykel som positiva. En längre menscykel är tydligen ett tecken på "stabila äggstockar", vad nu det betyder? (det låter iaf bra)

Det viktiga för mig är att den här läkaren fick mig att känner mig bättre till mods. Äntligen en läkare som tar sig tid och lyssnar. Vi är fortfarande mycket tveksamma till att göra en till behandling. Just nu avvaktar vi och har siktet inställt på adoption.

En dag när alla andra är gravida

I går var det en sån där dag då det känns som att alla väntar barn förutom vi. Inom loppet av fyra timmar kom två nyheter om blivande föräldrar. Min homosexuella killkompis meddelade att han väntar barn med sin tjejkompis. Han bor ihop med sin nyblivna man och tjejen som blir mamma till barnet är singel. De har planerat regnbågsfamiljen länge och efter tre insiminationer har de fått ett plus på graviditetstestet. Jag är väldigt glad för deras skull. Därefter mötte vi annan kompis på stan som meddelade att de väntade nummer barn nr två. Det var kanske inte så oväntat men just i det ögonblicket blev jag lite sorgsen. Vi är nämligen de enda ofrivilligt barnlösa i vår umgängeskrets.

Första advent
Idag har vi haft en riktig mysdag. Vi steg upp och bakade lussebullar tidigt i morse. Efter lunch kom de första gästerna och sen har vi haft besök hela eftermiddagen. Glögg och fika tillsammans med alla kära och nära. Helt underbart!

En väns omtanke värmer

Min vän skriver
Hej vännen,Hur mår du? Jag håller mig uppdaterad via din blogg gällande adoptionen. Dock märker jag att du har halkat in på de gamla tankarna igen. Vad hände med de positiva tankarna som du hade sist du var hos mig? Om att ni verkligen ska bli föräldrar och att det kändes så bra att det fanns ett litet barn som behövde dig och att du kände dig lite utvald eftersom du aldrig känt behovet av att vara just gravid vilket vissa ser som en grej i sig. Det var så härligt att se hur du strålade då och i dina senaste texter handlar det inte om det. Jag förstår helt och fullt att du vill veta mer om vad läkarna egentligen tycker, tänker och vet, men är det så att det tar över mer nu än den positiva adoptionskänslan? Det är klart att det är lätt att tänka på allt möjligt då du befinner dig i gränslandet. Jag vill bara påminna dig om hur bra du mådde då. Mailet är bara till för att uppmuntra och jag hoppas att det även går fram så. Massor med kramar från mig

Mitt svar
Hej! Tack för peppmailet. Som du vet är jag i grund och botten väldigt positivt men just nu känns adoption långt bort och overkligt. Processen står still. Vi hör ingenting från kommunen och när utredningen väl kommer igång är det minst 2 år kvar innan vi blir en liten familj.

Mina deppiga tankar kan också ha med julen att göra. Julen är ju en sån där tid då man blir extra påmind om att man är ofrivilligt barnlös. Det är tre år sedan vi började drömma om att få bli föräldrar och ibland slår det mig att vi står på samma ruta än (även om den tanken inte är riktigt sann). När vi träffades sist kände jag en sådan enorm lättnad över att min man och jag kunde gå vidare mot adoption men nu har tankarna och frågorna hunnit ikapp mig.

Det är inte så deppigt som det låter på bloggen men jag har blivit otålig. Först kändes det som att jag struntade i varför behandlingen misslyckades men nu känner jag enormt behov att få veta varför. Inte för att jag vill bli gravid till varje pris men jag tycker mig ha rätt att få svar på varför behandlingen inte funkar som den borde på oss.

Stor kram för din omtanke!
Jag är så glad att du följer min resa genom bloggen.

Tanken finns där igen

Det är mörkt ute. Jag har tänt en mass ljus i lägenheten och satt på en bra skiva. Det känns skönt att ha lite ensamtid och underbart att få längta efter sin älskade som snart kommer hem.

När jag går omkring i lägenheten slår dig mig att den surrande IVF-tanken har lyckats ta sig in i mitt huvuvd igen. Jag försöker önska den ett gott liv och en god hälsa (så som Mia Törnblom uppmanar i sin bok när man vill få bort tankar som etsat sig fast i huvudet) men i det här fallet verkar det inte funka. Det är frågan om vad som är fel på mig som surrar vidare. Varför funkar inte behandlingen på mig? När jag söker på nätet hittar jag fler tjejer som varit i samma sitation. Den gemensamma nämnaren är att alla verkar känna sig lämnade åt sitt öde utan att läkarna kan svara på varför så många av deras ägg är omogna trots den långa behandlingen. En av tjejerna säger att läkaren har pratat om felaktiga signaler från hjärnan. Vad betyder det? Flera av dom har lyckats bli gravida ändå efter 6 IVF-behandlingar. Betyder det att jag borde pröva ännu en behandling?

Mamma kommer på besök. Hon pratar som vanligt mycket om barnbarnen. Jag blir inte alls ledsen som förut. Numera tycker jag att det är roligt att höra om alla roliga kommentarer och äventyr som de små varit med om tillsammans med mamma. Det är bara när hon säger att min ena brorsdotter är så lik mig som klumpen i halsen gör sig påmind. Jag blir glad samtidigt som jag blir lite ledsen.

Jag utreder min IVF-historia

Just nu utreder jag min egen IVF-historia. Läkarna rekommenderar mig att pröva menopur-sprutan men de kan inte lova att resultatet kommer att bli bättre. Jag frågar mig naturligtvis varför jag då ska pröva? Ingen av läkarna på kliniken kan besvara mina frågor så därför har jag startat min egen utredning. Jag har skickat våra journalerna till en annan klinik i hopp om att få veta deras bedömning.

Ni kanske undrar varför det här plötsligt har blviit så viktigt för mig och ärligt talat vet jag inte. Troligtvis handlar det om att tiden just nu står still. Jag befinner mig i ett mellanläge. Ingenting händer och jag känner mig frustrerad över att ingen av läkarna verkar intressera sig för vårt fall (även om vi verkar så unika). Troligtvis handlar det också om pengar. Vår sista behandling betalades av landstinget men även där gäller regeln "inget återförande=inget försök".

Fortsättning följer...

Frågorna kvarstår

Vi bad IVF-kliniken skicka kopior på våra journaler för att vi ville få mer information om vad som gick galet med behandlingarna. När vi insåg att journalerna inte kunde besvara våra frågor bad vi läkaren ringa upp oss. Inte heller han kunde ge några exakta svar på varför medicineringen misslyckats. Trots det rekommende han oss att göra om behandlingen med ett annat hormonpreparat (menopur). Han kan inte lova oss att resultatet blir bättre men det finns en chans att min kropp reagerar bättre på menopurmedicinen.

Hur kan det komma sig att läkarna inte kan svara på våra frågor? Finns de inga liknande fall?

Frågorna kvarstår!

Väntan och längtan

Vi var på besök hos min kompis idag (hon som jag skrev om tidigare). Det var jag som förslog att vi skulle komma förbi (mest för att ha det gjort). Hennes lilla tjej är 5 månader. Vi hade med oss ett paket med en cool munkjacka i flistyg enligt etikettsreglerna. Innan jag lade ner jackan i paketet höll jag den framför mig och tittade på den. Jag vet inte hur mång gånger jag undrat när det ska bli min tur att köpa barnkläder.

Vi drack kaffe och min kompis surrade på om sitt liv som vanligt. Min man och jag fick höra om graviditeten, om hur annorlunda livet blir när man blir småbarnsförälder och så om barnteorier som tex 5 minutersmetoden. Jag fick även en uppdatering om vilka i hennes umgängeskrets som var gravida etc. Efter 30 min barnskrik blev det tyst och det verkade få min kompis belåten (som ett tecken på att metoden fungerade). Jag lovade mig själv att aldrig någonsin utsätta mitt barn för den metoden, tackade för kaffet och instämde när min kompis insisterade på att vi absolut måste ses igen.

Min energi är tömd. Nu gäller det att ladda om batterierna till imorrn.

Barnbesök

I eftermiddag kl 17.00 stormades mitt hem av två killar i 3 års åldern och en tjej på 1,5 år. 3 tim senare lämnade två trötta mammor lägenheten med sina barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lugnt och sköt jag och min man har det vanligtvis. Jag har inte ändrat mig när det gäller familjebildandet men oj vad jag njuter nu när jag vet att vi kommer att bli föräldrar. Familjelivet är underbart men visst kommer det att bli annorlunda. Nu ska jag koka lite te och om timme ska jag se den skakande dokumentären PLANETEN.

Nu är det inlämnat!

I morse skrev jag ut berättelsen om vårt liv och skickade in den till kommunen. Vilken lättnad att vi äntligen är klara med den. Nu ser jag fram emot första besöket som troligen blir innan jul.

Det har gått 50 dagar sedan min sista mens. En vanlig cykel=33 dagar. Jag köpte ett graviditetstest på vägen hem. Inte för att jag tror att jag är gravid utan mest för att kunna få iväg tanken på att eventuellt skulle kunna vara så. Jag köpte ACO-graviditetstest och så gör jag precis enligt instruktionerna. Efter 2 min syns ingenting. Jag läser i instruktionerna "om kontrollrutan inte visar ett streck har testet inte fungerat och du bör köpa ett nytt". Vad är det för nått skämt. Jag har ju gjort precis som man ska. Funderar på att kontakta tv-programmet Plus. Nu skiter jag i att testa. Det är säkert bara hormonbehandlingen som har ställt till det med mina annars så regelbunda cykler.

En kompis till mig som jag inte längre räknar till min vän har börjat ringa som en tok. Jag beslöt mig för att ge upp henne som vän när jag insåg att det bara var jag som tog kontakt med henne. Dessutom tog hon energi av mig utan att ge om ni förstår vad jag menar. Nu när jag inte längre hör av mig (faktum är att vi bara hördes av några ggr/år) så har hon börjat ringa, sms och prata med en annan vän till mig (som hon också känner) om varför jag inte hör av mig. Suck, vad gör man med kompisar som man vill göra slut med. Det går liksom inte. Till råga på allt blev den här kompisen gravid (av en olyckshändelse med en kille hon hade strulat med i 3 mån) och nu när hon är mammaledig hör hon av sig. Min första tanke var att hon är uttråkad och att det är därför hon är så intresserad av att träffas helt plötsligt. Jag ska nog ringa henne ändå. Måste avdramatisera den här historien.

2 minuter senare. Nu är det gjort. Jag ringde henne nyss och sa att jag inte alls är sur på henne (för det är jag verkligen inte). Hon var upptagen och skulle ringa upp lite senare. Så var det gjort. Jag tänker inte säga som det är dvs att jag numera bara omger mig med vänner som ger energi. Det får helt enkelt bli en vit lögn.

Skrivövning - på väg mot familjelyckan

Vi skriver om våra liv jag och min man. Själv trodde jag att det skulle ta 1-2 timmar att skriva ihop min livsberättelse men oj vad jag hade fel. Efter 2 timmar har jag inte kommit längre än till gymnasiet. Allt ska finnas med uppväxtmiljö, uppfostran, familjemedlemmar, utbildning, arbete, realtion till familjemedlemmar idag, deras syn på adoption, vår (min man och jag) relation, nuvarande hemförhållande, vänner, intressen etc.

Vi har bestämt oss för att lämna in livsberättelsen på onsdag. Det bör tilläggas att jag inte är den som lämnar ifrån mig en text som är obearbetad vilket drar ut på processen ytterligar.

Det snöar massor här men var är herr/fru kyla?

Energidepå

Tiden räcker inte till för att blogga som ni läsare säkert har sett när ni surfat in på min sida. Jag är hela tiden på språng. När tiden är knapp behövs det fyllas på med energi. Veckans bästa energidepå var en konferens där bland annat Ayesha var en av föreläsarna. Vilken tjej! Hon vill förändra världen och när jag sitter där i publiken förestår jag plötsligt varför jag vill vara med. Jordens resurser räcker inte till för all miljöförstöring som människan utsätter den för och inget barn på andra sidan av jordklotet ska behöva svälta bara för att vi i västvärlden inte orkar bry oss. Det vanligaste argumentet för att inte engagera sig i att rädda miljön eller utvecklingsländerna är att man inte tror att det man gör gör någon skillnad. Men det är just därför ingen händer. Vi måste börja där vi står!

I helgen ska jag skriva klart berättelsen om mitt liv och på måndag ska jag skicka in den till familjerätten.

Mörkgrön istället för vår

Idag ringde familjerätten! De ville att vi skulle skriva klart vår personliga livsberättelse och skicka in den så att de kunde planera för hembesök. Livsberättelsen är en berättelse om vårt liv i nutid och dåtid. Det låter enkelt men det är svårt att skriva om sitt liv på en sida. Hur mycket ska man ta med och vad ska man välja bort. Dessutom har vi så mycket att göra just nu så vi hinner bara skriva precis innan vi kryper till kojs och då är vi alldeles för trötta. Mitt mål är att vi ska bli klara i helgen.

Klart vi vill ha hembesök snart! Vi har målat om det lilla rummet. Det blev inte färgen vår utan snarare mörkgrön men oj vad snyggt det blev.

Mitt i vimlet

I lördags var jag på en sån där tillställning som jag tidigare skulle ha klassat som världens jobbigaste ställe för en ofrivilligt barnlös nämligen en barnmässa! Ja det är sant! Det finns mässor för barn. Det hade kunnat vara riktigt jobbigt. Överallt skrikande, skrattande, jollrande ungar med föräldrar, barnvagnar och allt som hör kärnfamiljen till. Det hade kunnat påminna mig om att jag snart fyller 30 år och forfarande är barnlös. Jag hade kunnat känna mig som världens mest misslyckade kvinna men det gjorde jag inte.

Istället tittade jag på de små liven med ett hjärtligt leende och tänkte att det inom några år kommer att bli vår tur att bli föräldrar. Så jag stod där med mitt kaffe, hälsade glatt på några vänner som hunnit bli föräldrar för andra gången, log än hit och än dit och kände mig ovanligt fräsch eftersom nästan alla vuxna gick omkring med svarta ringar under ögonen :)

Jag hjärta min familj

Min relation till min familj är förändrad.

Plötsligt finns inte smärtan där. Den är borta. Jag träffar min mamma. Vi fikar och pratar. Allt är som förr. Barnlöshetens sorg är borta men varför? Troligen beror det på mina egna känslor och min egen upplevelse. Jag minns att kuratorn som jag pratade med i höstas frågade om jag trodde att splittringen mellan mig och min mamma berodde på mig eller på henne. Det är alltid lättare att skylla på andra så visst trodde jag att problemet låg hos någon annan än mig själv. Men allt är som förut. Det är jag som är förändrad. Jag pratar med min familj och mina vänner om adoption och det tar inte ont längre.

Tiden rusar iväg

Hösten är en tid då allt ska påbörjas och innan man vet ordet av har alla helger och de flesta kvällarna blivit uppbokade. Det är kul men oj vad tiden rusar iväg. Jag har börjat en danskurs samtidigt som jag fortsätter sjunga i kör. Dessutom har jag kvällsjobb minst en kväll i veckan och en hel del jobbresor. Men jag klagar inte! Det här är precis vad jag behöver i väntan på att adoptionsprocessen drar igång.

Vår och porslin

Jag går omkring och mår bra av att inte må dåligt. Exempel: Min mamma pratar om barnbarnen och det känns helt okej. Jag blir inte ledsen och känner mig äntligen som en normal faster. Ingen frågar om adoption i familjen och vi pratar inte heller om det eftersom vi just nu befinner oss i väntans land.

Vi bara är och det är underbart. Just nu håller vi på att göra om i köket och vi planerar att måla väggarna i två av rummen. Vår och porslin heter färgerna. De går i grönt och det är tydligen hjärtats färger.

Kärlek Marie

Mellanläge

Livet har gått in i ett "mellanläge och det känns rätt skönt för tillfället. Under den senaste IVF-behandling känns det som att mitt liv gick i speedfart. Ständigt jagad av klockan, oroad av att inte medicinerna gav någon effekt, oroad för att vi inte visste vilka dagar ÄP skulle inträffa, orad för att min chef på jobbet inte skulle tro på mig när jag ringde och sjukskrev mig för förkylning osv. Till råga på allt började jag och min man bråka till som tätt Vi bråkar inte så ofta och därför blev vi båda rätt chockade över att vi inte längre kunde vara tillsammans i mer än en kvart förrän vi rök ihop. Sex var inte på tal. Min kropp hade krypit in i ett IVF-skal och gömt sig. Den vill inte bli rörd eftersom den förberedde sig på det stora ingrepp.

Så här i efterhand ser jag en enda förklaring till att hela mitt liv vändes upp och ner och det är att den höga dos av hormonerna som sprutades in i min kropp tog knäcken på mig både fysiskt och psykiskt. (Ni som inte har gjort en IVF-behandling ska se medicinpåsen som man häntar ut från apoteket. Man tror inte att det är sant att ens lilla kropp ska få ta emot allt som finns där i.)

Nu bråkar vi inte längre. Kärleken och sexlivet har kommit tillbaka. Ibland påminner vi varandra om att vi planerar att blir föräldrar till ett barn på andra sidan jorden. Det är svårt att beskriva känslan. Den är hisnande, underbar och ibland skrämmande. Jag ler mot honom och han ler mot mig.

Stora steg

I går kväll var jag på spa tillsammans med ett gäng kvinnor. Vi tog alla var sin behandling och jag valde ansiktsmassage. Underbart!

Vad har hänt sen sist i adoptionsprocessen?
Jo, vi har lämnat in ansökan om medgivande till vår kommun och hoppas att de kommer att kontakta oss innan jul. Lika bra att ställa in sig på januari så att man inte blir besviken. Därefter kan hemutredningen ta mellan 3-6 månader.

Jag har varit och träffat en adoptionsorganisation som berättat om olika länder, hur själva processen går till efter det att hemutreningen är klar, översatt och stämplad. Vi fick med oss en DVD-skiva med en film från ett av barnhemmen. Jag och maken såg den tillsammans på kvällen och ögonen tårades när vi såg de små barnen. Tanken att vi kommer att bli föräldrar är svindlande och svår att förstå för tillfället.

Känner mig stark igen. Har skrivit till IVF-kliniken och bett om att få kopior på våra journaler. Vi är förstås fortfarande frustrerande över att läkarna inte kan ge några svar på varför behandlingen gick åt skogen.

Nu är det helg och det blir älgfilé och rött vin när jag kommer hem!

Sommarvärme

I fredags kändes det som att jag aldrig mer skulle blir lycklig. Jag hade gråtit hela dagen och kände mig helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Vändningen kom när jag och min man åkte ut till flygplatsen och mötte Stockholm i strålande sol på lördag morgon. Jag kan inte riktigt förklara det men helt plötsligt kändes livet hoppfullt igen. Jag berättade för en av mina vänner om vad som hade hänt och när hennes ögon tårades slog det mig att jag inte kände mig ledsen längre. Jag pratade med pappa på mobilen och berättade om att behandlingen hade misslyckats. Idag lekte jag med min brorsdotter i en park på söder där det vimlade av ungar och gravida kvinnor och det var helt underbart.

Resan mot ett nytt liv har börjat.

Läkande kärlek

Läkarna kan inte ge några svar. 8 av äggen var mogna men inget av dem delade sig. Det kan vara ett genetiskt fel men ingen vet säkert. De erbjuder oss en ny behandling med menporsprutor. Vi avböjer. Nu är vi klara med IVF. En tomhet infinner sig inom mig. Jag har ont i magen av sorgen. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag tårkar bort dem. Tar på mig skorna och jackan och går ner till bilen för att åka till jobbet.

Min man skickade det här mailet.
"Du är världens bästa och duktigaste. Jag har sett vad du har gått igenom och imponeras av hur stark du är. Tror inte jag hade klarat det som du har gjort. Hoppas vi kan lämna det här trista bakom oss. Jag vet att du och jag har alla förutsättningar för ett kul och spännande liv tillsamans och jag ska göra vad jag kan för att det blir så. Jag måste erkänna att jag känner något slags lättnad. Det känns som att vi nu när vi vet förutsättningarna för familjebildning m.m. kan börja leva livet på riktigt och ordna det för oss."

Jag tror att kärlek kan läka alla sår.

Sorg, sorg, sorg

Inte ett enda embryo av 17 ägg. Min man pratar just nu med läkaren i telefonen. Jag har gråtit klart. Nu åker jag jobbet och försöker glömma.

Fan fan fan fan fan

IVF-kliniken ringde nyss och hade inga goda nyheter att komma med. Inget ägg hade deltat på sig än så länge vilket med andra ord betyder att det inte alls ser ljust ut för oss. Jag gråter samtidigt som jag känner mig förbannad. I går kväll när jag hade som mest ont tänkte jag på alla 17 äggen och hoppades att det skulle gå bra. Jag fantiserade om att kliniken skulle ringa och säga "det ser bra ut". Så blev det inte. Det värsta är ovissheten. Läkaren kunde inte svara på mina frågor men tydligen är det mycket ovanligt att äggen inte delat sig efter 24 tim. Troligen beror det på att äggen varit omogna trots att jag fått mer medicin än förra gången.

Kliniken ska ringa i morgon och ge besked igen.

Hos mig finns inget hopp kvar. Nu är det slut på behandlingar för min del.

17 stycken

Det hjälpte att ni tänkte på mig! 17 ägg motför 8 förra gången. Måtte dom vara av bra kvalité. Själva äggplockningen gick mycket bra. Jag fick morfin och drömde mig bort. Somnade direkt när vi kom hem och ligger fortfarande nerbäddad i sängen. Äter panodil mot värken.

Jag får full service av maken som just nu är på väg med te och mackor.

Adoptionskursintyg

Vi har ett intyg på att vi har gått adoptionskurs i 28 tim och det känns sååå bra. Alla kursedeltagarna var rörande överens om att timmarna tillsammans gjort oss klokare genom kunskap, information och bearbetning. Jag tror att alla som ska bli föräldrar skulle behöva en sån kurs. Å så bygger man ju nätverk. Vi som gick kursen ska hålla kontakten framöver och har redan gjort en mailgrupp.

Nu till IVF-behandlingen. Ultraljud idag igen. "Det ser bra ut" sa läkaren. På eftermiddagen ringde IVF-kliniken och berättade att det blir ÄP på onsdag. Ett tag rådde en förvirring kring vilken dos jag hade tagit i sprutan de senaste dagarna. Enligt klinikens anteckningar i journalen skulle jag ha tagit 175 enheter. Jag var dock helt bombsäker på att jag hade ordinerats samma dos som förut dvs 225 enheter. Så jag sa bestämt att jag tyckte det kändes oseriöst av dom att inte ha koll. Sjuksköterskan försökte skämta bort det utan större framgång (jag satt och eldade upp mig). Samtalet avslutades med att sjuksköterskan konstaterade att "ja men nu går det ju inte att göra nått åt och det ser ju bra ut nu". Fem minuter senare ringde det igen. Sjuksköterskan hade hittat ordinationen från läkaren (en papperslapp) och där stod klart och tydligt 225 enheter. Så jag hade rätt och den som skrivit in i min journal att det skulle vara 175 enheter hade fel.

Tänk på mig på onsdag förmiddag. Idag fick jag healing och akupunktur igen. Energin behövs verkligen!

Healing

Idag fick jag healing samtidigt som akupunkturnålarna gjorde sitt för att hjälpa till. Det kändes underbart och enligt healingkvinnan strålade energin som ett vattenfall till äggstockarna. I eftermiddag kände jag lite molande värk. Jag undrar om det är positivt eller negativt?

Det tar emot att ta sprutorna nu och jag hoppas verkligen att det bara är 3 kvar. Igår satt jag länge med sprutan i handen och peppade mig själv innan jag fixade det. Jag vill bara säga en sak till alla er som är eller har varit i samma situation, NI ÄR SÅ DUKTIGA TJEJER!

Det är viktigt att ge sig själv beröm!

Lotteri

Idag möttes jag av en annan läkare än tidigare. Jag är van att det är väldigt stressigt på sjukhuset och blev lite förvånad att den här läkaren ville prata med mig innan undersökningen. Det kändes mycket bättre. Varför är så tålmodig som patient? Varför låter man läkarna behandla en som de vill? Man borde säga ifrån mer!

Fem äggblåsor på en sida, fyra på den andra. Alla mellan 13-15 mm. Det ser ungefär ut som under förra behandlingen men den här gången fick jag en tid för ytterligare ett ultraljud. Troligen bär det iväg till IVF-kliniken för ÄP på onsdsag.

Resultatet är kanske inte det bästa men jag orkar inte oroa mig. Jag ska ta samma dos i sprutorna (225) till på måndag och då har förhoppningsvis äggblåsorna växt till sig. De ska vara mellan 17-21 mm när det är dags.

För mig känns behandlingen som ett lotteri. Man kan aldrig veta om man vinner.

Gynstolen igen

I morgon är det dags att kliva upp i gynstolen igen. 8.10 är det ultraljudsundersökning då läkaren ska se om äggen har växt som de ska. Jag börjar blir rejält less på medicineringen nu. Känner mig uppsvullen, sunderstucken i magen och är trött på att passa tider. Jag försöker fokusera på adoptionsprocessen istället och ser fram mot kursen till helgen.

Nästa vecka åker vi till IVF-kliniken i Umeå och jag har bestämt mig för att sjukskriva mig. Min man har berättat för sin arbetsgivare, han har en bra chef och är man. Om jag berättar för min arbetsgivare om behandlingen riskerar jag att min chef börjar tänka "hmmm hon har tänkt vara ledig snart... ja men då ska vi inte höja lönen i år och så ska vi inte satsa på vidareutbildning m.m.". Jag blir helt galen alla orättvisor som man råkar ut för på grund av sitt kön. Stå på er i jämställdshetsfrågor och passa på att fråga partierna hur de tänker jobba för ett mer jämlikt samhälle om de vinner valet.

Blodprov

Idag har jag tagit blodprov. I morgon kommer IVF-kliniken att meddela om jag ska sänka eller höja dosen. Jag känner ingenting av äggproduktionen. Det gjorde jag inte förra gången heller och det oroar mig eftersom det inte gick så bra förra gången.

Hela den här IVF-karusellen skapar en massa dåliga samveten. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men det är svårt ibland.

Igår anmälde vi oss till två adoptionsorganisationer :)

Valet

Jag och maken går adoptionskurs del 2 på själva valdagen så jag röstade idag. Tänk min röst kan påverka valet. Ge er iväg till alla ni som funderar på att strunta i att rösta!

Är fortfarande förkyld. Kurerar mig med god mat, vin och lite godis. Snart dags för tredje sprutan. Just nu känns det som att behandlingen går i snigelfart. Jag ser fram emot att slippa medicineringen.

Småbarnsföräldrar

De flesta jag umgås med är småbarnsföräldrar. Det innebär att de inte kan åka iväg på spontana kvällsarrangemang eftersom hela deras liv måste planeras. Ibland känns det som att alla bildade familj över en natt och att vi blev lämnade kvar. Vi glömdes bort, hann inte hoppa på tåget och nu är vi fast i ovisshetens mörka träsk.

Just nu myser jag hemma. Jag har kokat te, tänt ljus och krypit ihop i soffan med en filt över mina axlar. Mannen i mitt liv är på kurs. Han kommer hem ikväll och jag längtar efter honom även om vi träffades i morse. Jag njuter verkligen av livet men oj vad jag längtar efter att vi två ska bli tre.

Sprutan nr 2 ikväll.

2 tim till sprutstart

Nu är det snart dags. Jag känner inte alls redo men det har ingen betydelse jag måste ändå. Försöker tänka att det är över om två veckor. TVÅ VECKOR! Varför ska en sån här behandlingen ta så läng tid.

Tack för svaren angående min fråga. Jag har beslutat mig för att sjukskriva mig. Är inte redo att berätta för min arbetsgivare. Läser om adoption och drömmer mig bort. Tänker inte alls på IVF-resultatet men den tiden kommer var så säker.

Idag sprayade jag 2,5 timme försent. Det var första gången jag glömde bort att spraya sedan spraystarten. Mobilen var hemma, den har larmat kl. 15.00 varje dag. Minnet har försämrats sen mobil kom till.

Förkyld

Nu har jag drabbats av en förkylning igen. Är det hormonbehanlingen som sätter mitt immunförsvar i obalans eller vad händer med min kropp? Har ont i halsen, känner mig tung i huvudet och är supertrött. I morgon ska jag börja med sprutorna.

Funderar kring en fråga:
Ska jag berätta för min arbetsgivare om IVF-behandlingen och be om semester de dagarna då vi åker iväg för ÄP eller ska jag sjukskriva mig. Min chef är bra men jag vet inte riktigt om jag vill att hon ska veta. Vad tycker ni?

Kursdeltagarnas gemensamma nämnare

Kursen är över för denna gång. Nu är det två veckor till nästa gång vi träffas. Idag på eftermiddagen delades vi upp i två grupper, tjejerna och killarna för sig, och så fick vi prata ofrivillig barnlöshet i en timme. Det var otroligt befriande, helst för killarna tror jag. Vi har alla vandrat samma väg för även om vi har unika upplevelser av IVF-behandlingar, missfall, omgivningens reaktioner m.m. så förstår vi varandra. Det är en stor lättnad att få möta andra med liknande erfarenheter.

Idag gick kursledaren igenom barnlöshetens faser och jag känner igen dem alla.

Förvåning/Chock
Förnekelse
Ilska/Frustrerad/Generad/Förnedrad
Isolering
Skuld
Sorg

I morgon bitti ligger jag i gynstolen igen. Oroar mig för sprutorna som vanligt.

MIA-kurs

Nu kommer jag att avslöja något för er (mina tvillingstjärnor i cyberrymden) som är stort för mig.

Vi går adoptionskurs (ja, samtidigt som pågående behandling vilket några av er säkert har åsikter om men det här är mitt beslut och tankarna kring adoption har funnits hos mig länge). Reglerna inför adoption ändrades 2005 och numera är det obligatoriskt att gå föräldrakursen innan man påbörjar utredningen. Kursen är till för alla som funderar på adpotion dvs man måste INTE ha bestämt sig för att adoptera innan man går den.

Hur är det då? Hittills har det varit nervöst, kul, intressant, lärorikt och spännande. Vi fortsätter dag 2 i morgon och så blir det 2 kursdagar till senare i höst.

20 kg mindre sorg

Jag har gråtit, pratat, gråtit, funderat, analyserat och kommit en bit på väg. Om man liknar den här barnlöshetsresan med att bestiga ett berg har jag klättrat flera hundra meter i helgen. Jag har tagit tag i relationen till min mamma och mina syskon. Vilken lättnad!

Ett stort tack till min kurator!

Sprayblödning 26/8

Julaftonstankar

Egentligen hade jag och min man tänkt åka utomlands till jul och fly från allt det jobbiga. Mamma i kombination med sina barnbarn blir oftast helt olidligt för mig. Men kurator och jag kom fram till att det inte är så värst bra att fly från allt hela tiden. Så nu är jag inställd på att vara med på jul ändå. Jag måste försöka prata med mamma innan. De senaste åren har jag inte kunnat det. Jag blir oftast bara arg på henne.

Kurator förklarade för mig att ett par som lider av ofrivillig barnlöshet hela tiden befinner sig i en krissituation som kan liknas med samma sorg som när någon nära anhörig avlidit. Den stora skillnaden är dock att sorgen aldrig avtar. Ett par som är ofrivilligt barnlösa sörjer ett barn som aldrig har funnits och åker en känslomässig bergochdalbana där hopp och förtvivlan hela tiden avlöser varandra.

Det har snart gått 3 år av ofrivillig barnlöshet för oss och det är absolut inte så att jag och min man går omkring och gråter varje dag. Tvärtom tycker jag att vi njuter av livet och varandra mer än någonsin. Sorgen inom oss har vi mer eller mindre lärt oss att leva med och nu är det faktiskt svårt att tänka på hur det var innan den drabbade oss. Vissa dagar är jobbigare än andra men på det hela taget har vi det bra.

Ofrivilligt barnlösa får alltid höra talas om berättelser om par som plötsligt blivit gravida efter att de slutat stressa på jobbet, börjat tänka på något annat eller adopterat. Låt oss hjälpa åt att krossa myterna!

"Ofrivillig barnlöshet orsakas bland annat av stress" – Fel! Ingen forskning tyder på att stress inverkar på barnlöshet. Hade det varit så enkelt hade läkarna naturligtvis sjukskrivit alla par som söker hjälp för sin barnlöshet och ordinerat dem 3 månaders semester.

"Par som adopterar blir ofta gravida strax efteråt" – Fel! Det är inte alls vanligt att par som adopterar får biologiska barn efter adoptionen.

"Det är viktigt att man tror på att det kommer att lyckas för att man ska blir gravid" – Fel! Det är inte sant att man måste tro på att det kommer att fungera (t.ex. vid IVF) för att det ska bli ett lyckat resultat.

Lättnad!

Först kändes det konstigt att sitta och prata med en främmande person om så privata problem. Efteråt kände jag mig så lättad och var helt imponerad av att det verkligen funkar att prata av sig med någon som står utanför och som är professionell. Kuratorn gav mig en massa bra tips bland annat tyckte hon att jag skulle prata med min mamma om hur jag känner och när hon förklarade varför hon tyckte det kändes det så självklart. Det mest underbara med samtalet var att det kändes som att hon förstod vår situation. Skillnaden mellan henne och min akupunktör är tex att nålkvinnan naturligtvis började tjata om att stress kunde vara orsaken till vår barnlöshet. Kuratorn kände redan till alla rykten och myter kring barnlöshet.

Har sprayat i en vecka nu men ingen sprayblödning än.

Relationen till min mamma

Lunchade med min mamma idag. Först var det hur trevligt som helst men så plötsligt började mamma surra på om barnbarnen i all evighet och klumpen i min hals började växa sig allt större. Tillslut blev det olidligt.

Jag försökte prata om min situation men rösten bar inte och jag ville bara springa därifrån och gråta som ett litet barn. Så kommer det vanliga rådet från mamma "ni måste försöka stressa mindre". Då skriker jag nästan och förklarar för hundrande gången att det är en myt. Sen blir jag elak och säger till henne till henne att hon måste inse att det inte kommer att bli några barn för oss. Jag vägrar berätta om att vi påbörjat en till IVF-behandling och att det finns en tanke om adoption som gror inom oss.

Jag ska ta upp allt det här med kurator i morgon. Det är så hemskt att uppleva att min mamma, som står mig så nära, plötsligt känns så långt borta.

Jag har tillbringat större delen av helgen med min brorsdotter 2 år gammal. Det har varit helt underbart! I fredags när jag fick hedersuppdraget att läsa en saga för henne när det var dags att sova säger hon "Faster, du får ligga på min arm om du vill" och så sträcker hon ut sin lilla späda arm på min kudde. Det är kärlek!

När jag är med henne lever vi i nuet. Vad som händer i morgon eller om några timmar finns inte i hennes värld. Å vad det är fantastiskt!

Till veckan har jag bokat in ett besök hos kuratorn.

Sprayar på och känner inga bivärkningar än :)

Jag läser första kapitlen i "Längtansbarnen" och tårarna rinner nedför mina kinder. Allt som beskrivs blir till en film som spelas upp framför mina ögon. Jag känner igen mig i allt och skrattar emellanåt. Tänk att det är så viktigt att få känna igen sig i andras berättelse. Det är katarsis på högsta nivå.

Katarsis, "rening". En person som använde begreppet var Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

I natt drömnde jag världens bäst dröm.

Jag var på ett sjukhus och i receptionen mötte jag en sjuksköterska som frågade hur det var med mig. Jag började berätta, föll i gråt och hon fångade upp mig när mina ben sakta gav med sig. Min kropp orkad inte med sorgen längre. Sjuksköterskan la mig på en bänk och gav mig healing. Efteråt tittade hon allvarigt på mig, så log hon plötsligt, frågade några enkla frågor och skrattade och sa:
- Precis så där var det för mig också. Jag vet att du kommer att bli gravid snart. Det tar ungefär 4 år innan man blir gravid när man har varit ihop i över 10 år.

Konstig men härlig dröm att vakna till. Den gav mig lite hopp. Oftast drömmer jag om att alla förutom jag är gravida (vilket också är nästan sant nu för tiden då det kryllar av magar ute på stan).

Ringde sjukhuset idag och frågade gyn om det fanns någon kurator som vi kunde få träffa under behandlingen. Till min glädje svarade dom "ja visst, ring det här telefonnumret i morgon bitti och boka in en tid." Tänk att det var så lätt. Vi behöver verkligen stöd utifrån ibland.

Följande msn:konversation gjorde att det kokade inom mig i fem timmar efteråt.

- Hej, hur mår du? (Jag)
- Hej, jag mår bra! (Min gravida fd jobbarkompis)
- När kommer bebisen?
- I slutet av september
- Å det är ju snart!
- Nej det är jättelänge kvar.
- Försökt att njuta av att vara gravid. Det är inte alla som får uppleva det :)
- Jag vill ha tillbaka min kropp! Jag är ganska stor nu.
- Själv önskar jag mest att jag någon gång kunde få uppleva att bli gravid.
- Har ni kollat upp så att det inte är något fel på er?
- (Idiot, jag berättade ju för ett år sedan att vi hade gjort en utredning men det har du väl glömt, min tanke) Ja, det har vi och de hittar inget fel.
- Finns det ingen hjälp att få då?
- (Suck du skulle bara veta vad vi har gått igenom, min tanke) Jo, vi har gjort en IVF men den misslyckades.
- Är det provrörsbefrukning?
- Ja och efter allt vad vi har gått igenom så är det faktiskt så att jag inte har så mycket tålamod med gravida tjejer som klagar (även om det säkert finns en hel del att klaga över)
- Oj, det är visst ett känsligt ämne. Alla lever vi i olika verkligheter.
- (Nu börjar det koka inom mig) Ja, och i så fall lever jag i en mardrömmsverklighet. Jag måste dra nu. Hej då!

Stänger av msn-fönstret. Ilskan bubblar upp inom mig. Jag skyndar iväg för att hämta ut medicinen innan jag åker i ilfart till ett möte. Ilskan gör ont hela kvällen. Jag känner mig som en hemsk person som tycker mig ha rätt att avsky andra gravida kvinnor som inte fattar hur det är att vara ofrivilligt barnlös.

Gick till apoteket idag och lämnade in recepten. Snart är vi på gång igen! Ett steg närmare en graviditet? Ingen kan veta och nu kommer den låååånga väntan. Jag ska försöka fortsätta leva mitt liv utan att ständigt tänka på medicinerna och den här gången vet jag ju vad som väntar. Jag vet att smärtan efter ÄP går över, att jag fixar sprutorna och att allt kan gå åt h-vete. Jag har med andra ord varit med om det värsta så det kan inte bli så mycket värre.

Go girl! Go!

Vilken helg! Helt otrolig. Bruna ben, sand, hav och sol. Finns det något bättre än att ligga på en filt, läsa en bok, bada i salt hav, dricka kaffe och äta goda kaker med sin älskade.

På onsdag är det inte sovmorgon längre. Då är det puffar som gäller kl 7 på morgon men det är en helt annan dag än idag.

Ner som en pankaka och upp som en sol :)

Jag är ingen långdeppare. När jag känner mig ledsen är jag ledsen. Jag gråter och tänker bara dystra tankar. Jag går omkring med ett grått moln ovanför mitt huvud likt Ior i Nalle Phu. Men sen efter ett tag känns allt så mycket lättare. Dagen därpå ser jag genast nya möjligheter. Då tycker inte alls att det är så farligt att planera in IVF-behandlingen i min kalender och börjar riktigt längta efter att få det gjort. Där befinner jag mig just nu. Har pratat med kliniken. Startar med sprayen nästa vecka och ska försöka mig på att inte tänka så mycket på det.

Tusen tack för ert stöd! Vad skulle jag göra utan er mina tvillingstjärnor!

45rrrrrrtrg - detta skrev min katt alldeles själv :)

Tillbaka efter 5 underbara semesterveckor. Jag har verkligen njutit av varje sekund och därför känns verkligheten rätt tungt för tillfället.

När jag kom tillbaka till jobbet i morse kändes det som att tiden hade stått still medan jag hade varit borta. Inget var förändrat. Växterna såg lite kryare ut än tidigare men annars låg allt kvar som jag hade lämnat det. Klockan slår tre och efter meddelandet att mina 3 gamla gymnasiekompisar fått var sin liten tös på BB växer klumpen i magen. Sorgen över att barnlösheten inte löst sig trots vila och avstressande miljöer river inom mig och jag kan inte tänka på något annat. Har tid hos akupunktören som har behandlat mig under sommaren. Känner ingen större skillnad men det är skönt att bli ompysslad.

Hemma efter middag framför tv:n tittar maken och jag på hus. Vi drömmer om att bygga nytt men begränsar hela tiden bygget efter storlek. Faktum är att vi intJe vill bygga så stort hus på grund av att vi inte har några barn. Vad ska alla säga i så fall. "Vad ska ni göra med 5 sovrum. Ni har ju inga barn."

Gråter inom mig men det kommer inga tårar. Räknar i kalendern för att klura ut vilken dag jag ska börja spraya nästa vecka. Jag vill inte tänka på att genomgå ännu en behandling. Jag vill inte må dåligt. Jag orkar inte vara ofrivilligt barnlös längre.

Känner hoppet stiga inom mig.

Semestern hägrar. Underbart! 4 veckor tillsammans med min älskade man. Jag känner mig så lugn och lycklig inombords. Det känns som att allt kommer att ordna sig till slut när det gäller barnlösheten.

Jag vill önska alla mina läsare och tvillingstjärnor en underbar sommar med mycket sol och bad. Själv åker jag till en plats dit cyberrymdens strålar inte hittar fram vilket gör att min blogg tar semester och återkommer i augusti.

ÄP i oktober och start med IVF-behandling 8 veckor dessförinnan.

Ha det bäst!

PLUS - Bröllopet var trevligt. Frågan kom även om det inte ställdes rakt ut. Den här var av sorten "I princip har alla våra vänner har fått barn. Vi funderar också ibland på barn men än så länge känner oss inte riktigt redo än. Det kan ju i och för sig ta fler år att bli gravid men i så fall får det göra det." Jag nickar och hmm:ar. Tjejen mitt emot (som jag inte känner så väl) vill uppenbarligen att jag ska öppna mig men jag förblir stängd som en bok.

MINUS - Under middagen råkade jag hamna vid tjejen som inte ville prata om något annat än sitt liv som mamma. Min första tanke är "stackar dig" som inte verkar ha något vidare liv förutom att du är tvåbarnsmamma. Några minuter senare slår det mig att jag måste sluta vara så fördömmande mot andra. Ibland tror jag mig ha rätt att vara lite småelak och sarkastisk i tankarna eftersom jag är ofrivilligt barnlös. Alla har sina sorger och bara för att min sorg är ett tabuämne har jag ingen rätt att tänka så.

PLUS - Hade nyss en bra samtal med mamma. Under den senaste tiden har våra samtal inte funkat så bra. Jag har irriterat mig på allt hon har sagt som kan kopplas till barnlösheten. Nu lyssnade jag istället när hon berättade om mina små underbara brorsdöttrars framsteg och senaste upptäckter i livet. Min största sorg i detta barnlöshetselände är att det har skapat ett avstånd till min familj. Vi står varandra väldigt nära men det märks att alla har svårt att veta hur vi ska tackla det här och jobbigast är det nog för min mamma. Hon vill så gärna hjälpa mig men kan inte. Att se sitt barn sörja måste vara det värsta man kan uppleva som mor.

MINUS - Ibland känner jag mig som Ior i Nalle Phu med ett grått moln ovanför huvudet, ibland som Tiger skuttande och glad. Känslorna kommer och går men barnlösheten består (än så länge).

Ännu en högtidsdag. Vi flyr fältet och åker till storstaden. Jag känner mig ärligt talat lättad över att slippa släktträffen där alla avkommor (förutom våra) dansar glatt runt midsommarstången. Det är i sådana situationer som det känns som att det står barnlös i pannan på en.

På lördag ska vi på bröllop. Brudparet har önskat sig en barnfri bröllopsfest. Jag är beredd på att frågan kommer "När ska ni skaffa kids då?". Det var fyra år sedan vi gifte oss i augusti så folk kanske har rätt att fråga.

Jag funderar på att trycka en tröja med texten "Vi står i föräldrakön om du undrar och vet inte när vi kommer fram!"

Glad midsommar på er alla! Njut av sommarsånger, sill, öl, jordgubbar och kärlek!

Igår var jag ute och sprang i duggregnet. Luften ute var varm och de kalla dropparna kylde skönt efter några kilometer. Det känns som att jag kan springa bort mina tankar på barnlösheten. Naturmedicin.

Vi har bestämt oss för att skjuta upp IVF-behandlingen en månad dvs till oktober eftersom jag har det helt hysteriskt på jobbet i september. Dessutom VÄGRAR jag börja spraya på min semester. Tanken på att fjällvandra med sprayen i ryggsäcken och väcka mina två fjällvandrarkompisar med väckarklockan klockan sju på morgon finns inte på världskartan.

Helst av allt hoppas jag ju på att bli gravid innan dess men tiden går och hoppet sviker för varje månad som passerar.

Framöver kommer jag att "pingla" när jag uppdaterar min blogg. Man lär sig nått nytt varje dag. Tack Tina!

Min dröm i natt:

Jag är i alperna, det har nysnöat och backen ligger framför mig. Kastar mig utför och njuter av att äntligen stå på skidor igen. Så ramlar jag. När jag försöker ställa mig upp ramlar jag igen. Alla som åker förbi ler och ser lyckliga ut. Själv kämpar jag förgäves och blir tillslut liggandes i den mjuka pudersnön.

Den här drömmen är inte särskilt svåranalyserad.
I går kom mensen. Exakt 14 dagar efter ägglossning.

Igår kväll jublade nog hela Sverige när Ljungberg äntligen lyckades göra ett mål för det svenska laget. Vilken lättnad!

Jag längtar efter semestern. Här är min lista på saker jag ska göra i sommar:

1. Ligga i hängmattan på stugan och läsa böcker
2. Ta en kall öl ur kylen efter bastubadet
3. Äta massor av god mat
4. Gå på festival och dricka öl ur plastmuggar
5. Fjällvandra och njuta av fjällens natur och tystnad
6. Bättra på brännan vid medelhavet
7. Njuta av romantiska middagar och kärlek

Det ska bli helt underbart och jag ska hela tiden tänka

Njut, det kommer en tid när du måste ta en paus från listan, när du istället måste springa efter en liten söt tvååring, när du ständigt är trött och mosig i huvudet pga av sömnbrist, när du inte kan drick vin eller äta goda mögelostar så njut och invänta den tiden med ro i kroppen!

Jag fick just ett samtal från IVF-kliniken. Vår nästa behandling kommer troligtvis att ske i september. Det var skönt att prata med läkaren. Jag kunde ställa alla dom där frågorna som oroar mig. Varför blev resultatet så dåligt förra gången? På vilket sätt planerar läkarna att förändra medicineringen i hopp om att få ett bättre resultat? Jag känner mig ganska likgiltig inför behandlingen. Skulle önska att jag kunde känna mig mer peppad men istället känner jag mig rätt så nollställd på den punkten. Jag är SÅ LESS PÅ ATT TÄNKA PÅ OM OCH I SÅ FALL HUR VI SKA KUNNA BLI FÖRÄLDRAR!!! Igår när jag var på stan var praktiskt taget alla tjejer gravida eller nyförlösta. Två av mina grannar har precis fått var sin liten söt bebis och vi har snart ingen i vår bekantskapskrets som inte har barn. När allt känns som jobbigast känner jag för att flytta. Fly ifrån allt i hopp om att tankarna inte följer med.

En av mina tvillingstjärnor har fått en dotter! Det värmde till i hela kroppen när jag läste sms:et. Det är så stort!

Liksom jag har hon pendlat mellan hopp och förtvivlan. Nu är hon mamma och hoppet inom mig stärks.

Jag är så glad över att ni finns tvillingstjärnor!

Hur kommer det sig att ens vänner kan göra bort sig så totalt ibland?

Vi sitter i solen och dricker kaffe och berättar om att vi funderar på att bygga en sommarstuga. Så kommer det. Vännen som sitter till vänster om mig och som vet att vi är ofrivilligt barnlösa säger:
- Ja, jag åkte förbi x-gatan idag och såg att de redan kommit upp flera stora hus där. Utanför det ena huset satt en höggravid tjej och log glatt mot sin man som svettades med att hinna fixa klart huset till nedkomsten och vid det andra huset lekte pappan med sin tvåårige son medan det stod en barnvagn längre bort. Ja, det är väl så det ska vara nu för tiden.

Plötsligt stiger pulsen och jag känner ilskan välla upp inom mig. Varför måste man säga så? Jag lyckas behärska mig och mumlar tyst "Ja vissa har det verkligen bra." Strax därefter reser jag mig och försöker visa att jag vill att dom skulle gå. Det lyckas och dom åker.

Jag har känt mig arg hela kvällen.

Det värsta med min ofrivilliga barnlöshet är att det skapar avstånd till nära och kära i min omgivning. Ett avstånd som varken kan fyllas med ord, tårar eller ilska. Det bara finns där och kommer alltid att finnas där så länge det här utanförskapet fortsätter...

...varför, varför, varför drabbas vi av detta?

I går hade jag en sån där dag igen då jag irriterar mig på dom som är mammor och pappor. Det grundar sig nog i avundsjuka och att känna sig arg är helt naturlig men ack så jobbig. På kvällen gick jag och min man en lång promenad i skogen och pratade av oss. Det kändes skönt och när vi närmade oss lägenheten igen tänkte jag att den här krisen har fört oss närmare varandra. Det är vi mot "barnlöshetsmonstret.

Jag hoppas att det frodas en liten knodd inom mig och att den bestämmer sig för att stanna kvar där inne.

Lyckan att få ägglossning!Jag trodde aldrig att jag skulle bli så lycklig av ett ägglossningstest som visar utslag. Faktum är att jag tror att det här är min första ägglossning sedan IVF-behandlingen och idag när jag har ont på vänster sidan av magen håller jag tummarna för att det ska lyckas. Tänk om... tänk om...

...en varm och lycklig känsla sprider sig i kroppen!

Jag ska pröva en ny metod för att bekämpa tankar som gör ont. Metoden är enkel men ack så svår att komma ihåg när det gäller.

Varje gång jag tänker en negativ tanke ska jag kontra tanken med en positiv mottanke.
Exempel
"Tänk om vi aldrig någonsin blir föräldrar?"
Det är klart vi blir föräldrar! Det kommer bara att ta tid.

"IVF kommer aldrig att funka. Det är lika bra att ge upp även om vi bara gjort ett försök." Chansen att lyckas med IVF är kanske inte så stor men det är absolut värt ett försök till!.

Senast i morse glömde jag helt bort metoden då jag fick ett utbrott över att det är vi tjejer som måste gå igenom den jobba delen av behandlingen. Min man kramade om mig och sa att han önskade att han kunde ändra på det.

Nu ska jag försöka praktisera metoden!

Träning är min bästa deppmedicin. Jag tog mig själv bokstavligen i kragen och åkte iväg till gymet och körde ett spinningpass och lyfte lite vikter efteråt. Nu känns allt mycket bättre. Har precis intagit en god middag med mörk choklad till efterrätt (min favo). Jag läste DN medan jag åt och fastnade på andra sidan där Marcus Birro skrivit en berörande debattartikel.

Idag gäller det att vara stark. Jag känner oron i kroppen komma krypandes. Först tankarna och sedan känslorna. Livet är sannerligen en bergochdalbana. Ena stunden kan man känna sig hur lycklig som helst och nästa dag är den oroliga känslan tillbaka. Den brukar aldrig hålla i sig särskilt länge för mig men just nu kommer den krypandes. Kan hända att det har med vädret att göra men i så fall kan väl någon högre makt släppa fram solen så jag slipper känna mig ledsen.

Det blir aldrig sommar där jag bor. Var är solen? Jag vill äta glass, få bruna ben och njuta av värmen. Hoppas, hoppas att det blir sommar till helgen!

Kram till er alla :)

Min man har beställt en bok som heter "Förbättra din fertilitet". Jag blev så glad när han berättade att han hade gjort det. Ibland känns det som att det bara är jag som tar tag i saker (bokar tid för IVF, köper ägglossningstest etc). Ändå vet jag att barnlösheten plågar honom lika mycket om inte mer. Det är synd att killar inte pratar med varandra om barnlöshet på samma sätt som tjejer. Utan mina tvillingsystrars bloggar om barnlöshet skulle ensamheten ha varit olidlig.

I boken kan man läsa om allt. Det mesta har jag läst om förut men jag visste inte att statistiken säger att 40-60 procent av alla par som lider av oförklarad infertilitet uppnår graviditet, med eller utan behandling, inom fyra års tid. Vi har passerat 2,5 år så då finns det lite hopp.

Dessutom ger boken en massa bra tips på svar när de klassiska frågorna dyker upp. Här kommer en som jag tycker är bra och som min mamma envisas med:

Ni får ta och stressa lite mindre, så ska ni se att allt blir bra.
Tro mig, om det vore så enkelt att lösa det problem som orsakar vår barnlöshet, då hade vi gjort det för flera månader (år) sedan.

Du, jag uppskattar det faktum att du bryr dig. Men den sortens råd du ger mig visar bara att du vet ganska lite om infertilitet och om vårt infertilitetsproblem. Ta inte illa upp, men jag skulle föredra om du helt enkelt bara stöttade mig och inte gav fler råd av det här slaget.

Var är solen?

Idag är det in 29 års dag. Jag har nyss kommit hem från en romantisk middag på restaurang med mannen i mitt liv. Runt min hals hänger ett vackert halsband med en vit pärla. Å vad underbart det är att vara kär.

En kompis till mig ringde för ett tag sedan. Vi hängde ihop under gymnasietiden och har hållit konktakten från och till sedan dess. Under de senaste åren har jag förstått att vi vuxit ifrån varandra och ikväll blev det så där konstigt igen. Jag ska ha fest och har bjudit en massa folk inklusive denna tjej. Hon svarar på min inbjudan med ett sms där hon skrev att hon skulle kolla i allmenackan om hon kunde. Ikväll två veckor efter injudan ringde hon och slingrar sig fortfarande när jag frågar om hon kommer eller inte. När jag lägger på luren slår det mig att hon har gjort så här hundra gånger förut.

Den här tjejen är till råga på allt är gravid (hon blev gravid med en kille som hon träffade för 9 månader sedan). Under samtalet ikväll pratade hon förstås 80 % av tiden om sin graviditet och så lyckades hon prata över huvudet på mig. Hon beklagade sig över alla som lägger sig i andras liv "folk undrar så mycket tex varför vissa inte har barn och varför andra blir gravid så fort".

Jag sa inget men tänkte tyst för mig själv "just nu gör du ett stort misstag". När jag la på lovade jag mig själv att aldrig mer bjuda henne på någon tillställning.

Det är nått konstigt med min cykel? Förmodligen har hormonerna fått sig en rejäl omskakning av IVF-behandlingen. Mensen kom aldrig i gång på riktigt och nu är jag på dag 49 enligt mina beräkningar. Jag hoppas att den repar sig. Svår att veta när man har ägglossning i sånna här situationer?

Jag var på akupunktur i torsdags och det var häftigt. Jag sökte hjälp för nack- och axelbesvär men vi kom in på barnlösheten och nästa gång ska vi rikta in oss på att försöka ställa allt till rätta. Akupunktören var övertygad om att det går. Jag är mer övertygad nu när jag faktiskt känner mig bättre i nacken. Tänk om det enda som behövs är en nål i babypunkten? Vilken lycka!!!

Ilskan har passerat och just nu känner jag mig ganska lycklig. Mina känslor svänger rätt så fort. Jag är inte så bra på att vara arg men det var skönt att få ur sig lite ilska. I morgon ska jag på akupunktur. Mest för axelbesvär men jag ska nog fråga henne om hon inte kan avvara en nål till barnpunkten :)

Jag känner mig arg! Arg för att vi är barnlösa, arg för att jag inte vet vad som väntar i framtiden. Arg för att jag känner ett motstånd mot att göra en till IVF-behandling. Arg för att min make blir arg när jag är arg. Arg för att livet känns orättvist. Arg för att jag känner mig besviken på att jag fokuserar så mycket på barnlösheten. Arg för att jag vill tänka på andra saker. Arg för att jag vill gå vidare i livet. Arg för att det känns som att livet runt 30 kretsar så mycket kring att bli en normal kärnfamilj. Arg för att jag känner mig så utanför. Arg för att detta har drabbat oss.

Nu äntligen har den "röda faran" kommit, 2.5 vecka sen enligt mina beräkningar (som det uppenbarligen varit något fel på). Nej, jag är inte den som mäter tempkurvor. Nej jag köper inte ens ägglossningsstickor så egentligen vet jag inte om jag haft ägglossning eller inte. Det enda jag vet är att min kropp inte kommit igång på riktigt efter den här hormonbehandlingen. Mitt största motstånd mot att föra ägglosningsstatistik är att jag inte vill att barnlösheten ska uppta mer av mitt vakna tillstånd än vad den gör idag. Just nu siktar jag på höstens IVF men innan dess ska jag nog ändå investera i ett ägglossningstest. Tänk om vi missar det romantiska tillfället!!!

Testade i morse och blev inte särskilt förvånad över att det inte resulterade i nått glädjande besked. "Tiden läker alla sår" är verkligen ett sant uttryck. Efter 2 års kamp har jag lyckats ta ett steg från sorgen.Tanken att jag troligtvis inte kommer att blir gravid på naturlig väg eller med IVF har skjunkit in. Det känns inte lika hemskt som förut och jag tänker mer och mer på adoption. För mig är längtan efter att få bli förälder mycket större än längtan efter att få föda fram ett barn. Visst, det är säkert oerhört underbart att få uppleva en graviditet men mitt liv går vidare även om jag inte får uppleva det.

Ibland blir man så trött på gravida kvinnor som inte förstår att de borde uppskatta att de faktiskt blivit gravid. Idag när vi var på sjukhuset såg vi en tjej med en fin rund liten mage i jeanssnickarbyxor som gick och rökte. Sånt gör mig så upprörd! Hur kommer det sig att man inte fattar att barnet inte gillar det och att ciggarettrök är ett gift! Sen chattade jag men en kompis som är gravid och hon beklagade sig över att hon inte kommer att kunna sola i sommar pga att hon kan få pigmentfäckar i ansiktet. Men hallå! Hur ytlig får man bli. Var glad över att ni är gravida och försök njuta av att ni får uppleva hur barnet växer och sparkar.

Nu är IVF-behandlingen inbokad till hösten. Tyvärr är IVF-kliniken i min landsända inte den bästa vilket känns trist. Kliniken har hela norra Sverige som upptagningsområde vilket innebär att de tar emot patienter från fyra län. På kliniken jobbar två läkare, en på halvtid och en på heltid. Ni kanske förstår att det inte funkar särskilt bra. Jag kände mig oerhört besviken på grund av att vi fick så dålig information förra gången. Som patient märker man när personalen jobbar under stress. Jag hoppas att det ska bli bättre den här gången för vad gör man när man är bosatt i fel ände av landet när det gäller IVF?

Tant röd har inte kommit på besök än men å andra sidan känner jag mig inte ett dugg gravid. Jag vågar inte testa eftersom jag tror mig veta att jag kommer att bli besviken.

I morgon ska vi på samtal på sjukhuset inför nästa IVF-behandling som enligt planeringen sker till hösten. Kanske borde testa innan dess...

Tanketerror!

Idag har jag köpt ett gravtest. Inte för att jag tror att jag är gravid men mensen borde ha dykt upp vid det här laget. Jag har inte testat än utan tänker vänta någon dag till.

Så här lyder dialogen mellan två små typer som sitter på var sin av mina axlar. En med vita vingar, den andre med horn i pannan:

- (Den vita med vingar) Tänk om hon är gravid! Fatta vad coolt! Mensen borde ha kommit för en vecka sedan enligt mina beräkningar så jag tycker att det är dags att testa.

- (Den illröda med horn) Det är klart att hon INTE är gravid. Hon kan ju INTE blir gravid!!! När ska du fatta det!!! Jag förstår inte ens varför hon köper ett gravtest. Det finns ju inga tecken på att hon skulle vara det. Hon drömmer som så många gånger förut. Ge upp någon gång!

Å så fortsätter dom att bråka och gravtestet ligger kvar i väskan och väntar.

Själv tröttnar jag på bloggar som inte uppdateras dagligen och tyvärr tillhör jag själv den kategorin (jag ber lite om ursäkt till mina läsare). Under tiden jag gjorde IVF-behandlingen fungerade min tidigare blogg som "terapi". Nu har jag inte ett lika sort behöv av att skriva av mig.

I helgen när jag var ut frågade en bekant till mig frågan som man alltid orar sig för "Ska inte ni ha barn snart?". Jag svarade helt lugnt "Nej, vi ska inte ha några barn". Konversationen dog. Han skrattade lite och sa att han själv skulle säga så till sina föräldrar som önskade sig barnbarn.

Ibland när jag sitter i ett sällskap och det pratas barn hamnar jag i en egen bubbla. Det är som att tiden stannar upp. Det enda som existerar är mina tankar och precis då känns det som att något går sönder inom mig. Ofrivilligt barnlösas verkligenhet finns inte i den verkligenhet där barn är något självklart och det gör ont.

Nu har vi bestämt oss. Det blir en till IVF men först i höst. Vi har kommit fram i landstingskön vilket gör att vi får nästa försök gratis. Det känns skönt att vi äntligen har tagit ett beslut. Beslutet som låg och vägde var om vi skulle ge upp IVF helt och hållet eller om vi skulle ge ett försök till.

Läkaren från IVF-kliniken ringde igår. Jag hade skickat ett mail till kliniken för att fråga om varför jag fått mellanblödningar dagarna efter ägglossning efter IVF-behandlingen. Läkaren, som menade att man ska ta sånt på allvar, frågade mig om blödningarna var regelbundna dvs om de uppkom på samma dag i varje cykel samt om jag nyligen tagit cellprov. Eftersom svaret på dessa två frågor var ja och eftersom cellprovet inte visat på några förändringar bedömde läkaren att det "endast" rörde sig om sviter efter behandlingen eller som han uttryckte sig "det är precis som efter att man har varit gravid och fött barn, kroppen påverkas av hormonerna som gör att cykeln förändras". För mig hade mellanblödningarna gärna fått uppstå efter en graviditet istället för av höga halter av hormonpreparat. Suck!

Vårdeppigheten klingade av redan på dag 2 och förkylningen börjar också ge av sig. Livet blomstrar igen! Vårsången ute är underbar!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Vi har varit i fjällen och firat påsk med mina syskon. Det har varit helt underbart förutom att jag drabbades av en rejäl förkylning. Under torsdag och fredag låg jag nerbäddad i feber. Lördag stod jag i backen på skidor. Söndag åkte vi skoter och måndag kände jag mig så klart sämre igen. Tisdag gick jag till jobbet och kände mig riktigt risig. Idag är jag hemma och kurerar mig och tänk att det skulle ta så många dagar för mig att förstå att min kropp behöver vila. Jag är lite väl rastlös ibland och kan inte låta bli att vara med på allt kul som händer.

Å vad underbart att det är ljust. Finns det nått bättre? Det känns som att hela mitt liv blir ljusare. Inte undra på att det var deppigt med ett negativt IVF i februari då det är som mörkast.

Jag har till och med börjat tänka positiva tankar igen som exempelvis:
"Tänk om vi plötsligt blir gravida en vacker vårdag på naturlig väg!"
"Oddsen för att IVF-behandlingen går bättre nästa gång är ju rätt höga ändå (jag menar sämre kan det ju nästan inte gå)."
"Egentligen var nog inte medicineringen så farlig ändå eller?"

En dag kvar till vi åker till fjällen. Mina underbara småsyskon och min underbara storebror plus familj ska med och så vår underbara katt så klart.

Glad påsk till er alla!

Idag har jag varit på blinddate med en tjej som också varit ofrivilligt barnlös i flera år. Tänk vilken cool grej! Man chattar via nätet, kommer på att man är från samma stad och så träffas man. Det var helt underbart att få prata med en tjej som vet vad man går igenom. Som förstår!!! När jag gick tillbaka till jobbet tänkte jag att vi kanske borde försöka med IVF en gång till. Den här tjejen blev nämligen gravid på 3:e försöket, precis när hon hade gett upp.

Hmmmm....
Tittar i allmenackan? Ska åka till New York i juli. Kanske man skulle göra en IVF innan dess så att man har nått roligt att se fram emot om det inte lyckas?

Min mamma är fenomenal på att komma in på ämnet barn. Jag vet att hon inte gör det för att såra men suck vad less man blir ibland.

En fredag eftermiddag på stan.

- Jag träffade Kalle idag på lunchen. (jag)
- Jaha, berättade han att hans son har fått sitt andra barn, en liten tös? (mamma)
- Nej det gjorde han inte. Det är kanske inte är det första man berättar när man inte har setts på några år.

Lite senare...
- Har din granne fått barn än? (mamma)
- Jag har ingen aning (jag)
- Men visst skulle dom få nu i vår (mamma)
- Ja jag tror att det är planerat nu till veckan men jag vet inte så noga. (jag)

En passande scen i en Lars Norén pjäs kanske?

Jag älskar min mamma och hon måste längta sååååå mycket efter att bli mormor.

Livet går vidare. Idag har det snöat och jag längtar till påsken då jag får åka utför igen.

Jag njuter verkligen av livet och av nuet. Ändå går det nästan inte en enda dag utan att jag tänker på det. Vad vill jag? Adoption, IVF, adotion, IVF, adoption??? Ena dagen kan jag vara bombsäker på att jag inte vill göra någon mer behandling. Hela mitt inre säger mig att jag inte vill. Jag pratar med min man och är så övertygande att vi tillslut kommit fram till att IVF-behandlingen är psykisk terror och att vi inte ska göra något mer försök. På kvällen när vi har krypit till sängs börjar tankarna snurra. Plötsligt känner jag mig osäker. Vi kanske ska försöka en gång till med IVF. Tänk om det lyckas andra gången! Så är jag tillbaka i mitt grubbleri.

Snälla kan någon annan bestämma. Jag vill gå vidare. Hur ska man veta vad man vill?

2 av 6 familjer i huset som vi bor i väntar barn. Idag efter jobbet stötte jag ihop med tjejen med störst mage. Luften gick ur mig och jag orkade inte ens vara trevlig. Just då hade jag absolut ingen lust att lyssna på en höggravid kvinna så jag log, svarade artigt att allt var bra med mig och stängde dörren. Det är sådana situationer som får mig att känna mig som en sur och elak kärring.

När jag tänker tillbaka på veckorna när allt kretsade kring IVF-behandlingen www.ivf.sprayblog.se känns det overkligt. Hela min vakna tid handlade om medicinering, klockslag och sprutfobi.

När behandlingen misslyckades stod vi återigen på ruta ett.

IVF är lotteri och man vet aldrig om man vinner högsta vinsten. Det är just det som gör IVF till ett helvete.

Två veckor efter behandlingen reste vi till Alperna. Det var helt underbart! Ingen pratade om barn. Istället pratade vi om det alla hade gemensamt - skidåkning.

Utanförskapet är svårast. Jag vill vara normal!