Trött på att vänta

I förrgår när jag läste om att väntetiderna för Colombia ökar gick luften ur mig. Jag har känt mig ganska stark den sista tiden men helt plötsligt kändes det som en evighet. Minst 2 år och 3 månader som det ser ut idag. Det är ju en evighet!!!! Jag har ju redan väntat i 3 år och 6 mån.

Om en månad fyller jag 30 år. När jag tänker tanken att jag ska hinna fylla 31, 32 och 33 år innan jag får barnbesked från Colombia vill jag inte vara med längre. Jag vill krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort tiden. Det är nog ett vanligt tecken på att man deprimerad men det är så det känns.

Följande scenario spelas upp i mitt huvud
Vi sammanställer ansökan, skickar iväg den till Colombia och hör inte ett ljud på 2 år och 3 månader. Det enda som händer under de 2 åren är att vi måste höra av oss till hemutredarna för att förnya medgivandet och så måste vi göra en ny läkarundersökningen. Jag kan inte låta bli att tänka varför det här händer just oss? Det känns återigen som att alla runt omkring mig blir gravida på ett kick. Själv står vi där som fån och lyssnar på småbarnsföräldrarnas klagan på hur de ska få ihop småbarnslivet. Jag menar inte att de inte ska få klaga för det är helt säkert superjobbigt men jag är såååååååååååååååååå avundsjuk. I söndags när lilla Stina, 2 år, insisterade på att jag och inte hennes mamma skulle hjälpa henne med jackan smälte mitt hjärta. Det var efter den kvällen som känslan inom mig började göra sig påmind. Längtan efter att få bli mamma finns där så starkt och jag gör allt för att inte släppa fram den. Det är en överlevnadsstrategi som är nödvändig då man är i adoptionsprocessens startskede. Suck :(

Väntetiden ökar...

Jag loggar in på ffias webbsida och läser nyhetsbrevet för Colombia. Det är inga direkt glädjande besked. I första meningen står det att adoptanter för Colombia måste ha tålamod. Den familj som står i tur för att adoptera har idagsläget väntat 2 år och 3 mån. Väntetiden ökar...

Jag fyller 30 år om en månad och kan inte låta bli att känna mig deppad då jag tänker på att jag förmodligen inte kommer att bli mamma förrän jag är 33 år.

Väntan är olidlig!

Misslyckad hetro

För ett tag sedan lyssnade jag på Tiina Rosenbergs föreläsning om queer-begreppet. Jag gillar Tiina och tycker att hon är en inspirerande lärare. Under föreläsningen tog hon exempel på människors olika makt och status i samhället. Som att barnlösa heterosexuella par plötsligt blir ett misslyckad hetropar eftersom man inte kan bidra till reproduktionen. I ett samhälle där den normativa heterosexuella familjebilden är den rådande normen hamnar alla vi som inte ingår i detta fack i ett utanförskap. Åsikter som att blod är tjockare än vatten och att det enda rätta sättet att bli förälder på är att föda barnet själv menar Tiina bygger på fascistiska tankar. Sen understryker hon att det ett barn behöver är ett gäng motiverade och kärleksfulla föräldrar som kan tvätta, städa, handla, laga mat, hämta från dagis och göra allt annat som hör föräldrarollen till. Om man har fött barnet ur sin egen kropp eller om barnet är adopterat har ingen som helst betydelse för att bli en bra förälder!


Efter föreläsningen kände jag mig sedd trots att jag inte kan kalla mig queer. Vi behöver såna som Tiina som vågar stå upp mot den hetronormativa familjebilden.

Resa är livet

Spanien igen :)
Vi (jag och maken) har varit iväg till Spanien i 10 dagar. Jag har njutit av varje sekund vi haft tillsammans. De flesta som barnfamiljer är bekrymrade över hur lite tid de har tillsammans. Även jag som är barnlös önskar att jag hade mer tid att spendera med nära och kära. De flesta helgerna är uppbokade och under veckorna är kvällarna ofta fulla med aktiviteter. Nu har vi haft 10 dagar då vi fått rå om varandra helt och hållet. Det är en lyx!

Köpenhamnbonus
På hemvägen, när vi kl 06.00 står i kö till incheckningsdisken får vi veta att planet är överbokat. Tjejen bakom disken ler när hon säger "Planet är tyvärr överbokat och det finns bara en plats kvar. Om ni vill kan en av er åka annars får ni gå till flygbolagets kontor för att få mer information". Vi bokade biljetterna i november och trodde inte att det var möjligt. Jo, flygbolagen har lagen på sin sida och får överboka planet. Först fick vi information om att vi skulle vara tvungna att stanna till dagen därpå. Vi ville hem och satte oss ner och deppade på en bänk i avgångshallen. Så helt plötsligt efter en halvtimme fick vi meddelande om att vi skulle åka till Köpenhamn och en kvart senare satt jag i första klass på väg till vårt grannland. Det kändes underbart att vara på väg! När vi kom fram fick vi veta att planet till Stockholm skulle gå fem timmar senare. Så vi tog tåget in till Köpenhamn där vi möttes av 20 graders värme. Känslan att sitta där på torget och äta smorrebrod och dricka en kall Calsberg var helt overklig. Från värmen i Spanien till Köpenhamn. Det var helt oväntat och även om vi var trötta när vi kom hem så kändes det värt äventyret. Jag somande lättad i min egen säng på söndag kväll.