Mellanläge

Livet har gått in i ett "mellanläge och det känns rätt skönt för tillfället. Under den senaste IVF-behandling känns det som att mitt liv gick i speedfart. Ständigt jagad av klockan, oroad av att inte medicinerna gav någon effekt, oroad för att vi inte visste vilka dagar ÄP skulle inträffa, orad för att min chef på jobbet inte skulle tro på mig när jag ringde och sjukskrev mig för förkylning osv. Till råga på allt började jag och min man bråka till som tätt Vi bråkar inte så ofta och därför blev vi båda rätt chockade över att vi inte längre kunde vara tillsammans i mer än en kvart förrän vi rök ihop. Sex var inte på tal. Min kropp hade krypit in i ett IVF-skal och gömt sig. Den vill inte bli rörd eftersom den förberedde sig på det stora ingrepp.

Så här i efterhand ser jag en enda förklaring till att hela mitt liv vändes upp och ner och det är att den höga dos av hormonerna som sprutades in i min kropp tog knäcken på mig både fysiskt och psykiskt. (Ni som inte har gjort en IVF-behandling ska se medicinpåsen som man häntar ut från apoteket. Man tror inte att det är sant att ens lilla kropp ska få ta emot allt som finns där i.)

Nu bråkar vi inte längre. Kärleken och sexlivet har kommit tillbaka. Ibland påminner vi varandra om att vi planerar att blir föräldrar till ett barn på andra sidan jorden. Det är svårt att beskriva känslan. Den är hisnande, underbar och ibland skrämmande. Jag ler mot honom och han ler mot mig.