Mörkgrön istället för vår

Idag ringde familjerätten! De ville att vi skulle skriva klart vår personliga livsberättelse och skicka in den så att de kunde planera för hembesök. Livsberättelsen är en berättelse om vårt liv i nutid och dåtid. Det låter enkelt men det är svårt att skriva om sitt liv på en sida. Hur mycket ska man ta med och vad ska man välja bort. Dessutom har vi så mycket att göra just nu så vi hinner bara skriva precis innan vi kryper till kojs och då är vi alldeles för trötta. Mitt mål är att vi ska bli klara i helgen.

Klart vi vill ha hembesök snart! Vi har målat om det lilla rummet. Det blev inte färgen vår utan snarare mörkgrön men oj vad snyggt det blev.

Mitt i vimlet

I lördags var jag på en sån där tillställning som jag tidigare skulle ha klassat som världens jobbigaste ställe för en ofrivilligt barnlös nämligen en barnmässa! Ja det är sant! Det finns mässor för barn. Det hade kunnat vara riktigt jobbigt. Överallt skrikande, skrattande, jollrande ungar med föräldrar, barnvagnar och allt som hör kärnfamiljen till. Det hade kunnat påminna mig om att jag snart fyller 30 år och forfarande är barnlös. Jag hade kunnat känna mig som världens mest misslyckade kvinna men det gjorde jag inte.

Istället tittade jag på de små liven med ett hjärtligt leende och tänkte att det inom några år kommer att bli vår tur att bli föräldrar. Så jag stod där med mitt kaffe, hälsade glatt på några vänner som hunnit bli föräldrar för andra gången, log än hit och än dit och kände mig ovanligt fräsch eftersom nästan alla vuxna gick omkring med svarta ringar under ögonen :)

Jag hjärta min familj

Min relation till min familj är förändrad.

Plötsligt finns inte smärtan där. Den är borta. Jag träffar min mamma. Vi fikar och pratar. Allt är som förr. Barnlöshetens sorg är borta men varför? Troligen beror det på mina egna känslor och min egen upplevelse. Jag minns att kuratorn som jag pratade med i höstas frågade om jag trodde att splittringen mellan mig och min mamma berodde på mig eller på henne. Det är alltid lättare att skylla på andra så visst trodde jag att problemet låg hos någon annan än mig själv. Men allt är som förut. Det är jag som är förändrad. Jag pratar med min familj och mina vänner om adoption och det tar inte ont längre.

Tiden rusar iväg

Hösten är en tid då allt ska påbörjas och innan man vet ordet av har alla helger och de flesta kvällarna blivit uppbokade. Det är kul men oj vad tiden rusar iväg. Jag har börjat en danskurs samtidigt som jag fortsätter sjunga i kör. Dessutom har jag kvällsjobb minst en kväll i veckan och en hel del jobbresor. Men jag klagar inte! Det här är precis vad jag behöver i väntan på att adoptionsprocessen drar igång.

Vår och porslin

Jag går omkring och mår bra av att inte må dåligt. Exempel: Min mamma pratar om barnbarnen och det känns helt okej. Jag blir inte ledsen och känner mig äntligen som en normal faster. Ingen frågar om adoption i familjen och vi pratar inte heller om det eftersom vi just nu befinner oss i väntans land.

Vi bara är och det är underbart. Just nu håller vi på att göra om i köket och vi planerar att måla väggarna i två av rummen. Vår och porslin heter färgerna. De går i grönt och det är tydligen hjärtats färger.

Kärlek Marie

Mellanläge

Livet har gått in i ett "mellanläge och det känns rätt skönt för tillfället. Under den senaste IVF-behandling känns det som att mitt liv gick i speedfart. Ständigt jagad av klockan, oroad av att inte medicinerna gav någon effekt, oroad för att vi inte visste vilka dagar ÄP skulle inträffa, orad för att min chef på jobbet inte skulle tro på mig när jag ringde och sjukskrev mig för förkylning osv. Till råga på allt började jag och min man bråka till som tätt Vi bråkar inte så ofta och därför blev vi båda rätt chockade över att vi inte längre kunde vara tillsammans i mer än en kvart förrän vi rök ihop. Sex var inte på tal. Min kropp hade krypit in i ett IVF-skal och gömt sig. Den vill inte bli rörd eftersom den förberedde sig på det stora ingrepp.

Så här i efterhand ser jag en enda förklaring till att hela mitt liv vändes upp och ner och det är att den höga dos av hormonerna som sprutades in i min kropp tog knäcken på mig både fysiskt och psykiskt. (Ni som inte har gjort en IVF-behandling ska se medicinpåsen som man häntar ut från apoteket. Man tror inte att det är sant att ens lilla kropp ska få ta emot allt som finns där i.)

Nu bråkar vi inte längre. Kärleken och sexlivet har kommit tillbaka. Ibland påminner vi varandra om att vi planerar att blir föräldrar till ett barn på andra sidan jorden. Det är svårt att beskriva känslan. Den är hisnande, underbar och ibland skrämmande. Jag ler mot honom och han ler mot mig.