Friday, September 22, 2006

Läkande kärlek

Läkarna kan inte ge några svar. 8 av äggen var mogna men inget av dem delade sig. Det kan vara ett genetiskt fel men ingen vet säkert. De erbjuder oss en ny behandling med menporsprutor. Vi avböjer. Nu är vi klara med IVF. En tomhet infinner sig inom mig. Jag har ont i magen av sorgen. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag tårkar bort dem. Tar på mig skorna och jackan och går ner till bilen för att åka till jobbet.

Min man skickade det här mailet.
"Du är världens bästa och duktigaste. Jag har sett vad du har gått igenom och imponeras av hur stark du är. Tror inte jag hade klarat det som du har gjort. Hoppas vi kan lämna det här trista bakom oss. Jag vet att du och jag har alla förutsättningar för ett kul och spännande liv tillsamans och jag ska göra vad jag kan för att det blir så. Jag måste erkänna att jag känner något slags lättnad. Det känns som att vi nu när vi vet förutsättningarna för familjebildning m.m. kan börja leva livet på riktigt och ordna det för oss."

Jag tror att kärlek kan läka alla sår.

7 comments:

Mina said...

Jag kan inte heller blir att gråta lite när jag läser vad du skiver...

Det låter säkert futtigt nu i denna stund, men jag önskar er verkligen lycka till på er nya (och mkt mer spännande) väg till ert barn.

Kram!

Tingeling said...

Åh vännen, tårarna rinner ner för mina kinder även här. Ni kommer att klara det här och när ni kommer fram är ni starkare än tidigare. Det är klen tröst kanske men så måste det vara. All lycka till er!

Storkenflyger said...

Vilken jäkla fin kille du har. Förstår verkligen att det är fruktansvärt just nu med beskedet. Det finns inget att säga om det. Men ni kommer fixa detta.

Styrkekramar!

Anna said...

Även jag gråter för dig gumman. Du har kämpat fantastiskt bra genom dessa behandlingar och jag tycker att du gör rätt i att gå vidare på annat sätt nu. Du kommer att bli en fantastisk mamma!

Kram
Anna
PS Jag har hört det sägas och kan nu säga att det verkligen är sant. Det är faktiskt oviktigt på vilket vis Emmy kom till oss. På något vis kunde hon lika gärna vara adopterad, det hade känts exakt likadant konstigt nogg.

Astillbe said...

Nej vännen, det här hade jag missat! Trodde du var ruvare nu. Jag gråter med er vännen...

Vilken underbar man du har, ni kommer att ta er igenom det här, kärleken är starkare än något annat. Och du kommer bli en jättebra mamma, hur ni än väljer att göra, ett barn har tur som kan få er till föräldrar.

Många varma kramar

Salvia said...

Störst av allt är kärleken heter det ju! Tänker på er och hoppas att ni snart vänder sorgen till hopp.

Ni har ju redan tagit några steg på den resa jag gör. Jag lovar att det är spännande!

Kram!

Kattmamman (a.k.a. Bridz) said...

Vad fruktansvärt jobbigt att läsa. Men samtidigt läser jag in en strimma hopp.

Du har en underbar man och han har dig.

I slutändan kommer det här att bli så bra!

Ni har fortfarande en bit kvar på er resa, men den ser kanske lite tydligare ut nu?

Stora kramar till er, och jag hoppas få fortsätta följa med.