Mycket att se fram mot

Just nu känns det som att jag har mycket att se fram mot.

På plats nr 1 kommer naturligtvis adoptionen.

På plats nr 2 kommer mitt nya jobb. Jag börjar i april och berättade det för mina chefer för en vecka sedan. När jag kom ut efter mötet kände jag mig fri och lättad.

På plats nr 3 kommer stugan/huset som vi bygger. I helgen började vi måla ett av sovrummen och det blir riktigt fint. Det är ett timmerhus med liggande träpanel i hela huset som vi målar i vit lasyr (riktigt trendigt). På nedervåningen blir det öppenspis och på övervåningen har vi en fantastiskt mysig inbygd balkong. Den vedeldade bastun som min man byggde samma sommar som vi gifte oss ska vi placera i närheten av huset.

Jag måste få berätta om en inre bild som jag ofta tänker på. Den är pluttignuttig men helt underbar att tänka på.

Det är strålande sol och blommorna svajar i det höga gräset. Vi står utanför huset. Jag har en sommarklänning på mig. Bredvid mig springer min lilla dotter/son. Vi ska plocka en sommarbukett på ängen. Det är en riktigt varm sommardag. Vinden från vattnet fläktar skönt. Vi leker ta fatt och skrattar så vi kiknar. Fort fort springer vi för att se vem som hinner först fram till skogsbrynet. Min dotter/son vinner så klart. När vi kommer tillbaka till stugan sätter vi blommorna i en liten vas och gör i ordningen frukostbrickan. Min lilla dotter/son tar ett stadigt grepp om paketet och jag tar brickan. Vi går tillsammans uppför trappan och sjunger "ja må han leva, ja må han leva". Min dotter/son kastar sig i famnen på sin pappa så fort vi kommer in i sovrummet. Jag tittar på dem och tänker att jag älskar dom båda så mycket att mitt hjärta värker.

Jag hoppas verkligen att min dröm kommer att gå i upplevelse.

Livet är grymt och jag skäms

Det som inte får hända har hänt. Min älskade vän har fått missfall på sin födelsedag. Livet är grymt och jag skäms över att jag inte kunde känna mig 100 procent glad när hon berättade om sin graviditet. Förlåt mig!

Mina ögon tåras, jag knäpper mina händer och ber bönen För dig som inte föddes skriven av prästen Lars Björklund tyst för mig själv.

Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar.
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Ärlighet varar längst

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.

En nära väns graviditet river upp sorgen

Jag och min man står i vårt nya fritidshus, bland brädor och sågspån. En av nära vän till mig och hennes man ska komma förbi och titta. Dom kommer. Vi visar och pratar på. Själv har de köpt en trea i storstan. De bor i en två:a ganska nära den nya lägenheten och jag säger spontant "Vad praktiskt då behöver ni ju inte packa så noggrant" varpå han svarar "Ja vi kan ju köpa barnvagnen direkt och köra grejerna i den". Han säger det i förbifarten och tänker inte ens på att han försagt dig. Min hjärna är numera expert på gravidtecken och registrerar direkt ordet barnvagn. Jag inser att de väntar barn och hoppas att de inte har tänkt berätta det än. Det känns inte alls som någon bra dag för mig. Fem minuter senare ser min kompis lite hemlighetsfull och säger "Vet ni vad, vi väntar barn". Helst av allt hade jag bara velat säga "Jaha vad kul för er men jag är ledsen jag kan verkligen inte visa min glädje för det tar ont inom mig på något konstigt sätt. Jag tror att det kallas avundsjuka.". Istället säger jag "Är det sant! Vad kul för er och tänkt nu när ni köpt större lägenhet och allt!". Så får jag veta att hon är i 12:e veckan och att bebisen kommer i juli. Då känner jag mig ännu mer avundsjuk. Tänk att kunna planera livet så i detalj. Jag tror att min kompis märkte att min gläjde över deras graviditet inte var äkta. Ärligt talat så ville jag helst att de skulle gå så fort som möjligt. Gråten i halsen började göra sig påmind och det var inga glädjetårar som väntade. Kände mig helt urusel som inte kunde känna glädje för hennes skull. "Tänk vi kommer att bli mamma samma år! Vad kul va? Du är ju också gravid nu." Jag svarar som en robot "Ja tänkt vad kul!" men känner ingenting. När de har gått ser jag och min man på varandra. Vi säger ingenting. Kramar om varandra och börjar sopa sågspån för att tänka på annat.

Även om vi väntar barn och vet att vårt barn kommer att vara lika älskat som om vi hade blivit gravida påminns vi om sorgen över barnlösheten då och då. Det är mycket lättare. Tiden läker alla sår. Men den finns där och den kommer alltid att vara en del i vår relation.

Jag blir mest avundsjuk på att min kompis mage kommer att växa, för att hon kommer att känna barnets sparkar och få vara där när barnet föds. Det kanske inte är så konstigt att känna så men jag känner mig hemsk och önskar att jag hade kunnat glädjas till 100 procent. De enda gångerna jag kandet är när någon av mina "tvillingstjärnor" blir gravida genom adoption, IVF eller efter flera år av försök. Då kan jag känna lycka!