Jag vill inte bli bitter

Som ni vet blev jag uppsagd innan jul. Då lät det så här "vi har tyvärr varit tvungen att ta ett beslut om att skära ner din tjänst till en deltidstjänst av ekonomiska skäl". Trist svarade jag och började genast söka heltidsjobb. Kort därefter blev erbjuden en heltidstjänst på ett annat företag. Jag valde att tacka ja. I dag meddelade min chef att min tjänst kommer att utlysas snart och att de kommer att söka en person på heltid från i höst. Hallå? Kan man göra så här. Var håller facket hus? Jag hade inte sökt mig vidare om jag hade vetat att min tjänst skulle återgå till att bli en heltidstjänst. Naturligtvis är allt noga uträknat av ledningen. På det här sättet kan de anställa en yngre tjej med mindre skin på näsan som tackar ja till tjänsten för en längre lön. Jag vet att jag har återanställningsrätt men som läget är nu finns det inget i världen som skulle få mig att stanna kvar.

Jag andas djupa andetag och intalar mig själv att jag inte ska bli bitter. De är inte värda det. Dessutom är det jag som går vinnande ur denna konflikt. Jag har fått ett nytt jobb där jag kommer att ha större utvecklingsmöjligheter. Dessutom kommer mina chefer att ha en tufft tid framöver med att hitta en ersättare. Men visst gnager den där, känslan av att ha blivit lurad och risken finns att bitterheten tar över.

Fltu-problematiken

Fylld av ny energi av en weekend i storstaden. Tänka sig att det kan ge så mycket att åka bort. Byta miljö. Se nya ansikten. Träffa vänner. Äta god mat och upptäcka hur mycket som förändrats sedan sist. Jag känner mig som ny!

I går ringde ett företag som jag har sökt jobb på och frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Ja varför inte tänkte jag och bokade in tiden i min kalender (jag har ju inte skrivit kontrakt än med det nya jobbet och tänk om det här jobbet lockar lika mycket eller mer?) Efteråt kände jag mig lycklig. Tänk att behovet av att vara behövd är så starkt inom mig.

Jag har skickat ett mail till andra par som väntar på att adoptera från samma land som oss. Det gick en vecka innan jag fick något svar. Där ett tag trodde jag inte att det skulle komma ett enda svar. Jag kollar min mail flera gånger per dag och tror att alla lever i samma symbios med cybernätet men jag hade visst fel. Efter en dryg vecka började det trilla in svar. Jag känner mig som tio år och läser glatt svaren från mina nya vänner. Det är många som delar samma fritidsintressen som jag och min man. Jag börjar genast fantisera om att arrangera en fjällvandring och ser alla små knoddar med små kånken-ryggsäckar hoppa och skutta längst Kungsleden.

Just nu läser jag boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Jag läser, skrattar, känner igen mig och tänker att hon har lyckats fånga så många situationer som jag känner igen mig i och som jag bävar för när vi går in i familjelivet. I går läste jag högt för min man om kapitlet där hon beskriver fltbu-problematiken dvs. när mannen säger "Älskling har du sett mina solglasögon?" och kvinnan går till skåpet och hitta solglasögonen efter en sekund. Fltbu står för flytta, lyfta, titta bakom och under. Varför har männen så svårt att lära sig det. Någon som känner igen sig?

Jag rekommenderar boken starkt redan efter halva boken!

Vilket team vi är

Jag och maken har målat hela helgen i vårt nya hus. Vi bygger ett fritidshus i timmer och eftersom det är liggande träpanel i hela huset blir det några väggar att måla. Fredag kväll tog vi det lungt och laddade inför helgen. På lördag satte vi igång. Vi är otroligt bra på att jobba tillsammans med praktiska göromål. Mamma kom förbi med mat och kaffe (lyx) men i övrigt tog vi knappt några pauser. Vid tiotiden på kvällen la vi penslarna i vatten och pustade ut. På vägen hem unnade vi oss en hamburgare med pommes. Nästa dag satte vi igång igen. Den här gången kom pappa med mat (lyx 2). Mina småsyskon droppade in på eftermiddagen. Oj vilken skillnad det blir när man är fyra motför två. Jag gillar verkligen att göra saker tillsammans - praktiska saker - som att tex måla. Vi hade en superkul kväll. Skrattade, pratade om livet, om adoptionen osv.

Vi kom hem sent och var hungriga igen. En burk bullens pilsnerkorv och ett glas rött vin. Tända ljus och lite småprat.

Livet känns helt klart bra. Jag tror att det är adoptionen. Att vi väntar tillsammans. Det är en spännande tid. Förväntansfull. Vi är på väg att nå vårt gemensama mål och vi längtar båda oerhört mycket efter uppgiften att bli föräldrar.