Hur kommer det sig att ens vänner kan göra bort sig så totalt ibland?

Vi sitter i solen och dricker kaffe och berättar om att vi funderar på att bygga en sommarstuga. Så kommer det. Vännen som sitter till vänster om mig och som vet att vi är ofrivilligt barnlösa säger:
- Ja, jag åkte förbi x-gatan idag och såg att de redan kommit upp flera stora hus där. Utanför det ena huset satt en höggravid tjej och log glatt mot sin man som svettades med att hinna fixa klart huset till nedkomsten och vid det andra huset lekte pappan med sin tvåårige son medan det stod en barnvagn längre bort. Ja, det är väl så det ska vara nu för tiden.

Plötsligt stiger pulsen och jag känner ilskan välla upp inom mig. Varför måste man säga så? Jag lyckas behärska mig och mumlar tyst "Ja vissa har det verkligen bra." Strax därefter reser jag mig och försöker visa att jag vill att dom skulle gå. Det lyckas och dom åker.

Jag har känt mig arg hela kvällen.

Det värsta med min ofrivilliga barnlöshet är att det skapar avstånd till nära och kära i min omgivning. Ett avstånd som varken kan fyllas med ord, tårar eller ilska. Det bara finns där och kommer alltid att finnas där så länge det här utanförskapet fortsätter...

...varför, varför, varför drabbas vi av detta?