I fredags kändes det som att jag aldrig mer skulle blir lycklig. Jag hade gråtit hela dagen och kände mig helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Vändningen kom när jag och min man åkte ut till flygplatsen och mötte Stockholm i strålande sol på lördag morgon. Jag kan inte riktigt förklara det men helt plötsligt kändes livet hoppfullt igen. Jag berättade för en av mina vänner om vad som hade hänt och när hennes ögon tårades slog det mig att jag inte kände mig ledsen längre. Jag pratade med pappa på mobilen och berättade om att behandlingen hade misslyckats. Idag lekte jag med min brorsdotter i en park på söder där det vimlade av ungar och gravida kvinnor och det var helt underbart.
Resan mot ett nytt liv har börjat.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
5 comments:
Det glädjer mig att höra att det känns bättre. Hoppas att vi bloggläsare får följa med på den nya resan. Det skulle vara spännande.
Du är DUKTIG!!
Jättekram.
Härligt att du mår bättre! jag instämmer med storkenflyger - hoppas vi får fortsätta följa med på den nya resan.
STORA kramar!
Åh! Jag har inte varit här inne och läst på länge och nu sitter jag här men en stor klump i halsen och gåshud på armarna.
Vilket tufft avslut! Du är beundransvärt stark som reser dig igen och fortsätter mot nya mål. Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta!
Jag har gråtit som du, medan vi körde hem de 500 km från IVF-kliniken syd till hemmet i nord i Vårt Land. Efter det grät jag ännu en dag inrullad i täcket. Det enda jag kunde tänka på var den pyttelilla runda skuggan på ultraljudet som var vår "Trixie". (T. var skapad med ICSI, en form av IVF) Trixie syntes, men inga hjärtljud, så vi fick åka hem och beställa tid för skrapning. Efter det tog tårarna slut. Vi åkte till grekland för att glömma, det är ett gått råd: Åk bort, byt miljö, njut. Det är du och han och det finns annat i livet än IVF-magar...Kramar i massor!
Post a Comment