Jag har känt mig ganska psykiskt stabil den senaste tiden. Jobbet har varit kul, kärleken underbar och jag har till och med kommit igång med träningen(!). Så plötsligt smäller det till och all sorg rinner över mig igen som en kall dusch från ovan.
Jag, mamma och min man hade varit och ätit lunch. Efter lunchen strosade jag vidare på stan för att köpa julklappar till mina brorsbarn. Jag kände mig på riktigt gott humör och hittade supertuffa kläder till lillkillen med rättvisemärkning. Medan expediten slog in paketet gick jag över till grannbutiken. Där mötte jag en tjej som jag har jobbat med tidigare. Vi pratade lite ytligt med varandra och så kom den där meningen som man befarar "vet du om att jag och Johan ska ha barn i maj?". Jag lyckas aldrig finna mig i dessa situationen och ur min mun kommer ett "å vad kul att du är gravid - grattis!" med falsk röst. Vi pratar vidare, ännu mer ytligt än tidigare, och jag räknar upp några andra som är gravida (fråga mig inte varför). Det slutar med att jag säger "ja det verkar som att alla ska ha barn utan jag" och så försöker jag komma därifrån så fort som möjligt. När jag kommer tillbaka till jobbet känns allt piss. Mina arbetsuppgifter känns oviktiga, mitt kontor patetiskt och plötsligt brister det. Jag orkar inte vara kvar på jobbet och åker hem.
Just nu har jag samlat mig lite men för 10 minuter sedan tänkte jag på möjliga flyktvägar. Bort från julen, barnvagnarna, familjelyckan och 30-årsfesten i vår. Jag hade aldrig trott att livet runt 30 skulle bli så här jobbigt.
Hur mycket jag än letar efter den där känslan av "å vad kul vi ska adoptera" så kommer den inte. För att straffa mig själv lite mer tänker jag att det kanske är ett tecken på att vi inte är mogna. Det kanske är meningen att vi ska förbli barnlösa? Kan man bli utbränd av ofrivillig barnlöshet?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Vännen, stor kram!!
Känner såå väl (allt för väl) igen dina tankar. Just det där med att gratulera med hög och falsk röst och sedan ta upp andra man vet att är gravida. VARFÖR gör man så månntro?? Och sedan..kollapsen när man kommer ifrån situationen och ser på sitt eget lilla patetiska liv. Fy vad hemskt.
Men du SKA bli mamma, det vet vi ju nu! Det är bara en fråga om att kämpa under tiden, på vägen dit.
Stora varma kramar till dig.
Jag har precis gjort detsamma idag.... sagt grattis med gråt i halsen. Det känns som att allt rasar samman och man gör sitt yttersta för att låta trovärdig och hålla sej från att bryta ihop. Det värsta är att det sen tar minst en dag att hämta sej igen. Det blir bara värre och värre med tiden tycker jag.
Det är inte så konstigt att du inte kan känna full glädje inför adoptionen. Det är väldigt svårt när man inte är helt färdig med alla processer. Ena dagen känner man sej positiv inför alla alternativ, nästa dag känner man sej skräckslagen och patetisk som ens någonsin vågat hoppas på någonting. Det är så tufft. Jag vet.
Jag skickar lite styrka till dej!
Janna
Post a Comment