Lunchade med min mamma idag. Först var det hur trevligt som helst men så plötsligt började mamma surra på om barnbarnen i all evighet och klumpen i min hals började växa sig allt större. Tillslut blev det olidligt.
Jag försökte prata om min situation men rösten bar inte och jag ville bara springa därifrån och gråta som ett litet barn. Så kommer det vanliga rådet från mamma "ni måste försöka stressa mindre". Då skriker jag nästan och förklarar för hundrande gången att det är en myt. Sen blir jag elak och säger till henne till henne att hon måste inse att det inte kommer att bli några barn för oss. Jag vägrar berätta om att vi påbörjat en till IVF-behandling och att det finns en tanke om adoption som gror inom oss.
Jag ska ta upp allt det här med kurator i morgon. Det är så hemskt att uppleva att min mamma, som står mig så nära, plötsligt känns så långt borta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Åh vännen, vad tungt! Jag förstår precis vad du menar - har både en mor och en syster i min omgivning (och vänner) som inte har en clue. Jag har också funderat på att gå hos en psykolog och prata igenom saker och ting. Det är tillräckligt tung utan att behöva kämpa med konflikter med närstående som i alla fall borde försöka förstå och inte trampa i klaveret gång på gång. Stor kram, håll flaggan högt!
Min mamma har blivit en evig källa till irritation och hon gör mig konstant ledsen utan att veta om det. Det där med att "straffa" känner jag igen - Jag berättar inte heller om våra behandlingar för min mamma pga hennes "goda" råd och dumma kommentarer.
Hoppas att det känns bättre efter kuratorsamtalet i alla fall.
Mina föräldrar säger också gärna att vi skall stressa mindre och ta det lugnt, men de har vid det här laget (tror jag) lyckats förstå att mina ägg blir inte bättre för att jag jobbar en timme mindre per dag. Eller ligger på soffan spacklar väggar.
Men jag blir ff irriterad när de säger det, men jag försöker tänka att de vill mig bara väl.
Kramar
Post a Comment