Avslutad blogging i lycklig tid

2003 kom jag i kontakt med blogging för första gången. Då var fenomenet okänt bland de flesta. Idag är det större än någonsin. Själv startade jag min första blogg 2005. Anledningen till att jag började blogga var att jag hade drabbats av barnlöshet. Jag behövde helt enkelt rum för att skriva av mig. Via bloggandet hittade jag mina tvillingstjärnor, kvinnor i samma situation som jag kunde dela mina känslor med. Det var enormt befriande.

Idag är jag lycklig mamma genom adoption och behovet av att skriva av sig har minskat. Dagböcker i cyberrymden och i byrålådan där hemma tenderar att fyllas av sorgliga tankar i hopp om att en dag få vända blad och skriva om något lyckligt. Det är där jag befinner mig just nu. Lycklig över att få vakna min lille S, lycklig över att få dela min dag med honom och lycklig över att få somna bredvid honom på kvällen. Han är ett mirakel och jag är så enormt tacksam att jag drabbades av barnlöshet för bättre än så här kan det inte bli.

Tack alla ni som stöttat mig genom åren! Ni har varit ovärderliga. Det här är mitt sista inlägg på denna blogg.

God jul och Gott nytt år!

Ps! Jag hoppas att det sker många mirkel under 2009 Ds!

4 månader senare

För fyra månader sedan landade vi i Sverige med lille S. Det känns som en evighet sedan. Tänk vad mycket som hänt sedan dess. Det är en gåva att bli förälder. En gåva som jag alltid kommer att vara tacksam för. Det går inte en dag utan att jag tänker det. Jag är så enormt lycklig över att få vara mamma till S.

Att njuta av stunden

Min man studerar tillfälligt och gör sin examination nu på fredag. Det är en viktig examen som betyder mycket för honom. För tre veckor sedan började han plugga riktigt ordentligt vilket inneburit alla kvällar och helger. Redan innan kursen började pratade vi om att det skulle innebära att jag fick ta mer ansvar för lille S under en period. För mig är det helt självklart att ställa upp på det eftersom jag vet att min man hade gjort samma sak för mig.

I söndags eftermiddag då min man åkte iväg och handlade fick S följa med. Det var första gången på länge jag var helt ensam hemma. Min första tanke var att jag skulle passa på att dammsuga. Men hallå där! Den här stunden är ju för dig, sa en röst inom mig. Så istället tände jag en brasa i den öppna spisen, kokade te och satte på en av mina favoritskivor. Å vad jag njöt! Mindfulness på högsta nivå.

När killarna kom hem igen fick jag en massa pussar och kramar! Då slog det mig att jag hade hunnit sakna dom även om de bara hade varit borta en halvtimme.

Slå av P1, jag vill lyssna på nått som svänger!

I går då jag lyssnade på radio hemma
S gillar musik och numera sitter han på golvet och gungar med i takt till låtarna. I går då jag som vanligt lyssnade på P1 kröp han fram till stereon och försökte byta kanal ,vilket jag inte förstod. Istället sa jag som vanligt "nej, den där apparaten för inte små barn röra" varpå S tittade på mig och började gunga i takt med ett stort leende på läpparna. Jaha! Du vill att jag byter till en musikkanal! Och samtidigt som musik började ljuda från högtalarna tjöt S av lycka och vi dansar till vi blev alldeles svettiga.

I dag då när jag och S var på stan
En timme har gått och jag har gjort alla mina ärenden. Sam sitter nöjd i vagnen och vi går mot busshållplatsen för att ta nästa buss hem. Men så när vi ska gå på visar det sig att två andra mammor med barnvagn ska med samma buss. Vi kommer sist och jag frågar lite försiktigt om det finns plats för en vagn till? Den ena mamman svarar surt att bussen bara tar två barnvagnar men att det funkar ifall jag har en hopfällbar vagn. Det kan jag men med S under armen, vantar, väska m.m. så går det inte så bra (och ingen hjälper mig, inte ens mammorna som står framför mig) så vi går av igen. Nu är det EN TIMME kvar till nästa buss går (så är det för oss som bor på landet). Jaha vad gör vi nu då? Jag bestämmer mig för att göra ett försök att fika med S själv (tidigare har vi alltid fika tillsammans med någon annan). Det är lite trixigt att beställa kaffe, få varmt vatten till vällingflaskan, flytta barnstolen och samtidigt bär på min 10 kg underbara son men det går. Så sitter vi där. Jag med min kaffe latte och en kaka och S med sin vällingflaska. S är på strålande humör och helt plötsligt börjar han digga i barnstolen. Själv har jag inte ens lagt märke till musiken som spelas inne på caféet pch börjar skratta. i den stunden är jag riktigt glad över att vi fick lov att vänta till nästa buss.

Två veckor och två tänder senare

Lille S har vaknat fyra på morgonen i två veckors tid så plötsligt fick jag och min man, som tidigare varit vana att sova hela nätter, känna på hur det känns att lida av sömnbrist som småbarnsföräldrar. Vi undrade förstås varför lille S hade börjat vakna och gny på morgonkvisten. Tänder? Mardrömmar? Utvecklingsfas? Men inga tänder syntes till och de tidiga mornarna fortsatte. Men så en dag när jag busade med lilla S fick jag syn på två små små framtänder. Där var anledningen till att vår lilla solstråle varit så ledsen på nätterna. Sen kom feberhöjningen och lös i magen som ett paket på posten. Men hur kommer det sig då att läkarna påstår att det inte finns några sådana symptomer när tänderna kommer på en baby?

Vi är hur som helst överlyckliga för att få sova på nätterna igen och två veckor och två tänder senare är vår lille prins om möjligt ännu sötare.

Naturfenomen och utvecklingsexplosion

(Dagen efter förra inlägget träffade jag ytterligare två vänner som berättar att de är på väg att separera. Vad är det som händer? Det är inte bara finansvärlden som verkar vara i kris. Här behövs hjälp från alla gudinnor och gudar: Afrodite, Freja, Venus, Amor, Eros och Frö var är ni!)

Jag skulle gärna skriva en blogg tillägnad naturen. Finns det något så underbart som att vandra i skogen, känna doften, lyssna efter nya ljud och höra vinden susa i träden. Vi har ett fritidshus nära vattnet, mitt i naturen, utan några nära grannar. Det är mitt paradis. Jag älskar den platsen. Det räcker med att öppna bildörren och ta ett djupt andetag så fylls jag av energi. Vi började bygga huset förra hösten. Innan dess hade vi endast möjlighet att tillbringa somrarna där. Nu kan vi även njuta av vintern som på många sätt är en mer dramatisk årstid i den landsända vi bor. I går fick jag uppleva något nytt - isarnas sång. Det är svårt att förklara för den som aldrig varit med det men när isarna lägger sig i havsviken ljuder en sång som liknar valsång. Vi står under en stjärnklar himmel alla tre och lyssnar. Naturens krafter är fascinerande!

Lille S har gjort en utvecklings explosion under de senaste två veckorna. Kryper fort, klättrar på möbler, ställer sig upp själv och låter inte humöret stå tillbaka längre. Ända sedan vi hämtade lille S har han varit en solstråle och det är han fortfarande. Skillnaden är bara att han numera också kan visa ilska. Dessa stunder uppkommer till exempel då jag tar av honom något som han inte får leka med eller då jag tappar upp ett bad åt honom och han inte får hoppa i med en gång. Just nu är han dessutom väldigt mammig. Han vill helst vara i min famn hela tiden. Men när pappa kommer hem från jobbet blir han jätteglad och kryper fort, fort upp i hans famn. I går gav han honom två blöta pussar. Det är underbart att se!

Höstens kriser

Min bror mår lite bättre och det glädjer mig. Han kommer hit i helgen med sina två barn, det ska bli kul. Han och hans fru får professionell hjälp sedan en tid tillbaka och det verkar hjälpa. Bland annat träffar de en terapeut som är expert på familjeliv i krissituationer. Tänk vad bra att det finns sånt!

I september hörde jag på radion att hösten är skilsmässornas tid. Jag har hört det förr men det är först i år, då flera i min bekantskapskrets drabbats, som jag tänkt på att det kanske ligger någon sanning i det. Semestrarna är slut, vardagen kommer in i livet, mörkret sänker sig och plötsligt händer det. I går ringde en nära vän till oss för att berättade att han och hans man har bestämt sig för att gå skilda vägar. Det är aldrig kul att få sådana besked. För även om vi visste att de hade det kämpig just nu hade vi hoppats att det skulle lösa sig. Det var inte mer än två år sedan vi var på deras underbara bröllop. Jag undrar vad det är som egentligen orsakar skilsmässor. Olikheter, växa ifrån varandra. Mmmm men om kärleken finns där men det ändå inte funkar så måste det brista i kommunikation. För när tystanden tar över blir tanken ofta större än ett förlåt. Och visst är det svårare när man sedan blir familj. För plötsligt är man tre, fyra eller fem istället för två. Tiden rinner iväg, tröttheten tar över och istället för att tända några ljus och krypa ner i ett varmt bad tillsammans finns det så många måsten.

En utmaning för alla er som inte pratat med varandra på länge. Natta barnen, öppna en flaska vin, tänd många ljus, sätt på lite bra musik, tappa upp ett bad och njut av att prata med varanadra. Inte om barnen, inte om jobbet utan om er, om livets stunder tillsammans och dröm om framtiden. Det är inte lätt, jag vet, men ibland måste man lägga undan alla måsten. Det mesta kan vänta till i morgon!