Nu har vi bestämt oss. Det blir en till IVF men först i höst. Vi har kommit fram i landstingskön vilket gör att vi får nästa försök gratis. Det känns skönt att vi äntligen har tagit ett beslut. Beslutet som låg och vägde var om vi skulle ge upp IVF helt och hållet eller om vi skulle ge ett försök till.

Läkaren från IVF-kliniken ringde igår. Jag hade skickat ett mail till kliniken för att fråga om varför jag fått mellanblödningar dagarna efter ägglossning efter IVF-behandlingen. Läkaren, som menade att man ska ta sånt på allvar, frågade mig om blödningarna var regelbundna dvs om de uppkom på samma dag i varje cykel samt om jag nyligen tagit cellprov. Eftersom svaret på dessa två frågor var ja och eftersom cellprovet inte visat på några förändringar bedömde läkaren att det "endast" rörde sig om sviter efter behandlingen eller som han uttryckte sig "det är precis som efter att man har varit gravid och fött barn, kroppen påverkas av hormonerna som gör att cykeln förändras". För mig hade mellanblödningarna gärna fått uppstå efter en graviditet istället för av höga halter av hormonpreparat. Suck!

Vårdeppigheten klingade av redan på dag 2 och förkylningen börjar också ge av sig. Livet blomstrar igen! Vårsången ute är underbar!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Vi har varit i fjällen och firat påsk med mina syskon. Det har varit helt underbart förutom att jag drabbades av en rejäl förkylning. Under torsdag och fredag låg jag nerbäddad i feber. Lördag stod jag i backen på skidor. Söndag åkte vi skoter och måndag kände jag mig så klart sämre igen. Tisdag gick jag till jobbet och kände mig riktigt risig. Idag är jag hemma och kurerar mig och tänk att det skulle ta så många dagar för mig att förstå att min kropp behöver vila. Jag är lite väl rastlös ibland och kan inte låta bli att vara med på allt kul som händer.

Å vad underbart att det är ljust. Finns det nått bättre? Det känns som att hela mitt liv blir ljusare. Inte undra på att det var deppigt med ett negativt IVF i februari då det är som mörkast.

Jag har till och med börjat tänka positiva tankar igen som exempelvis:
"Tänk om vi plötsligt blir gravida en vacker vårdag på naturlig väg!"
"Oddsen för att IVF-behandlingen går bättre nästa gång är ju rätt höga ändå (jag menar sämre kan det ju nästan inte gå)."
"Egentligen var nog inte medicineringen så farlig ändå eller?"

En dag kvar till vi åker till fjällen. Mina underbara småsyskon och min underbara storebror plus familj ska med och så vår underbara katt så klart.

Glad påsk till er alla!

Idag har jag varit på blinddate med en tjej som också varit ofrivilligt barnlös i flera år. Tänk vilken cool grej! Man chattar via nätet, kommer på att man är från samma stad och så träffas man. Det var helt underbart att få prata med en tjej som vet vad man går igenom. Som förstår!!! När jag gick tillbaka till jobbet tänkte jag att vi kanske borde försöka med IVF en gång till. Den här tjejen blev nämligen gravid på 3:e försöket, precis när hon hade gett upp.

Hmmmm....
Tittar i allmenackan? Ska åka till New York i juli. Kanske man skulle göra en IVF innan dess så att man har nått roligt att se fram emot om det inte lyckas?

Min mamma är fenomenal på att komma in på ämnet barn. Jag vet att hon inte gör det för att såra men suck vad less man blir ibland.

En fredag eftermiddag på stan.

- Jag träffade Kalle idag på lunchen. (jag)
- Jaha, berättade han att hans son har fått sitt andra barn, en liten tös? (mamma)
- Nej det gjorde han inte. Det är kanske inte är det första man berättar när man inte har setts på några år.

Lite senare...
- Har din granne fått barn än? (mamma)
- Jag har ingen aning (jag)
- Men visst skulle dom få nu i vår (mamma)
- Ja jag tror att det är planerat nu till veckan men jag vet inte så noga. (jag)

En passande scen i en Lars Norén pjäs kanske?

Jag älskar min mamma och hon måste längta sååååå mycket efter att bli mormor.

Livet går vidare. Idag har det snöat och jag längtar till påsken då jag får åka utför igen.

Jag njuter verkligen av livet och av nuet. Ändå går det nästan inte en enda dag utan att jag tänker på det. Vad vill jag? Adoption, IVF, adotion, IVF, adoption??? Ena dagen kan jag vara bombsäker på att jag inte vill göra någon mer behandling. Hela mitt inre säger mig att jag inte vill. Jag pratar med min man och är så övertygande att vi tillslut kommit fram till att IVF-behandlingen är psykisk terror och att vi inte ska göra något mer försök. På kvällen när vi har krypit till sängs börjar tankarna snurra. Plötsligt känner jag mig osäker. Vi kanske ska försöka en gång till med IVF. Tänk om det lyckas andra gången! Så är jag tillbaka i mitt grubbleri.

Snälla kan någon annan bestämma. Jag vill gå vidare. Hur ska man veta vad man vill?

2 av 6 familjer i huset som vi bor i väntar barn. Idag efter jobbet stötte jag ihop med tjejen med störst mage. Luften gick ur mig och jag orkade inte ens vara trevlig. Just då hade jag absolut ingen lust att lyssna på en höggravid kvinna så jag log, svarade artigt att allt var bra med mig och stängde dörren. Det är sådana situationer som får mig att känna mig som en sur och elak kärring.

När jag tänker tillbaka på veckorna när allt kretsade kring IVF-behandlingen www.ivf.sprayblog.se känns det overkligt. Hela min vakna tid handlade om medicinering, klockslag och sprutfobi.

När behandlingen misslyckades stod vi återigen på ruta ett.

IVF är lotteri och man vet aldrig om man vinner högsta vinsten. Det är just det som gör IVF till ett helvete.

Två veckor efter behandlingen reste vi till Alperna. Det var helt underbart! Ingen pratade om barn. Istället pratade vi om det alla hade gemensamt - skidåkning.

Utanförskapet är svårast. Jag vill vara normal!