Det är mörkt ute. Jag har tänt en mass ljus i lägenheten och satt på en bra skiva. Det känns skönt att ha lite ensamtid och underbart att få längta efter sin älskade som snart kommer hem.
När jag går omkring i lägenheten slår dig mig att den surrande IVF-tanken har lyckats ta sig in i mitt huvuvd igen. Jag försöker önska den ett gott liv och en god hälsa (så som Mia Törnblom uppmanar i sin bok när man vill få bort tankar som etsat sig fast i huvudet) men i det här fallet verkar det inte funka. Det är frågan om vad som är fel på mig som surrar vidare. Varför funkar inte behandlingen på mig? När jag söker på nätet hittar jag fler tjejer som varit i samma sitation. Den gemensamma nämnaren är att alla verkar känna sig lämnade åt sitt öde utan att läkarna kan svara på varför så många av deras ägg är omogna trots den långa behandlingen. En av tjejerna säger att läkaren har pratat om felaktiga signaler från hjärnan. Vad betyder det? Flera av dom har lyckats bli gravida ändå efter 6 IVF-behandlingar. Betyder det att jag borde pröva ännu en behandling?
Mamma kommer på besök. Hon pratar som vanligt mycket om barnbarnen. Jag blir inte alls ledsen som förut. Numera tycker jag att det är roligt att höra om alla roliga kommentarer och äventyr som de små varit med om tillsammans med mamma. Det är bara när hon säger att min ena brorsdotter är så lik mig som klumpen i halsen gör sig påmind. Jag blir glad samtidigt som jag blir lite ledsen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Jag förstår att du vill gå till botten med detta och hoppas att du kommer att få klarhet. Det är verkligen märkligt hur olika alla "fertilitetsexperter" resonerar. Fattar inte att det ska va så svårt. Vi har kunnat åka till månen i 30 år (=helt meningslöst) men ingen tycks fatta mysteriet kring kvinnans fertilitet. Å detta ska ses mot bakgrund av att medicinen som vetenskap varit under utveckling i århundraden. Grrrrrrrr
Känner igen det där med mammor som komemr och vill prata barnbarn. Jag har också börjat så småningom vänja mig vid det, blir inte lika ledsen längre för att det inte är MINA barn. Hon vill ibland prata om det rorliga och lyckade i livet, det är klart jag fattar det. Fast ibland får jag sån där Askunge-känsla, men sjasar bort den. Barnsligt att känna sig som Askungen. I min ålder!
Hoppas adoptionen går ok och att du hittar något anant som gör livet värt att leva. Något finns det där ute, jag är nästan säker...
Ingen annan än du själv kan ju veta om du orkar ge dig in i svängen igen för att få klarhet eller om du kan lämna och gå vidare. Det är läskigt att det inte finns andra sätt att få veta än trial and error. Å andra sidan är ju felet inringat hos dig, alltid något, när det inte blir något trots perfekta ägg så vet man ju inte heller var man ska försöka ändra någonting.
Visst går det (nästan) att göra ett försök och försöka att inte tänka så mycket på det. Nästan ända fram till äggplocket, men sen kommer ju den där väntan som vi alla känner till. Så det är inte enkelt tyvärr.
Stora kramar och lycka till med funderandet! ;-)
Post a Comment