Familjens skilsmässa

För tjugo år sedan satt en liten kille i skolbänken och oroade sig för att klockan skulle ringa ut, rasterna var värst. Samtidigt oroade han sig för det som hände hemma. För även om hans föräldrar trodde att barnen inte visste, hade han förstått vad som pågick för läge sedan och han ville så gärna ställa allt till rätta igen. Några år senare splittras familjen. De lämnade ett liv av kaos. Då pappan hade berättade att han träffat en ny kvinna, hade mamman försökt ta sitt liv, som ett desperat försök att få honom att stanna. Ett år senare berättade pappan att han och kvinnan väntade barn. Mamman ramlade ner i ett mörker igen. Barnen grät tyst inombords och skämdes.

I lördags påminde min mamma mig om hur jag reagerade då pappa berättade att han träffat en ny kvinna och att han och mamma skulle skiljas. Jag sprang ut i vedbod och slängde vedträn i väggen medan jag skrek ut all smärta. När hon berättade kom minnena tillbaka... Mamma berättade även att min äldre bror hade varit helt chockad över mitt beteende. Vid den tiden hade han slutat känna sina känslor genom att utveckla en förträngningsmekanism - fobier. Det fungerade i tjogo år. Nu har allt bubblat upp till ytan igen.

Tårarna tar aldrig slut säger han och tittar på mig med en nioårings ögon. Jag kramar honom. Lilla S sitter på golvet och tittar häpet på sin morbror som gråter. Sen jollrar han lite och säger något på sitt eget lilla babyspråk. För en kort stund byts tårarna ut mot skratt. Vi går en lång promenad och pratar om allt som hände när vi var små. Som vuxna kan vi konstatera att vår familj hade behövt hjälp utifrån då allt var kaos. Andra vuxna som hade kunnat stötta oss barn då våra föräldrar inte fungerade. Min bror säger att han saknar mamma och pappa, att han vill att de ska vara tillsammans, att vi ska vara en familj igen. Jag förstår honom. Själv grät jag över samma sak under gymnasietiden. Men en stor skillnad mellan mig och min bror är att han ska fungera som tvåbarnspappa samtdigt som sorgen river inom honom. Hur ska han lyckas med det utan att förträngningsmekanismerna tar över igen?

Mammmmamammmam

S blir snart nio månader och har kommit in i mammaåldern. Han säger mammamamamma flera gånger under en dag och ibland ppapppaappa, även om det inte är lika ofta. Oj vad jag njuter! Att vara föräldrar är verkligen en egokick. Det är fantastiskt att få känna sig så speciell. Det är berikande för själen och gör en på gott humör. Jag håller verkligen tummarna för er som kämpar där ute med IVF och adoption! Ni är snart framme vid målet! Ge inte upp! Snart är det er tur!

Hon finns i mina tankar

Jag och min man fick chansen att träffat S mamma dvs hans birthmother när vi åkte till landet för att hämta honom. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag var väldigt nervös inför mötet. Kanske mer nervös än när vi skulle hämta lilla S på barnhemmet. Jag kunde inte äta och kände mig svag i kroppen. Men så snart hon stod där och vi såg på varandra visste jag att vi alltid kommer att vara tillsammans trots alla mil mellan oss. Vi delar det vackraste och finaste lilla barn som finns och vi älskar honom båda. Hon har fött honom och jag har fått gåvan att bli hans adoptivmamma. När lille S har blivit lite större ska jag berätta om henne för honom. Jag längtar till den dagen. Jag hoppas att han kommer att kunna känna samma kärlek till henne som jag och att de ska få träffas någon gång i framtiden.

Underbart att dela

I dag är det fredag. Vi vaknar av att solen skiner in genom fönstret. Lille S ligger i sängen och jollrar. När jag vänder mig mot honom möts jag av ett stort leende. Vi går upp. Jag lagar gröt och lillen får välling. Pappa matar och jag gör mig i ordning för att åka till jobbet. Tar på mig örhängen och den röda nya jackan. "Vad fin du är" säger min man och lille S ler mot mig. Jag pussar dem adjö och åker iväg till jobbet.

Jag tycker att det är helt underbart att dela på föräldraledigheten. Min man och lille S får mer tid tillsammans. Jag får vuxentid och egentid på samma gång. När jag kommer hem är lille S väldigt mammig. Han vill sitta i mitt knä en lång stund och vara nära. I går fick jag flera blöta pussar av honom. Det är lycka.

En bussresa till stan

I sista sekund kommer vi springandes mot busshållsplatsen. Det är kallt och jag har inte hunnit ta på S handskarna och jag hinner tänka "bara han inte fryser" medan jag flåsandes tar mig på bussen. S är på strålande humör. Han älskar att upptäcka nya saker och tittar intresserat ut genom bussfönstret. Jag pustar ut och tittar på honom - lycklig. Vi kliver av inne i stan och går vidare till kyrkans barnsång. På vägen somnar S i vagnen (åh nej inte nu). Vi kommer in i kapprummet och jag hänger av mig. Jag väcker S lite försiktigt "Hej vännen, vi framme nu". Han tittar yrvaket på mig och ler. Vi går in och möts av en massa barn och vuxna. S blir genast klarvaken. Vi sätter oss ringen och sjunger med. Så är det dags för lunch och alla mammor och pappor gör i ordning mat till deras barn. Jag leker lite med S innan jag fixar gröt med tropiska frukter. S älskar mat och gapar stort. Sen packar vi ihop och gå vidare till caféet där jag bestämt träff med min vän C. S är trött. Väl framme somnar han i min famn. Jag bäddar ner honom i vagnen och njuter av den god cesarsallad och trevlig sällskap. Lagomt till kaffet vaknar S igen och sen är det dags att ta bussen hem.

Väl hemma igen slår det mig att en enkel bussresa till stan, som tidigare kunde vara oändligt långtråkig, plötsligt blir så mycket mer givande tillsammans med lille S.

Dela på föräldraledigheten

Från och med nästa vecka börjar jag jobba deltid. Vi ska dela på föräldraledigheten. Jag jobbar ons-fre och min man mån-tis. Det känns bra och jag känner mig lycklig lottad som har en man som vill vara pappaledig.

Det var inte riktigt meningen att jag skulle börja jobba så tidigit. Så här gick det till. Jag blev uppring av ett företag och fick en förfrågan om att delta i ett projekt på halvtid under en månad. Erkänner att jag först och främst blev lite smickrad. Men sen tänkte jag varför inte? Det är ett erbjudande som kan leda till fler uppdrag. Så jag pratade med min man, löneförhandlade och så var det klart.

Lille S har lärt sig säga både mamma och pappa (det går inte med ord beskriva hur lycklig jag blev då han sa "mamma" riktigt tydligt första gången). I kväll är min man borta och S har sagt pappa ett flertal gånger efter klockan fem då han vanligtvis kommer hem. Jag är helt säker på att lille S kommer att bli glad av att få rå om sin pappa lite mer.