De flesta jag umgås med är småbarnsföräldrar. Det innebär att de inte kan åka iväg på spontana kvällsarrangemang eftersom hela deras liv måste planeras. Ibland känns det som att alla bildade familj över en natt och att vi blev lämnade kvar. Vi glömdes bort, hann inte hoppa på tåget och nu är vi fast i ovisshetens mörka träsk.
Just nu myser jag hemma. Jag har kokat te, tänt ljus och krypit ihop i soffan med en filt över mina axlar. Mannen i mitt liv är på kurs. Han kommer hem ikväll och jag längtar efter honom även om vi träffades i morse. Jag njuter verkligen av livet men oj vad jag längtar efter att vi två ska bli tre.
Sprutan nr 2 ikväll.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Maken uttryckte det som att "det känns som att vi står nere på E4:an och att alla kör om oss i 190".
Vad duktig du är med sprutorna. HEJA HEJA GO GO GO!!!
Å tack vännen. Det går bättre än förra gången.
Njut av livet, vännen! Snart är ni tre - det känner jag på mig! :)
Har också upplevt det där med vännerna. Du skulle se min vägg med kort på nya bebisar som de sänt oss! Sedan det när de sitter och småkluckar av skratt över vad deras telningar hittar på, när vi träffas. Jag vill också känna moderslycka och jag försöker förstå att de inte förstår hur jag kännder men ändå: Det vore så skoj att få prata med nån som inte bara tycker synd om en utan som verkligen förstår! Ha det gott och lycka till med vidare familjeplaner. Adoption kan vara ett äventyr, kanske det funkar för er också?
Post a Comment