Nu, nu, nu inte om fyra veckor

Nu har vi skickat iväg alla våra papper till adoptionsorganisationen. I går kom det ett brev där det stod att de har mottagit vårt brev och att de kommer att höra av sig inom fyra veckor. Fyra veckor!!! Jag vill att de läser igenom medgivandet och hemutredningen nu. Det kommer alltid en massa väntan emellan. Det känns som att jag står i en lång, lång kö och aldrig kommer fram. Nu har jag mailat organisationen och sagt att jag helst ser att de ringer mig på måndag eller tisdag då jag har semester. Det är inte så lätt att ta emot ett sånt samtal när man är på jobbet. Nu inväntar jag deras svar.

Jag hade världens bästa 30 årsfest i lördags. 42 personer varav 7 barn (den yngsta 1 månad). Jag och mamma hade lagat maten. Festen höll på till solen gick upp och innehöll allt man kan tänka sig: presenter, tårta, sång, tal, dans och mycket kärlek.

Mina bröder med familjer var på besök och bodde hemma hos oss. Äntligen har jag kommit så långt i sorgeprocessen att jag kan njuta till 100 procent av att vara faster. Det är helt underbart! Kusinerna som är 3 år och 3, 5 år gick hand i hand med faster till födelsedagsfesten.

Vi har fått vårt medgivande

I måndags, när vi kom hem från en romantisk resa till Rom (makens 30 års present till mig), så låg det där i brevlådan - det efterlängtade medgivandet! I morgon ska jag skicka iväg dokumenten till adotionsorgansationen och nu känns det som att vi närmar oss mållinjen.

Aldrig hade jag kunnat drömma om att detta skulle hända på min 30 års dag. Men om det är nått jag har lärt mig under barnlösheten så är det att livet sällan blir som man har tänkt sig.

Att dela sin upplevelse med någon annan

I kväll har jag varit på en nätverksträff för kreativa kvinnor. Vi var ca 20 stycken och under presentationsrundan förundras jag över vilken initiativkraft som satt där vid ett och samma bord. När mötet närmar sig sitt slut hade vi listat över 40 förslag på vad nätverket skulle kunna arrangera i framtiden - allt från föreläsningar och workshop till fjällvandring i kombination med kurser i personlig utveckling. Jag är så glad att jag insett vitsen med att organisera sig i nätverk. Det är en guldgruva som leder till kontakter, jobb och personlig utveckling.

På väg hem erbjuder jag en av tjejerna i nätverket att åka hem med mig eftersom vi bor i samma by. Vi småpratar lite på vägen hem och så helt plötsligt kommer vi in på barnlöshet. Efteråt känner jag mig jätteglad. Jag inser att det finns ett stort behov hos mig att dela min upplevelse med utomstående och tänk tre hundra meter från oss bor det ett par som kan förstå hur det känns att längta efter barn och hur fruktansvärt jobbig det är i en värld full med barnvagnar, gravidmagar och familjesnack. Vi bytte telefonnummer och jag ser redan fram emot att träffa henne fler gånger.

Alla ska ha barn snacket

Idag hände det igen. Jag gick på stan på lunchen och såg en tjej som jag gick gymnasiet med. Tvekade en sekund men så gick jag fram "Hej Lina". Vi har inte setts sen vi tog studenten. Jag hade hört att hon hade barn men trodde väl att jag var imun mot "alla ska ha barn" snacket.

Först lite prat om hur länge vi har bott i stan osv. Sen kom det:

- Har du hör att Anna är med barn.
- Nej, men vad kul (jag)
- När ska hon få (jag)
- I juli

Sen dog samtalet och jag skyndade mig därifrån "Kul att ses. Ha det så bra!".

Hela eftermiddagen var förstörd. Jag kunde inte koncentrera mig på jobbet och kände mig totalt sänkt. Iband känns det som att jag är den enda barnlösa varelsen på jorden.

Fler alternativ

Vi har börjat titta på andra adoptivländer. Efter ett telefonsamtal med ffia som berättade att man måste vara inställd på 2-3 år för Colombia anmälda vi oss till adoptionscentrum. Så här i efterhand har jag svårt att förstå varför vi inte anmälde oss dit redan i höstas? Nu har vi lagt flera tusenlappar på sökandeavgift i hopp om att det ger oss mer valmöjligheter.

Ledigheten över valborg och 1:a maj har varit super. Min brorsdotter har varit på besök och vi har umgåtts med henne mycket. Hon är en tuff liten tjej på 3 år som tar för sig av livet. När vi var på leklandet klättrade hon snabbt som en vessla upp till största rutschkanan, på barnridningen valde hon den största hästen och när hon såg linbanan på lekparken skulle hon absolut åka den själv. Det är bara hoppas att hennes nyfikenhet på livet håller i sig.

De senaste mornarna har jag vaknat upp med känslan av att barnlösheten måste var en bluff. Det kan inte vara sant! Det kan inte ha drabbat oss? Varför just oss i så fall? Min fråga ekar i mitt huvud och det finns ingen där som kan svara.