Min "förlossningsberättelse"

Dag 1. Vi landar på lördag eftermiddag och får information om att våra väskor blivit kvar på transferflygplatsen pga att flyget var försenat. När vi kommer ut från flygplatsen möts vi av 35 graders värme och hög luftfuktighet iklädd jeans och långärmad tröja.
- Har du någon T-shirt i väskan?
- Nej, har du?
- Nej. Jag har dessutom inga extra linser i handväskan och mina glasögon är i resväskan.
- Shit. Tänk om väskorna inte kommer fram.
- Det ordnar sig ska du se. Njut nu av att vara framme.
- Men tänk om de är borta. Alla våra kläder. Alla S kläder. Presenterna till barnhemmet. Dina linser. Du kommer ju inte att se något!
- Varför skulle de inte komma? Vi väntar till i morgon. Kom nu så går vi.

På hotellet finns en svalkande pool. Badkläderna är så klart nerpackade i resväskorna så vi beslutar oss för att gå en promenad istället. Men var är alla människor? Hettan är obeskrivlig. Ungefär som i en bastu innan man slänger på första skopan vatten. Efter ett tag frågar vi efter närmaste tunnelbanestation. En vänlig ung student följer oss hela vägen fram och väl nere i tunnelbanan förstår vi vart alla människor befunnit sig. För varför ska man plåga sig med att vandra längs de trafikerade gatorna i hettan när det går att åka tunnelbana med AC? Vi åker en bit utanför citykärnan där vi möts av mer grönskande terräng. Vi trivs. Beställer in iste på ett café och tittar på varandra "Tänk! Nu är vi äntligen här."

Dag 2. Hotelltelefonen ringer. Väskorna har kommit! Vi är överlycklig och byter genast om till badkläder och går ner till poolen och svalkar oss. På kvällen äter vi en underbar middag. Våra tankar finns bara hos S. Ingen av oss kommer att tänka på att det är vår bröllopsdag. Det pirrar i magen och det tar lång tid innan vi somnar.

Dag 3. Den stora dagen. Vi äter frukost. Byter om till kläderna som vi inhandlat innan vi åkte och går ner till receptionen där vi ska bli hämtade. Vi tittar oroligt på klockan då klockan är fem över tio. Några minuter senare möts vi av barnhemmets föreståndarinnan som tar oss med till taxin som väntar utanför hotellet. Resan till barnhemmet känns oerhört lång. Men så är vi plötsligt framme. Pulsen stiger. "Vi går väl direkt till S så ni får träffa honom eller hur!" Vi ler stort och nickar ivrigt. "Här inne är han." Sköterskorna ler vänligt mot oss. Och där ligger han, vår lilla son. Han tittar storögt på oss. Lyckan är total. Vi går fram till honom. Sätter oss på knä och hälsar på honom. Så tar jag upp honom i min famn och hjärtat brister av kärlek. Vår underbara son. Här är vi. Din mamma och pappa. Vi har längtat så mycket efter dig. S känner med sin hand över mitt ansikte. Vänder sig om mot pappa och sen mot mig. Han ler. Vi är det lyckligaste paret på jorden. S du är vår skatt och vi är evigt tacksamma för att just du har kommit till oss. Vi hoppas att du ska trivas hos oss. Du är vårt allt och vi älskar dig av hela vårt hjärta.

Jämställdhet i familjelivet

Familjelivet har minsann redan väckt många jämställdhetsfrågor. Jag och min man planerar dop. Eller ska jag vara riktigt ärlig är det mest jag som planerar. Jag är en sann projektledare och har svårt att ta mig ur den rollen privat. Vi (jag och min man) försöker hålla diskussionen levande. Vi är inte alltid överens. För visst kan familjelivets krav på jämställdhet vara opraktiskt ibland men det gäller att vara vaksam. Det är så lätt att jag som mamma städar, tvättar, packar väskan med ombyte, blöjor, AD-droppar m.m., planerar klädinköp inför vintern osv. Samtidigt gäller det att bita sig i tungan när pappa planerar gör det och gör det på sitt sätt. Vi hamnade i en sådan diskussion igår. Min man gjorde mat till S och jag la mig i. Samma stund som jag gjorde det insåg jag hur fel jag gjorde och bad om ursäkt. För vem säger att det är jag som gör på rätt sätt. Min man är världens bästa pappa och jag vill inte göra honom osäker i den rollen.

Vardag med guldkant

Hur är det då att vara mammaledig? Jag älskar det! Lördag hela veckan lång. Tiden går fort. Fullt upp hela tiden. Och så alla dessa leenden och skrattet som förgyller vardagen med guldkant.

I dag har jag och S haft fullt upp. Familjerätten skulle komma på hembesök och vi hade massor av saker som skulle fixas innan dess. Dammsuga, baka en kaka och tvätt håret. På morgonen gick vi igenom tidschemat. S skulle sova länge på förmiddagen medan jag städade. Sedan skulle vi vika in tvätten och tömma diskmaskinen. På eftermiddagen skulle S sova en timme medan jag hann baka en äppelkaka och duscha.

Det är alltid lika spännande. Tänk om S bara sover en halvtimme. Då kommer vi inte att hinna. (Plan B innebar att min man skulle komma hem tidigare från jobbet). Men allt gick som smort. Vi hann till och med njuta av det fina vädret mitt på dagen.

Så när dörrklockan ringde stod äppelkakan på bordet och kaffedoften spred sig i rummet. Det har varit en riktigt bra dag idag. Nu ser vi fram mot tingsrättens beslut så att adoptionen blir giltig även i Sverige!

Det måste ha varit meningen!

Vi har nu känt S i en månad. Det känns som mycket längre. Han har hunnit fylla 7 månader och utvecklingen går i rasande tempo. När vi hämtade honom kunde han inte sitta utan stöd. Nu sitter han själv och har precis börjat träna sig att krypa. S har även lärt sig pussas. Det är en blöt underbart härlig puss. Mamma- och pappahjärtat smälter!

Så vad har vi gjort sedan vi kom hem. Här kommer en kort sammanfattning:
Umgåtts, myst, lekt, läst sagor, busat, tittat på renar, hälsat på farmor, farfar, mormor, morfar, plockat hallon, varit på kusinens 9 års kalas, fått massor av presenter och grattiskort, haft besök, ätit gröt, gjort en tropikundersökning på sjukhuset, haft en rejäl förkylning, hoppat i hoppgungan, ätit smakportioner, bekantat oss med farmor och farfars hundar, tittat på barnkanalen, lyssnat på musik, badat, njutit av solen, plockat bort ogräs i den nyanlagda trädgården, tittat på grävskopan ute på gården, sjungit barnsånger m.m.

I lördags, under en mysmiddag med levande ljus , sa min man till mig med tårfyllda ögon "Tänk vad tur att vi inte fick något biologiskt barn. S är verkligen finast i hela världen." Jag håller med honom. Det måste ha varit meningen!