Ett nytt år väntar

Tiden kring jul har varit bra. Jag har umgåtts med nära och kära. Ätit god mat, dansat disco, druckit drinkar, vin, bubbeldricka och sett på video. Däremellan har jag jobbat lite. Nu väntar ett nytt år och det känns spännande. Om en dryg vecka sitter vi här hemma med två kvinnor från familjerätten och pratar adoption. Vilken grej!

Gott Nytt År på er!

Finaste granen i stan

Igår köpte vi en gran och nu har julstämningen infunnit sig i huset. Det känns riktigt bra och just nu tänker jag inte så mycket på barnlösheten. Julklapparna är inhandlade och julstressen har än så länge inte infunnit sig. Jag ska försöka njuta av lugnet och ta långa promenader i vinterlandskapet.

3:e advent - En vecka kvar till jul

Ensam är inte stark

Jag har känt mig ganska psykiskt stabil den senaste tiden. Jobbet har varit kul, kärleken underbar och jag har till och med kommit igång med träningen(!). Så plötsligt smäller det till och all sorg rinner över mig igen som en kall dusch från ovan.

Jag, mamma och min man hade varit och ätit lunch. Efter lunchen strosade jag vidare på stan för att köpa julklappar till mina brorsbarn. Jag kände mig på riktigt gott humör och hittade supertuffa kläder till lillkillen med rättvisemärkning. Medan expediten slog in paketet gick jag över till grannbutiken. Där mötte jag en tjej som jag har jobbat med tidigare. Vi pratade lite ytligt med varandra och så kom den där meningen som man befarar "vet du om att jag och Johan ska ha barn i maj?". Jag lyckas aldrig finna mig i dessa situationen och ur min mun kommer ett "å vad kul att du är gravid - grattis!" med falsk röst. Vi pratar vidare, ännu mer ytligt än tidigare, och jag räknar upp några andra som är gravida (fråga mig inte varför). Det slutar med att jag säger "ja det verkar som att alla ska ha barn utan jag" och så försöker jag komma därifrån så fort som möjligt. När jag kommer tillbaka till jobbet känns allt piss. Mina arbetsuppgifter känns oviktiga, mitt kontor patetiskt och plötsligt brister det. Jag orkar inte vara kvar på jobbet och åker hem.

Just nu har jag samlat mig lite men för 10 minuter sedan tänkte jag på möjliga flyktvägar. Bort från julen, barnvagnarna, familjelyckan och 30-årsfesten i vår. Jag hade aldrig trott att livet runt 30 skulle bli så här jobbigt.

Hur mycket jag än letar efter den där känslan av "å vad kul vi ska adoptera" så kommer den inte. För att straffa mig själv lite mer tänker jag att det kanske är ett tecken på att vi inte är mogna. Det kanske är meningen att vi ska förbli barnlösa? Kan man bli utbränd av ofrivillig barnlöshet?

Hembesök i januari!

Jippi! Idag ringde familjerätten och vi bokade in ett besök i januari. Äntligen!

Precis efter adoptionskursen i augusti var vi helt uppfyllda av adoptionstankar. Vi pratade och diskuterade olika frågor om adoption. Månaden efter tog IVF-behandlingen över. Under sorgearbetet och den total misslyckad IVF-behandling var tanken på adotion befriande men så plötsligt bleknade den. Adoptionstanken kändes overkligt men nu börjar det. Den långa resan mot målet och det bästa av allt är att vi kommer att bli föräldrar!

Läkarutlåtande 4

I fredags pratade jag återigen med en läkare på telefon. Vi hade bokat telefontid kl 16.00. Läkaren ringde upp redan vid 15-tiden och undrade om jag var "pratbar" men jag satt i möte och vi bestämde att han skulle ringa kl. 18.30 igen. Då satt jag och maken i bilen på väg till min bror. Jag hade förberett mina frågor tex "Hur en tredje behandling skulle se ut rent medicinskt?" "Hur läkarna förklarar att 4 av 8 ägg faktiskt var mogna men att de trots detta inte befruktades?" "På vilket sätt menopurmedicineringen skulle kunna ge ett bättre resultat?" "Varför inte blodprovet vid första barnlöshetsutredningen visade ett dåligt LH-värde om nu menopursprutan skulle tänkas kunna förbättra detta värde?". Den sista frågan kunde läkaren inte svara på. Mina papper kring detta "fanns i arkivet" och läkaren erkände att han inte hade tittat igenom dom.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av samtalet men det kändes som att läkaren brydde sig om. Ibland är det precis vad man behöver när man befinner sig i barnlöshetsträsket.

Jag läser "Tinselflickans" och "Tingelings" blogg och deras texter brör mig. Det som förenar oss är att vi bär på en oändlig sorg. När det är som värst känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig igen. Det är en hård prövning för ett förhållande. Samtidigt som man måste ge sin älskade tröst, styrka och mod kan det kännas som att man faller sönder inuti. Det behövs mycket kärlek för att klara detta.

Ännu ett framsteg

Hej!
Jag har fått era personliga brev. Jag kontaktar dig inom de närmaste veckorna för att boka tid för ett hembesök.

/Utredaren för adoption

Min tolkning: "Närmaste veckorna" bör betyda innan jul :)

Läkarutlåtande nr 3

Idag ringde en läkare från en annan klinik upp mig. Vi pratades vid ganska länge. Han svarade på mina frågor och här kommer en sammanfattning av vårt samtal.

1. Till att börja med krossades myten om att två personer inte passar ihop. Läkaren svarade att det bara finns ett sätt som man inte kan passa ihop på och det är rent mentalt (Bra svar tycker jag).

2. När det gäller äggens mognad så hör det till vanligheten att några ägg alltid är omogna. I mitt fall där majoriteten av äggen varit omogna trodde den här läkaren att de skulle behöva justera doseringen av medicineringen mer noggrant. Han trodde inte att menopursprutan skulle göra hela skillnaden utan att det handlar om doseringshalten och antal dagar som man tar sprutorna. Han hade även ett förslag om att byta ut ägglossningssprutan (det finns olika märken) samt att vänta lite längre mellan den sprutan och äggplockningen.

4. Han kunde inte lova ett bättre resultat men för mig lät hans förslag betydligt mer seriös än de andra läkarnas bedömning. Om vi skulle gå vidare med en behandling vid hans IVF-klinik ville han först träffa oss personligen eftersom vi utgör ett "specialfall". Det tycker jag låter klokt.

Till detta såg han min ålder och min 33-dagars menscykel som positiva. En längre menscykel är tydligen ett tecken på "stabila äggstockar", vad nu det betyder? (det låter iaf bra)

Det viktiga för mig är att den här läkaren fick mig att känner mig bättre till mods. Äntligen en läkare som tar sig tid och lyssnar. Vi är fortfarande mycket tveksamma till att göra en till behandling. Just nu avvaktar vi och har siktet inställt på adoption.

En dag när alla andra är gravida

I går var det en sån där dag då det känns som att alla väntar barn förutom vi. Inom loppet av fyra timmar kom två nyheter om blivande föräldrar. Min homosexuella killkompis meddelade att han väntar barn med sin tjejkompis. Han bor ihop med sin nyblivna man och tjejen som blir mamma till barnet är singel. De har planerat regnbågsfamiljen länge och efter tre insiminationer har de fått ett plus på graviditetstestet. Jag är väldigt glad för deras skull. Därefter mötte vi annan kompis på stan som meddelade att de väntade nummer barn nr två. Det var kanske inte så oväntat men just i det ögonblicket blev jag lite sorgsen. Vi är nämligen de enda ofrivilligt barnlösa i vår umgängeskrets.

Första advent
Idag har vi haft en riktig mysdag. Vi steg upp och bakade lussebullar tidigt i morse. Efter lunch kom de första gästerna och sen har vi haft besök hela eftermiddagen. Glögg och fika tillsammans med alla kära och nära. Helt underbart!

En väns omtanke värmer

Min vän skriver
Hej vännen,Hur mår du? Jag håller mig uppdaterad via din blogg gällande adoptionen. Dock märker jag att du har halkat in på de gamla tankarna igen. Vad hände med de positiva tankarna som du hade sist du var hos mig? Om att ni verkligen ska bli föräldrar och att det kändes så bra att det fanns ett litet barn som behövde dig och att du kände dig lite utvald eftersom du aldrig känt behovet av att vara just gravid vilket vissa ser som en grej i sig. Det var så härligt att se hur du strålade då och i dina senaste texter handlar det inte om det. Jag förstår helt och fullt att du vill veta mer om vad läkarna egentligen tycker, tänker och vet, men är det så att det tar över mer nu än den positiva adoptionskänslan? Det är klart att det är lätt att tänka på allt möjligt då du befinner dig i gränslandet. Jag vill bara påminna dig om hur bra du mådde då. Mailet är bara till för att uppmuntra och jag hoppas att det även går fram så. Massor med kramar från mig

Mitt svar
Hej! Tack för peppmailet. Som du vet är jag i grund och botten väldigt positivt men just nu känns adoption långt bort och overkligt. Processen står still. Vi hör ingenting från kommunen och när utredningen väl kommer igång är det minst 2 år kvar innan vi blir en liten familj.

Mina deppiga tankar kan också ha med julen att göra. Julen är ju en sån där tid då man blir extra påmind om att man är ofrivilligt barnlös. Det är tre år sedan vi började drömma om att få bli föräldrar och ibland slår det mig att vi står på samma ruta än (även om den tanken inte är riktigt sann). När vi träffades sist kände jag en sådan enorm lättnad över att min man och jag kunde gå vidare mot adoption men nu har tankarna och frågorna hunnit ikapp mig.

Det är inte så deppigt som det låter på bloggen men jag har blivit otålig. Först kändes det som att jag struntade i varför behandlingen misslyckades men nu känner jag enormt behov att få veta varför. Inte för att jag vill bli gravid till varje pris men jag tycker mig ha rätt att få svar på varför behandlingen inte funkar som den borde på oss.

Stor kram för din omtanke!
Jag är så glad att du följer min resa genom bloggen.