Dokument, dokument och dokument

Adoptionsutredningen handlar mycket om att samla in dokument från olika myndigheter. Vi har nu fått en 7 sidor lång instruktion för hur vi ska gå till väga för den slutliga sammanställningen av adoptionsansökan.

På söndag ska vi fotas. Bilder i hemmet utanför hemmet osv. Vi hjälps åt med allt vilket känns skönt. Om du ringer den myndigheten så ringer jag den...

En sak är säker. Den här processen känns mer konkret än IVF-behandlingen. Varje sak vi bockar av på listan leder oss närmare föräldraskapet och det känns otroligt skönt.

Sorgen över barnlösheten är inte helt borta. Det är klart att den finns där. Senast i söndags grät jag en skvätt i bilen på väg hem när jag lyssnade på en låt på radio.

Adoptionsresan går vidare...

Medgivandet på väg

Vi närmar oss med stormsteg. I går berättade våra utredare att vi kommer att få vårt medgivande. Även om vi inte har tvivlat på det kändes det helt underbart skönt att få höra det sägas högt. Vi kommer att bli föräldrar!!!!!!!!!!

Om allt går som det ska kommer ärendet att tas upp i nämden någon gång i maj. Så nu gäller det att förbereda foton m.m. Vi hoppas kunna skicka iväg vår ansökan om adoption till Colombia innan sommaren.

En weekend i Barcelona

Nästa helg bär det iväg. Jag och tjejkompis åker till Barcelona. Oj vad jag längtar. Spansk frukost på café, tapas och öl, shopping och relationssnack. Vi delar längtan efter barn även om hennes situation skiljer sig från mig. Hennes kille vill inte ha barn än. Han är yngre än henne och vill vänta några år så hon är också ofrivilligt barnlös.

Vilken underbar söndag. Snö, sol, varm choklad, liggunderlag och gnistrande snö.

Mamma vill inte förstå

I går när jag träffade min mamma säger hon helt plötsligt "jag läste i Aftonbladet idag att om man vill bli gravid ska man inte äta lightprodukter". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt svar blev ungefär "Men mamma, om det var så lätt att lösa mitt barnlöshetsproblem hade jag gjort det för länge sedan". Samtalet fortsatte och efteråt insåg jag att min mamma har inte insett att vi har gått vidare, att vi inte kommer att göra fler IVF-behandlingar, att vi inte orkar hoppas på att det ska bli barn på naturlig väg längre, att vi gått vidare mot adoption.

Mamma vill inte inse och det förvånar mig. Jag har alltid trott att min familj skulle jubla när jag berättade om adoptionsplanerna men de verkar mest tycka synd om mig. För en vecka sedan fick jag veta att min bror och hans flickvän väntar barn igen. Det märktes att min bror var nervös när han berättade och visst tog det lite ont men jag är så pass mycket starkare nu.

Min mamma har alltid av någon underlig anledning berättat för mig om alla som väntar barn, barndomskompisar som jag för länge sedan tappat kontakten med, hennes väninnors barn, hennes kollegors barn osv. Förut blev jag arg och ledsen varje gång. Det blir jag inte längre men jag förstår inte varför hon fortsätter med det trots att jag har sagt till henne att jag blir ledsen av att höra sånt. En gång svarade hon "Ja men du kan ju inte isolera dig från verkligheten. Barn finns ju överallt."

Jag och min mamma har en mycket nära relation och hon gör inte detta av ondo. Ändå förstår jag inte varför hon fortsätter envisas med att hon tror att det kommer att lösa sig för oss. Sist jag öppnade mailen hade mamma skickat en adress till en homeopatdoktor som påstått att han botat flera barnlösa par. Vad bra men vi är inte intresserade mamma! Sluta trakassera oss och stötta vårt beslut att adoptera istället! Det är INTE synd om oss även om vi kan vara ledsna ibland.