Jobbet tar all min energi

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!