Summering av 2007

Så var det dags att titta tillbaka på året...

Minnen från 2007
Adoptionsutredningen drog igång

• Första kontakten med hemutredarna
• Hembesöket som vi var så nervösa för
• Intervjuerna som pågick i tre timmar
• Beslutet om att vi var godkända!
• Fotograferingen som tog mycket längre tid än vi trodde
• Alla stämplar
• Kopieringeringen av alla papper
• Lättnanden när det äntligen var dags att lämna ifrån sig ansökan
• Telefonsamtalet när vi fick veta att landet hade godkänt oss

Milstolpe

• 30 år
• Fest med vänner och familj

Husbygge

• När huset äntligen kom på en lastbil från Finland
• Bygget av timmerstommen med B och K
• Målningen utvändigt
• Övervåningen
• Golvärmen slås igång
• Huset börjar bli ett hus

Resor

• Spanien
• Italien
• Spanien igen
• Fjällen vintetid
• Fjällen sommartid
• Skärgården i en hel vecka
• Stockholm
• Gränna

Besvikelser

• Vår älskade katt som sprang bort
• Huset som blev försenat
• Att väntetiden för att adoptera ökade
• Konflikten på jobbet

Framgång

• Konferensen för 300 pers som blev en succé
• Alla nya underbara tjejkompisar
• Att vi tog oss igenom adoptionsutredningen (inte för att vi var oroliga för att inte bli godkända men för att vi faktiskt tog tag i det med en gång och skippade IVF)
• Byggandet av timmerstommen (coolt att vi kunde bygga själva)

Nu väntar ett nytt år och jag är helt säker på att det kommer att bli det bästa året på länge!

Mina drömmar inför 2008

• Att bli mamma
• Nytt jobb
• Mycket mys och kärlek i vårt nya hus

God Jul och Gott Nytt År till alla mina tvillingstjärnor ute i cyberrymden. Ni är bäst!

Fackliga förhandlingar

I dag träffades jag, min chef och min fackliga förhandlare för att diskutera uppsägningen av min tjänst (från 100 procent till 75 procent). Jag hade förväntat mig att vi skulle komma fram till något konkret men istället lämnade jag förhandlingen lika ovetande som innan. Nu har jag istället ett uppsägningskontrakt i väskan påskrivet och klart. Där framgår att jag är uppsagd och att jag kommer att erbjudas en 75 procents anställning. Min chef trodde nog att jag skulle gå med på en 75 oreglerad tjänst. Det skulle innebära att jag skulle jobba lika mycket oregelbunden arbetstid som nu (kvällar, helger etc) men att jag skulle få 75 procent av lönen med andra ord i själva verket skulle jag jobba 100 procent för 75 procent av lön. Försöka kan man ju alltid men hur tänker hon (min chef alltså). Varför anställer i så fall inte alla företag sina anställda på 75 procents tjänst med oreglerad arbetstid? Sen kan de ju likt min chef hävda att de blivit kompenserad i lön och en veckas extra semester för all tid de arbetar utöver 30 tim per vecka.

Mitt motbud är naturligtvis 75 procent tjänst med reglerad arbetstid så att jag får betalt för allt jobb jag gör på kvällar och helger. Nu återstår en väntan på att ledningen ska besluta hur de ska göra. Jag kommer att få veta inom några månader.

Suck!

Jag ger min chef ett mantra i julklapp: "Personalen är det viktigaste vi har i vår verksamhet. Mår vår person bra så kommer verksamheten också att må bra."

God Jul chefen och lycka till! Jag söker nya jobb så länge!

Salmiak blir kvar ett tag

Vi funderade länge men kom fram till att Salmiak skulle må bäst om hon fick komma till ett hem där de hade mer tid för henne. Jag skickade iväg sms:et och meddelade att beslutet inte var helt lätt att ta. Dagen efter fick jag ett nytt meddelande där det stod att de som lagt in en intresseanmälan ville ha en yngre katt. Varför är det så att alla vill ha kattungar? Visst är det mysigt men en liten kisse men jag upplever att det är mycket enklare med en vuxen katt och dessutom hjälper man en bostadslös liten misse.

Så nu blir Salmiak kvar hos oss ett tag till :) Jag måste hitta en kattvakt över jul och nyår eftersom vi åker bort. Egentligen ska katthemmet sköta det men de har svårt att hitta stödhem och över jul är det inte direkt lättare.

I går gick jag in på adoptionsorganisationens webbsida. En familj hade fått barnbesked från barnhemmet vi ska adoptera från. Oj nu rör det på sig... Jag vill så gärna veta när det är vår tur men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Stödhem åt en underbar katt och ett dilemma

När vår katt sprang bort i somras sökte vi överallt. Jag scannade även Internet och hittade flera föreningar som arbetar ideellt med att ta hand om katter som är bostadslösa. Min tanke var att min älskade katt kanske kunde finnas på bild under rubriken "upphittad" men icke. Däremot fastnade jag för rubriken "vi söker stödhem till katter" och skickade iväg en intresseanmälan. Förra veckan ringde en tjej från föreningen och sa att de hade en katt som behövde tak över huvudet. I tisdags hämtade jag katten. Vi fick i uppgift att ge katten ett passande namn och döpte henne till Salmiak. Hon är förtjusande vacker och ser ut som ett lodjur i ansiktet. Hennes päls är fluffig och mjuk och hon njuter när jag borstar henne. Salmiak har bott hos oss i tre dagar och jag är redan förälskad i henne. I kväll fick jag ett sms ifrån kattföreningen "Vill Salmiak ha ett permanent hem? Jag har fått en förfrågan från en person som är intresserad av en långhårig katt. Hör av dig./C". Nu står jag inför ett dilemma. Egentligen har vi inte riktigt tid för en katt. Vi bygger hus och väntar ivrigt på adoptionen. I vår kommer vi att ha fullt upp med att måla och fixa på huset. Salmiak har haft ett tuff liv tidigare och ska helst förbli innekatt. Det skulle innebära att Salmiak skulle få tillbringa mycket tid ensam alternativt att vi skulle behöva en kattvakt vilket vi i nuläget inte har. Å hur ska vi göra? I kväll ska vi ha familjeråd. Jag önskade att Salmiak kunde framföra sin åsikt.

Jobbet tar all min energi

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!

Jämställdhet

Jag förespråkar jämställdhet och mitt mål är att försöker leva i ett så jämställd förhållande som möjligt. I bland möter jag kvinnor som menar att man ska göra det man är bäst på. Dvs. om mannen är bäst på att byta däck och kvinnan på att städa toaletten så gör man det man är bäst på. Det resonemanget köper jag inte.

Men även om jag påstår mig leva i ett jämställt förhållande finns det saker som jag undviker. En av dessa saker är bilen. Så fort det är dags att byta däck eller fylla på spolarvätskan håller jag mig undan. Utan att erkänna det förväntar jag mig att min man ska göra det. Hur jämställt är det? Efter att ha blivit utskälld av en vän för att jag inte kan byta däck inser jag att det är dags att förändra detta.

Jag föreslår för min man att vi ska åka till bilhallen tillsammans. Jag vill lära mig byta däck! Min man är överlycklig. Vi åker iväg till bilhallen och det blir plötsligt så uppenbart att jag att befinner mig på manligt territorium. Här står männen och polerar sina käraste ägodelar. Min man undervisar mig glatt. Jag får lära mig byta däck och tvätta bilen. Det är inte alls svårt och vi har riktigt kul.

Idag var det dags för lektion nr 2 - spolarvätska och vindrutetorkare. Jag inhandlar sakerna på en mack och byter lätt som en plätt vindrutetorkare och fyller på spolarvätska utan lärare. Tänk vad lätt det är att leva mer jämställt när man öppnar ögonen för sitt eget beteende. Många småbarnsföräldrar upplever att det är svårt att leva jämställd efter att man fått barn. Jag ska kämpa för att lyckas leva jämställd även då!

Nu är den på väg

Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.

Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.

Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!

(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)

Sista signaturen

I kväll har våra grannar skrivit under de sista handlingarna. De intygade att det var våra namnteckningar. Jag beundrar stämplarna och tänker på all tid och möda vi lagt ner på att samla ihop alla papper, alla stämplar och alla foton.

Nu ligger ansökan på vårt köksbord redo att göra sin längsta resan hittills. Vi vakar över den som en skatt. I morgon ska vi åka till adoptionsorganisationen och lämna över den personligen.

Den riktiga väntan ligger nu framför oss.

IVF-tvillingar

Min brors bästa kompis har blivit pappa till två killar som har kommit till världen med IVF-hjälp. Mamma ringde och berättade det. Jag blir alltid så lycklig när jag hör berättelser om par som lyckas med IVF trots att vi inte gjorde det.

Det känns bra att kunna glädjas för andras lycka. För ett år sedan kunde jag inte göra det. För två år sedan var det ännu värre. Då blev jag både ledsen och arg samtidigt.

I kväll pratade jag och min man om allt vi har att se fram mot med adoptionen. Jag kom på mig själv att planera ett dop när jag tränade i eftermiddag. Just nu väntar vi på att våra handlingar ska komma tillbaka stämplade från den sista myndigheten. Sen är det dags att lämna ifrån oss allt till adoptionsorganisationen. Nu ska vi sätta oss och montera foton på A4-papper.

Islandshästar och UD

Har precis kommit hem från en helt underbar ridtur i skogen på Islandshästar. Har ni inte prövat det så kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Vilken grej. Galopperade i full fart genom skogen och kände mig som Ronja Rövardotter. Tölt är världens grej och bekvämt dessutom.

Tölt är en gångart som bl.a. islandshästen behärskar. Egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak-vänster fram-höger bak-höger fram osv.

För att byta ämne helt - Nu är vår ansökan på väg till UD för en stämpel. När det kommer tillbaka ska den adresseras till ännu en instans innan det är dags att färdigställa hela ansökan. Korten är utvalda och ska på framkallning. Nu närmar det sig!!!

Hösten är min årstid

Jag har varit bortrest i 10 dagar. Träffat kollegor, vänner och tagit del av storstadslivet. Jag har njutit av folkmyller, trängsel och mångfalden. Ätit god mat, unnat mig ett glas vin då och då och tagit del av scenkonsten. Jag har haft det lite för bra. Med det menar jag att min längtan efter att flytta tillbaka till staden där jag och min man tillbringade 6 underbara år tillsammans kom tillbaka. Det var inte var riktigt meningen med resan.

Men visst kändes det skönt att komma hem också. Tog ett bad, tände några ljus och njöt av några timmars ledighet under söndag kväll.

I dag har det varit fullt upp med jobb igen. Sen hem, äta middag och börja samla ihop adoptionsansökan som nu är på väg att lämnas över i orginal till Notarius Publicus.

Sen har jag blivit faster igen för fjärde gången. Det blev en liten tjej till. Nu har jag tre brorsdöttrar och en brorsson. Jag fick en bild av henne då hennes stolta storasyster håller henne. Det värmer i hjärtat på mig. Tänk jag känner igen avundsjuka längre. Nu längtar jag till vår egen bb-resa.

Nu rullar livet på i 130

Husbygge, barnverkstad i form av adoptionsansökan och jobb är vad mitt liv består av just nu. På dagarna jobbar jag. På kvällarna spikar vi på vårt hus och däremellan sammanställer vi adoptionsansökan. I går kom en kompis över till oss för att fota lägenheten och utemiljön. Bilderna kom på mailen i kväll och jag är grymt imponerad över hur bra de blev. Det är verkligen skillnad på hobbyfotografering och proffs. Nu är hemutredningen och ref.breven i översättarens händer. Det ska blir kul att läsa om vårt liv på engelska. Till helgen åker jag och maken på en minisemester tillsammans. Vi längtar båda två. Det känns som att vi har kommit in i en lycklig fas av barnlösheten. Vi tycker att det är kul att bygga hus och nu när adoptionen börjar närma sig vågar vi till och med dagdrömma om livet som föräldrar.

Det är underbart och jag njuter av varje sekund!

Din inre scen

I veckan deltog jag i en mindfulnessworkshop. Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet något som jag verkligen behöver lära mig efter flera år av barnlöshet. Att drabbas av ofrivillig barnlöshet innebär att man hela tiden tänker på framtiden.

Om en vecka inträffar ägglossningen
Om 14 dagar borde mensen dyka upp
Om en timme ska jag ta hormonsprayet
osv....

Innan jag anmälde mig till kursen köpte jag två CD-böcker som handlar om mindefullness. Den ena boken heter "Vem bestämmer i ditt liv" och den andra "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivorna men jag fastnade direkt för metoderna och övningarna i boken. Författaren använder sig av teatermetaforer som är mycket lätta att iscensätta inom sig. Tänk dig att du har en inre scen och att du sitter i salongen som regissör och betraktar skådespelet. Dina tankar tar plats på scenen och blir skådespelarnas repliker. Eftersom du är regissör och teaterchef är det du som bestämmer vilka skådespelare som får ta plats på scenen. När skådespelarna säger något som du inte mår bra av kan du argumentera emot skådespelarna eller be dem gå av scenen. Acceptans är ett annat begrepp inom mindfulness. Det handlar om att kunna acceptera verkligheten som den är även. Genom acceptans kan du gå vidare i livet.

Det finns så mycket i mindfulness som jag tilltalas av. Jag tänker tillbaka på åren som gått. Först fokus på framtiden - att lyckas bli med barn - sen sorgen när jag insåg att vi inte skulle kunna bli biologiska föräldrar, sen acceptansen inför detta och därefter glädjen att kunna gå vidare.

Jag hoppas kunna lära mig en massa bra metoder och tips på hur jag kan bli mer medvetet närvarande i nuet.

Sammanställningen av ansökan fortsätter...

Nu är det inte långt kvar till vi har sammanställt alla dokument. Har just kopierat orginalen för att skicka dem till adoptionsorganisationen (adoptorg). Det blir en hel del papper. När adoptorg. har kollat igenom att alla intyg, medgivande och utredning uppfyller kraven för landet får vi hem ett förmedlingsbeslut. Därefter ska hela bunten översättas. När det är gjort är det dags att hitta en Notarius publicus (NP) som intygar att samtliga dokument är äkta. NP binder in själv ansökan så att den blir snygg och prydlig. Sen ska ansökan skickas till UD för stämplig. När vi äntligen tagit oss ingom denna karusell av hit och dit skickande av vår ansökan ska vi bifoga våra foton och skicka ansökan till adoptorg. som i sin tur förmeldar den vidare till landet. Tänk vad underbart då vi har kommit i mål!

Nu är det helg och det är helt underbart somrigt! Kram på er!

Jag tänker på drömmen som aldrig blev sann

I morse hände det igen. Jag öppnar min mail på jobbet och läser ett mail från en kompis. Vi ska träffas till veckan och hon avslutar mailet med att hon vill förvarna mig om att hon kommer att vara lite tjockare nu än sist vi sågs. Hon är gravid med andra barnet och vill naturligtvis vara snäll och förvarna mig. Samma sekund som jag läser det hugger det till i magen. Innerst inne är jag jätteglad för deras skull men jag känner mig ändå avundsjuk. Som tur är går avundsjukan över rätt fort numera men jag kan inte låta bli att undra när det ska sluta göra ont. Kanske aldrig? Mest avundsjuk är jag på att en vanlig graviditet går så fort. Innan vi vet ordet av har flera av våra vänner två barn. Det känns som att vi inte är med i matchen. Vi tillhör i alla fall en annan liga.

Det händer ofta att jag vaknar på morgonen och tänker att barnlösheten måste vara en dröm. Jag tittar på min älskade som sover och minns alla mysiga samtal vi haft om hur många barn vi ska skaffa, vad de ska heta, vilka egenskaper de kommer att ärva och hur de kommer att se ut. Då visst vi inte att den drömmen aldrig kommer att bli sann. Nu har vi sällan sådana samtal. Vi vågar inte riktigt prata om att vi kommer att bli föräldrar. Tanken svindlar...

Vi är just nu inne i fasen att sammanställa adoptionsansökan. När vi fick veta att vi hade blivit godkända i maj kändes det som att vi nådde målet men vi hade bara kommit halvvägs. Nu känns det som att vi bestiger ett berg. Listorna över alla papper och intyg som ska beställas och foton som ska väljas ut (det är alltid någon av oss som ser helt crazy ut så det är svårt att skrapa ihop 10 foton) tar aldrig slut. I går fick vi veta att läkarundersökningarna som vi gjorde i februari är för gamla så nu måste vi göra om underökningen. Jag tror att många som genomgått adoptionsprocessen känner igen sig. Det ska bli en fröjd när akten slutligen är på väg till landet. Jag har bestämt mig för att göra min blogg lite mer spännande och därför kommer jag inte att avslöja land förrän vi har skickat ansökan.

Fortsättning följer...

Energi och Té

Idag annonserade vi efter vår lilla älskade katt i lokaltidningen. Halv nio ringde mobilen och en man i andra ändan sa att han hade en katt inne hos sig som såg ut som den på fotot i tidningen. Mamma åkte dit men det var inte hon. Å jag saknar henne så! Hoppas fortfarande att hon ska dyka upp. Nu är det 7 veckor sedan hon försvann.

Min energi har kommit tillbaka. Kanske berodde det på Ayurvedabehandlingen och alla koppar Kapha-Balans Té den senaste veckan? Hur som helst känner jag mig mycket gladare. Nu har vi tagit tag i att sammanställa adoptionshandlingarna igen. Det pirrar till i magen när jag tänker på den resa som väntar oss.

Som ni ser har jag bytt färg på bloggen igen. Blev inte riktigt nöjd med den förra :)

Uppdatering en månad senare

Jag inser nu att jag har tagit semester från det mesta. Från jobbet, bloggen, adoptionsansökan, träningen, kören m.m. Bara för att njuta och göra nått annat. Det har varit skönt.

Den senaste tiden har jag och min man tillbringat mycket tid att bygga på vårt fritidshus. Det är både kul och konkret. Varje kväll när vi packar ihop verktygen, ställer in kaffetermosen och sätter oss i bilen kan vi se hur mycket vi har åstadkommit under dagen. Det är en härlig känsla att bygga något tillsammans.

Just nu är jag extremt frustrerad över jobbet. Känner ingen inspiration, motivation eller glädje. Jag vill gå vidare, få nya utmaningar och känna arbetsglädje. Dags att byta jobb? I dag hittade jag ett jobb som jag ska söka. Jag vill få energi av att vara på jobbet. Just nu känner jag mig helt orkeslös och uttråkad.

Som ni ser försöker jag göra allt för förändringens skull - bloggen har fått lite nya färger!

Semester och husbygge

Min kära katt är fortfarande på rymmen. Vi vågar inte tänka tanken att hon är borta för alltid så vi hoppas fortfarande på ett kärt återseende. Kanske har hon tagit semester från oss ett tag?

Vi har letat efter henne i timmar, satt upp lappar på närbutiken och anmält henne som efterlyst till polisen. Det konstiga är att ingen i området har sett henne sedan i söndags. Jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka. Det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag tänker på henne och jag hoppas verkligen att hon har det bra var hon än befinner sig just nu.

Adoptionshandlingarna ligger på skrivbordet i sovrummet. Just nu är det ingen av oss som orkar ta tag i att sammanställa ansökan. Kanske vi borde ta semester från adoptionshandlingarna och bara njuta av att vara lediga?

Nästa vecka leveraras vårt fritidshus och min make är helt uppslukad av bygget. Jag unnar honom verkligen det. Husprojektet är det roligaste han har gjort på länge och jag njuter av att se hans engagemang.

Fyra dagar kvar till semester. Nedräkningen har börjat

En bön för dig som inte föddes

Det finns en sjukhuspräst som är min stora favorit bland alla präster. Han heter Lars Björlkund och har skrivit bönen nedan.

"För dig som inte föddes"
Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Visst är den vacker!

Min katt har rymt! Snälla kom tillbaka!

Vi har bott hos min mamma i helgen och som vanligt följde vår katt Sambal med. Sambal är 3 år och utekatt. Mamma har alltid varit kattvakt åt henne och Sambal stortrivs hemma hos henne. I helgen då det var helt strålande väder ville Sambal inte alls vara innekatt. Hon jamade och jamade. Tillslut orkade jag inte se hennes olyckliga min och beslutade mig för att pröva släppa ut henne. Först testade vi några timmar. Det gick jättebra. Hon höll sig mest runt huset och såg hellycklig ut. När vi skulle iväg på midsommarfest på eftermiddagen ville hon inte komma in så vi lämnade henne ute. På natten när vi kom hem var jag lite nervös att hon skulle ha stuckit men så fort jag visslade på henne kom hon glatt springandes och sov i vår säng hela natten. I går innan vi skulle åka pratade jag och mamma om hur bra det hade gått att ha henne ute men så när vi skulle åka hem på kvällen var hon som bortblåst. Mamma hade sett henne vid fyratiden men i morse hade hon fortfarande inte kommit hem. Nu börjar jag bli riktigt orolig för henne. Kom hem min älskade katt! Kom hem!

Boktips!

Just nu läser jag Maria Svelands debutbok Bitterfittan och vill rekommendera alla som inte läst den att göra det.

Varje kapitel är en bekräftelse på att mina tankar under de senaste åren är helt normala. Huvudpersonen Sara är 30 år och bitter. Bitter över alla ideal som gått i kras och bitter över att se sitt eget förtryck. Huvudpersonen känner sig kränkt av alla lögner hon fått lära sig om moderskapet, familjemyten, sexualiteten, kvinnoblivandet och frågar sig hur vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?

När jag läser boken slår det mig hur sällan det är som jag kan identifiera mig med kvinnliga huvudroller i film, teater, böcker, teater m.m. När det väl händer blir jag otroligt berörd - äntligen någon som speglar livet utifrån den verklighet jag lever i.

De ger inte upp

Min svärfar hade träffat en läkare som hade sagt att det bästa botemedlet för ofrivillig barnlöshet var att adoptera. Då skulle de psykiska blockeringarna släppa och så skulle allt lösa sig. Detta ringde min svärfar och berättade en fredag eftermiddag!!! Jag och min man pratade om det på kvällen. Visst förstår vi att våra föräldrar vill oss väl med sina goda råd men vad de egentligen säger är ju att vi skulle adoptera i hopp om att få biologiska barn. Det vore ju helt fruktansvärt!!! Vi adopterar för att vi har valt det, för att vi vet att vi kan ge ett barn kärlek och trygghet tillsammans. Vi adopterar för att vi vill bli en familj och för att vi vill åldras tillsammans som föräldrar.

Firandet av nationaldagen med fem lyckliga barnfamiljer

Firandet av nationaldagen tillsammans med fem lyckliga barnfamiljer blev för mycket. Jag bröt ihop och grät i 1 timme efteråt.

Min bror och hans familj hade blivit inbjudna till några vänner på middag. Eftersom jag var på besök följde jag med. Trädgården stod i full blom, rosévinet svalkade i den gassande solen och grillen spred en underbar doft omkring oss . När alla gästerna hade kommit insåg jag att jag borde ha stannat hemma. Alla fem paren hade två barn var i samma åldrar, 3 respektive 1 år. Hela tillställningen hade passat utmärkt för ett reportage i tidningen Sköna Hem. Efter fyra timmar i ett sällskap där de enda samtalsämnena kretsade kring barnuppfostran, dagispedagogik, husrenovering och barnvänliga semesterorter var jag helt slut. I bilen hem säger min brors flickvän att hon tyckt synd om mig under middagen och precis då brister det. Jag gråter i bilen hem, på väg till flygplatsen och i planet hem. Min bror kramar om mig och ber tusen gånger om ursäkt för att han tog med mig på middagen och det känns som att jag går sönder inuti. Hemma väntar en trygg famn. Sakta, sakta tar jag mig upp över ytan igen.

Nu, nu, nu inte om fyra veckor

Nu har vi skickat iväg alla våra papper till adoptionsorganisationen. I går kom det ett brev där det stod att de har mottagit vårt brev och att de kommer att höra av sig inom fyra veckor. Fyra veckor!!! Jag vill att de läser igenom medgivandet och hemutredningen nu. Det kommer alltid en massa väntan emellan. Det känns som att jag står i en lång, lång kö och aldrig kommer fram. Nu har jag mailat organisationen och sagt att jag helst ser att de ringer mig på måndag eller tisdag då jag har semester. Det är inte så lätt att ta emot ett sånt samtal när man är på jobbet. Nu inväntar jag deras svar.

Jag hade världens bästa 30 årsfest i lördags. 42 personer varav 7 barn (den yngsta 1 månad). Jag och mamma hade lagat maten. Festen höll på till solen gick upp och innehöll allt man kan tänka sig: presenter, tårta, sång, tal, dans och mycket kärlek.

Mina bröder med familjer var på besök och bodde hemma hos oss. Äntligen har jag kommit så långt i sorgeprocessen att jag kan njuta till 100 procent av att vara faster. Det är helt underbart! Kusinerna som är 3 år och 3, 5 år gick hand i hand med faster till födelsedagsfesten.

Vi har fått vårt medgivande

I måndags, när vi kom hem från en romantisk resa till Rom (makens 30 års present till mig), så låg det där i brevlådan - det efterlängtade medgivandet! I morgon ska jag skicka iväg dokumenten till adotionsorgansationen och nu känns det som att vi närmar oss mållinjen.

Aldrig hade jag kunnat drömma om att detta skulle hända på min 30 års dag. Men om det är nått jag har lärt mig under barnlösheten så är det att livet sällan blir som man har tänkt sig.

Att dela sin upplevelse med någon annan

I kväll har jag varit på en nätverksträff för kreativa kvinnor. Vi var ca 20 stycken och under presentationsrundan förundras jag över vilken initiativkraft som satt där vid ett och samma bord. När mötet närmar sig sitt slut hade vi listat över 40 förslag på vad nätverket skulle kunna arrangera i framtiden - allt från föreläsningar och workshop till fjällvandring i kombination med kurser i personlig utveckling. Jag är så glad att jag insett vitsen med att organisera sig i nätverk. Det är en guldgruva som leder till kontakter, jobb och personlig utveckling.

På väg hem erbjuder jag en av tjejerna i nätverket att åka hem med mig eftersom vi bor i samma by. Vi småpratar lite på vägen hem och så helt plötsligt kommer vi in på barnlöshet. Efteråt känner jag mig jätteglad. Jag inser att det finns ett stort behov hos mig att dela min upplevelse med utomstående och tänk tre hundra meter från oss bor det ett par som kan förstå hur det känns att längta efter barn och hur fruktansvärt jobbig det är i en värld full med barnvagnar, gravidmagar och familjesnack. Vi bytte telefonnummer och jag ser redan fram emot att träffa henne fler gånger.

Alla ska ha barn snacket

Idag hände det igen. Jag gick på stan på lunchen och såg en tjej som jag gick gymnasiet med. Tvekade en sekund men så gick jag fram "Hej Lina". Vi har inte setts sen vi tog studenten. Jag hade hört att hon hade barn men trodde väl att jag var imun mot "alla ska ha barn" snacket.

Först lite prat om hur länge vi har bott i stan osv. Sen kom det:

- Har du hör att Anna är med barn.
- Nej, men vad kul (jag)
- När ska hon få (jag)
- I juli

Sen dog samtalet och jag skyndade mig därifrån "Kul att ses. Ha det så bra!".

Hela eftermiddagen var förstörd. Jag kunde inte koncentrera mig på jobbet och kände mig totalt sänkt. Iband känns det som att jag är den enda barnlösa varelsen på jorden.

Fler alternativ

Vi har börjat titta på andra adoptivländer. Efter ett telefonsamtal med ffia som berättade att man måste vara inställd på 2-3 år för Colombia anmälda vi oss till adoptionscentrum. Så här i efterhand har jag svårt att förstå varför vi inte anmälde oss dit redan i höstas? Nu har vi lagt flera tusenlappar på sökandeavgift i hopp om att det ger oss mer valmöjligheter.

Ledigheten över valborg och 1:a maj har varit super. Min brorsdotter har varit på besök och vi har umgåtts med henne mycket. Hon är en tuff liten tjej på 3 år som tar för sig av livet. När vi var på leklandet klättrade hon snabbt som en vessla upp till största rutschkanan, på barnridningen valde hon den största hästen och när hon såg linbanan på lekparken skulle hon absolut åka den själv. Det är bara hoppas att hennes nyfikenhet på livet håller i sig.

De senaste mornarna har jag vaknat upp med känslan av att barnlösheten måste var en bluff. Det kan inte vara sant! Det kan inte ha drabbat oss? Varför just oss i så fall? Min fråga ekar i mitt huvud och det finns ingen där som kan svara.

Trött på att vänta

I förrgår när jag läste om att väntetiderna för Colombia ökar gick luften ur mig. Jag har känt mig ganska stark den sista tiden men helt plötsligt kändes det som en evighet. Minst 2 år och 3 månader som det ser ut idag. Det är ju en evighet!!!! Jag har ju redan väntat i 3 år och 6 mån.

Om en månad fyller jag 30 år. När jag tänker tanken att jag ska hinna fylla 31, 32 och 33 år innan jag får barnbesked från Colombia vill jag inte vara med längre. Jag vill krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort tiden. Det är nog ett vanligt tecken på att man deprimerad men det är så det känns.

Följande scenario spelas upp i mitt huvud
Vi sammanställer ansökan, skickar iväg den till Colombia och hör inte ett ljud på 2 år och 3 månader. Det enda som händer under de 2 åren är att vi måste höra av oss till hemutredarna för att förnya medgivandet och så måste vi göra en ny läkarundersökningen. Jag kan inte låta bli att tänka varför det här händer just oss? Det känns återigen som att alla runt omkring mig blir gravida på ett kick. Själv står vi där som fån och lyssnar på småbarnsföräldrarnas klagan på hur de ska få ihop småbarnslivet. Jag menar inte att de inte ska få klaga för det är helt säkert superjobbigt men jag är såååååååååååååååååå avundsjuk. I söndags när lilla Stina, 2 år, insisterade på att jag och inte hennes mamma skulle hjälpa henne med jackan smälte mitt hjärta. Det var efter den kvällen som känslan inom mig började göra sig påmind. Längtan efter att få bli mamma finns där så starkt och jag gör allt för att inte släppa fram den. Det är en överlevnadsstrategi som är nödvändig då man är i adoptionsprocessens startskede. Suck :(

Väntetiden ökar...

Jag loggar in på ffias webbsida och läser nyhetsbrevet för Colombia. Det är inga direkt glädjande besked. I första meningen står det att adoptanter för Colombia måste ha tålamod. Den familj som står i tur för att adoptera har idagsläget väntat 2 år och 3 mån. Väntetiden ökar...

Jag fyller 30 år om en månad och kan inte låta bli att känna mig deppad då jag tänker på att jag förmodligen inte kommer att bli mamma förrän jag är 33 år.

Väntan är olidlig!

Misslyckad hetro

För ett tag sedan lyssnade jag på Tiina Rosenbergs föreläsning om queer-begreppet. Jag gillar Tiina och tycker att hon är en inspirerande lärare. Under föreläsningen tog hon exempel på människors olika makt och status i samhället. Som att barnlösa heterosexuella par plötsligt blir ett misslyckad hetropar eftersom man inte kan bidra till reproduktionen. I ett samhälle där den normativa heterosexuella familjebilden är den rådande normen hamnar alla vi som inte ingår i detta fack i ett utanförskap. Åsikter som att blod är tjockare än vatten och att det enda rätta sättet att bli förälder på är att föda barnet själv menar Tiina bygger på fascistiska tankar. Sen understryker hon att det ett barn behöver är ett gäng motiverade och kärleksfulla föräldrar som kan tvätta, städa, handla, laga mat, hämta från dagis och göra allt annat som hör föräldrarollen till. Om man har fött barnet ur sin egen kropp eller om barnet är adopterat har ingen som helst betydelse för att bli en bra förälder!


Efter föreläsningen kände jag mig sedd trots att jag inte kan kalla mig queer. Vi behöver såna som Tiina som vågar stå upp mot den hetronormativa familjebilden.

Resa är livet

Spanien igen :)
Vi (jag och maken) har varit iväg till Spanien i 10 dagar. Jag har njutit av varje sekund vi haft tillsammans. De flesta som barnfamiljer är bekrymrade över hur lite tid de har tillsammans. Även jag som är barnlös önskar att jag hade mer tid att spendera med nära och kära. De flesta helgerna är uppbokade och under veckorna är kvällarna ofta fulla med aktiviteter. Nu har vi haft 10 dagar då vi fått rå om varandra helt och hållet. Det är en lyx!

Köpenhamnbonus
På hemvägen, när vi kl 06.00 står i kö till incheckningsdisken får vi veta att planet är överbokat. Tjejen bakom disken ler när hon säger "Planet är tyvärr överbokat och det finns bara en plats kvar. Om ni vill kan en av er åka annars får ni gå till flygbolagets kontor för att få mer information". Vi bokade biljetterna i november och trodde inte att det var möjligt. Jo, flygbolagen har lagen på sin sida och får överboka planet. Först fick vi information om att vi skulle vara tvungna att stanna till dagen därpå. Vi ville hem och satte oss ner och deppade på en bänk i avgångshallen. Så helt plötsligt efter en halvtimme fick vi meddelande om att vi skulle åka till Köpenhamn och en kvart senare satt jag i första klass på väg till vårt grannland. Det kändes underbart att vara på väg! När vi kom fram fick vi veta att planet till Stockholm skulle gå fem timmar senare. Så vi tog tåget in till Köpenhamn där vi möttes av 20 graders värme. Känslan att sitta där på torget och äta smorrebrod och dricka en kall Calsberg var helt overklig. Från värmen i Spanien till Köpenhamn. Det var helt oväntat och även om vi var trötta när vi kom hem så kändes det värt äventyret. Jag somande lättad i min egen säng på söndag kväll.

Dokument, dokument och dokument

Adoptionsutredningen handlar mycket om att samla in dokument från olika myndigheter. Vi har nu fått en 7 sidor lång instruktion för hur vi ska gå till väga för den slutliga sammanställningen av adoptionsansökan.

På söndag ska vi fotas. Bilder i hemmet utanför hemmet osv. Vi hjälps åt med allt vilket känns skönt. Om du ringer den myndigheten så ringer jag den...

En sak är säker. Den här processen känns mer konkret än IVF-behandlingen. Varje sak vi bockar av på listan leder oss närmare föräldraskapet och det känns otroligt skönt.

Sorgen över barnlösheten är inte helt borta. Det är klart att den finns där. Senast i söndags grät jag en skvätt i bilen på väg hem när jag lyssnade på en låt på radio.

Adoptionsresan går vidare...

Medgivandet på väg

Vi närmar oss med stormsteg. I går berättade våra utredare att vi kommer att få vårt medgivande. Även om vi inte har tvivlat på det kändes det helt underbart skönt att få höra det sägas högt. Vi kommer att bli föräldrar!!!!!!!!!!

Om allt går som det ska kommer ärendet att tas upp i nämden någon gång i maj. Så nu gäller det att förbereda foton m.m. Vi hoppas kunna skicka iväg vår ansökan om adoption till Colombia innan sommaren.

En weekend i Barcelona

Nästa helg bär det iväg. Jag och tjejkompis åker till Barcelona. Oj vad jag längtar. Spansk frukost på café, tapas och öl, shopping och relationssnack. Vi delar längtan efter barn även om hennes situation skiljer sig från mig. Hennes kille vill inte ha barn än. Han är yngre än henne och vill vänta några år så hon är också ofrivilligt barnlös.

Vilken underbar söndag. Snö, sol, varm choklad, liggunderlag och gnistrande snö.

Mamma vill inte förstå

I går när jag träffade min mamma säger hon helt plötsligt "jag läste i Aftonbladet idag att om man vill bli gravid ska man inte äta lightprodukter". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt svar blev ungefär "Men mamma, om det var så lätt att lösa mitt barnlöshetsproblem hade jag gjort det för länge sedan". Samtalet fortsatte och efteråt insåg jag att min mamma har inte insett att vi har gått vidare, att vi inte kommer att göra fler IVF-behandlingar, att vi inte orkar hoppas på att det ska bli barn på naturlig väg längre, att vi gått vidare mot adoption.

Mamma vill inte inse och det förvånar mig. Jag har alltid trott att min familj skulle jubla när jag berättade om adoptionsplanerna men de verkar mest tycka synd om mig. För en vecka sedan fick jag veta att min bror och hans flickvän väntar barn igen. Det märktes att min bror var nervös när han berättade och visst tog det lite ont men jag är så pass mycket starkare nu.

Min mamma har alltid av någon underlig anledning berättat för mig om alla som väntar barn, barndomskompisar som jag för länge sedan tappat kontakten med, hennes väninnors barn, hennes kollegors barn osv. Förut blev jag arg och ledsen varje gång. Det blir jag inte längre men jag förstår inte varför hon fortsätter med det trots att jag har sagt till henne att jag blir ledsen av att höra sånt. En gång svarade hon "Ja men du kan ju inte isolera dig från verkligheten. Barn finns ju överallt."

Jag och min mamma har en mycket nära relation och hon gör inte detta av ondo. Ändå förstår jag inte varför hon fortsätter envisas med att hon tror att det kommer att lösa sig för oss. Sist jag öppnade mailen hade mamma skickat en adress till en homeopatdoktor som påstått att han botat flera barnlösa par. Vad bra men vi är inte intresserade mamma! Sluta trakassera oss och stötta vårt beslut att adoptera istället! Det är INTE synd om oss även om vi kan vara ledsna ibland.

Intervjun om ditt liv - 18 sidor

3,5 tim intervju. 18 sidor med ingående frågor om ditt liv. Beskriv din pappas bästa egenskaper? Vad tror du att ni som föräldrar kan ge till adoptivbarnet? Vilka egenskaper tror du att din man uppskattar mest hos dig? Vad uppskattar du hos honom? När drack du alkohol för första gången? Hur upplevde du din tonårstid? Bedöm ert sexliv på en skala mellan 1 och 5.

I bilen därifrån jämförde vi våra svar och kom fram till att vi svarat likadant på de allra flesta frågorna. Det är tur att vi känt varandra i 11 år.

Nu känns adoptionen på riktigt. Nu är vi på väg. I går bestämde vi oss för land. Det blir Colombia och nu börjar elefantgraviditeten.

I morgon gäller det

Tiden rusar fram. Jag har massor att stå med i jobbet och fullt upp med aktiviteter på kvällarna. När vi bokade tid med hemutredarna kändes det som en evighet till intervjuerna men nu är det plötsligt i morgon. Vi ska dit på förmiddagen. Det är då vi ska sitta i var sitt rum och svara på frågor om vårt liv. Vi har inte hunnit förbereda oss så mycket men vi har läst i en bok om vad hemutredarna kan tänkas fråga.

Vi ger gärnet och gör det bästa vi kan! Håll tummarna för oss i morgon!

Ikeas barnavdelning

I går åkte vi på Ikea med min pappa och min plastmamma. Pappa hade aldrig varit på Ikea tidigare och blev mäkta imponerad av kompakt living på 35 kvm.

När man åker till Ikea vet man att det kommer att krylla med barnfamiljer och gravida kvinnor. Efter 5 min i varuhuset står en tidigare jobbkollega framför mig med sin putande mage. Vi tompratar i några minuter innan jag lyckas ta mig vidare till restaurangen. Jag försöker länge undvika barnavdelningen genom att gå mot pilriktningen men tillslut går det inte eftersom vi måste ta oss till mattorna. När jag går där bredvid min pappa kommer klumpen i halsen. Tänk om jag hade varit gravid och vi hade gått där tillsammans och valt ut en liten säng, ett skötbord och en mjuk nalle. Jag sväljer, börjar svettas och tränger bort tårarna. Pappa säger inte något. Vi tar båda bestämda kliv och följer pilarna bort till nästa avdening.

Ärren efter barnlösheten finns inom mig och i vissa miljöer gör det mer ont än i andra.

Referensbrev och husplaner

Nu har vi alla referensbrev. I morgon ska vi lämna in breven till familjerätten. Det känns underbart att läsa breven eftersom alla skriver om hur bra vi är. Man skulle kunna läsa breven varje gång man känner sig lite deppig.

Om en vecka är det dags för djupintervjuer. Jag tror att min make är rätt så nervös. Han säger inget men det märks på honom. Själv känner jag mig ganska lugn men jag blir säkert nervös när jag väl sitter där. 3,5 tim är rätt lång tid för en intervju.

Vi funderar fram och tillbaka på länder. Nu står det mellan Colombia och Kina. Alla säger att man ska välja med "magkänslan" men min magkänsla är lika stark för båda länderna.

Ett nytt sidoprojekt som vi har påbörjat är husbygge. Vi har äntligen efter 3 års letande hittat vårt drömhus. Det är finskt och riktigt mysigt. Tanken är att vi ska riva vårt fritidshus och bygga nytt. Jag tror att vi behöver ha ett projekt under "väntetiden". Det dröjer allt ifrån 19 månader till 2,5 år innan vi blir föräldrar.

En fartfylld period

Just nu hinner jag inte med bloggandet varje dag. Det blir mer en veckoblogg vilket egentligen inte är helt rätt eftersom en blogg SKA uppdateras ofta. Jag hoppas att ni har överseende :)

Adoptionsprocessen: Just nu samlas referensbreven in. Min man och jag blir mycket rörda över våra vänners fina ord. Tänk om alla som blir naturligt gravida också hade behövt referenter! Jag har bokat tid för läkarbesöken och våra arbetsgivare har skickat in intyg för inkomst och sjukskrivningsperioder. Om två veckor sker djupintervjuerna på familjerätten.

Adoption tar tid. Det är bara att acceptera. Själv har jag ställt in mig på 3 år men jag hoppas naturligvis att det ska gå fortare. I helgen skrev DN om att adoptionstiderna ökar. Vi hoppas kunna ha klart vår utredning innan sommaren. Därefter ska alla papper till NP, UD och landets ambasad. Innan dokumentet skickas till det utvalda landet ska allt översättas.

Ja, vi har iaf kommit en bit på väg...

Trött, bakis och lycklig

Var på en stor fest i går och dansade disco hela natten. I love it! I kväll har jag varit hemma hos en god vän på 34-års födelsedagskalas. Det vimlade av barn i olika åldrar. Den yngsta var bara 5 veckor och skrek hela tiden. Själv drack jag lite vin, åt mögelost och kände mig inte alls ledsen över att vara den enda barnlösa i sällskapet. Det går inte en dag utan att jag tänker på adoptionen.

Sov gott

Adoptionsland

Vi funderar på adoptionsland. På adoptionskursen sa läraren att det ska kännas rätt i magen så jag försöker känna efter men det är svårt. Alla barn behöver föräldrar och var barnet kommer ifrån är mindre viktigt för mig.

Vi har valt ut tre par som vi ska kontakta i fråga om referenser. Jag ska ringa och beställa tid för läkarundersökning. Min man ska skriva ihop ett intyg som vi kan be våra arbetsgivare skriva under.

Ibland känns det som en oändligt lång tid att behöva vänta 2-3 år innan vi blir en liten familj men nu är det äntligen på riktigt.

Hembesöket

Nu är det gjort. Första träffen med familjerätten och det gick jättebra. Det var inte så nervöst som jag trodde innan men vi stressade hem från jobbet klockan två för att hinna bädda sängen, koka kaffe och ta fram kakorna innan det ringde på dörren. Hemutredarna, två kvinnor i medelåldern, var mycket trevliga och lätta att prata med. Nästa träff blir det djupintervjuer i enskilt rum dvs en intervjuar mig och en min man. Till dess ska det skrivas 3 rekommendationsbrev där endast en av referenterna får vara en släkting. Vi ska undersökas av läkare och göra lungröntgen. Vi måste skaffa fram ett intyg om eventuella sjukskrivningsperioder under de senaste 3 åren från våra arbetsgivare och intyg om inkomst under det senaste året.

Det är ett stort administrativt arbete som ligger framför oss men nu har vi äntligen satt igång!

Utförsåkning! Yes!

Har nyss kommit hem från fjällen. För mig finns inget mer uppfriskande för kropp och själ. När jag åker nerför backarna uppstår ett ögonblick med samma effekt som meditation - mina tankar renas och allt fokuseras på själva skidåkningen. Jag åker ganska fort så det är nog dags att skaffa hjälm, särskilt med tanke på att jag ska bli adoptivmamma :)

Jag börjar bli grymt nervös för tisdagen. Undrar vad de kommer att fråga?

Den bästa nyårsafton någonsin!

Jag och maken hade beslutat oss för att fira nyårsafton alena. Det visade sig vara precis rätt!

Det blev en underbar dag. Vi vaknade runt 10-tiden, lyssnade på radioprogrammet "Mammas nya kille" och åt en god frukost läsandes DN. På eftermiddagen gjorde maken i ordning varm choklad och mackor till utflykten. Vi gick ner mot isen och tog med oss liggunderlag. Där satt vi i värmen (-1 grad måste anses varmt i dessa tider) och njöt av varandras sällskap. När vi kom hem tog vi ett bad med levande ljus och bubbel. Så bytte vi om till festligare kläder och gjorde i ordning maten. Menyn: Hummer/fisksoppa, Svensk Hummer och Krabba, Gino (frukt med vit chocklad och glass) med vitt vin till.

Vid tolvslaget stod vi tillsammans i vardagsrummet och blickade ut över fyverkerierna. Vi konstaterade att detta var den bästa nyårsaftonen någonsin!

Obs! Jag har sensurerat de mer intima stunderna under dagen ;)