Testade i morse och blev inte särskilt förvånad över att det inte resulterade i nått glädjande besked. "Tiden läker alla sår" är verkligen ett sant uttryck. Efter 2 års kamp har jag lyckats ta ett steg från sorgen.Tanken att jag troligtvis inte kommer att blir gravid på naturlig väg eller med IVF har skjunkit in. Det känns inte lika hemskt som förut och jag tänker mer och mer på adoption. För mig är längtan efter att få bli förälder mycket större än längtan efter att få föda fram ett barn. Visst, det är säkert oerhört underbart att få uppleva en graviditet men mitt liv går vidare även om jag inte får uppleva det.

Ibland blir man så trött på gravida kvinnor som inte förstår att de borde uppskatta att de faktiskt blivit gravid. Idag när vi var på sjukhuset såg vi en tjej med en fin rund liten mage i jeanssnickarbyxor som gick och rökte. Sånt gör mig så upprörd! Hur kommer det sig att man inte fattar att barnet inte gillar det och att ciggarettrök är ett gift! Sen chattade jag men en kompis som är gravid och hon beklagade sig över att hon inte kommer att kunna sola i sommar pga att hon kan få pigmentfäckar i ansiktet. Men hallå! Hur ytlig får man bli. Var glad över att ni är gravida och försök njuta av att ni får uppleva hur barnet växer och sparkar.

Nu är IVF-behandlingen inbokad till hösten. Tyvärr är IVF-kliniken i min landsända inte den bästa vilket känns trist. Kliniken har hela norra Sverige som upptagningsområde vilket innebär att de tar emot patienter från fyra län. På kliniken jobbar två läkare, en på halvtid och en på heltid. Ni kanske förstår att det inte funkar särskilt bra. Jag kände mig oerhört besviken på grund av att vi fick så dålig information förra gången. Som patient märker man när personalen jobbar under stress. Jag hoppas att det ska bli bättre den här gången för vad gör man när man är bosatt i fel ände av landet när det gäller IVF?