Jämställdhet

Jag förespråkar jämställdhet och mitt mål är att försöker leva i ett så jämställd förhållande som möjligt. I bland möter jag kvinnor som menar att man ska göra det man är bäst på. Dvs. om mannen är bäst på att byta däck och kvinnan på att städa toaletten så gör man det man är bäst på. Det resonemanget köper jag inte.

Men även om jag påstår mig leva i ett jämställt förhållande finns det saker som jag undviker. En av dessa saker är bilen. Så fort det är dags att byta däck eller fylla på spolarvätskan håller jag mig undan. Utan att erkänna det förväntar jag mig att min man ska göra det. Hur jämställt är det? Efter att ha blivit utskälld av en vän för att jag inte kan byta däck inser jag att det är dags att förändra detta.

Jag föreslår för min man att vi ska åka till bilhallen tillsammans. Jag vill lära mig byta däck! Min man är överlycklig. Vi åker iväg till bilhallen och det blir plötsligt så uppenbart att jag att befinner mig på manligt territorium. Här står männen och polerar sina käraste ägodelar. Min man undervisar mig glatt. Jag får lära mig byta däck och tvätta bilen. Det är inte alls svårt och vi har riktigt kul.

Idag var det dags för lektion nr 2 - spolarvätska och vindrutetorkare. Jag inhandlar sakerna på en mack och byter lätt som en plätt vindrutetorkare och fyller på spolarvätska utan lärare. Tänk vad lätt det är att leva mer jämställt när man öppnar ögonen för sitt eget beteende. Många småbarnsföräldrar upplever att det är svårt att leva jämställd efter att man fått barn. Jag ska kämpa för att lyckas leva jämställd även då!

Nu är den på väg

Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.

Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.

Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!

(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)

Sista signaturen

I kväll har våra grannar skrivit under de sista handlingarna. De intygade att det var våra namnteckningar. Jag beundrar stämplarna och tänker på all tid och möda vi lagt ner på att samla ihop alla papper, alla stämplar och alla foton.

Nu ligger ansökan på vårt köksbord redo att göra sin längsta resan hittills. Vi vakar över den som en skatt. I morgon ska vi åka till adoptionsorganisationen och lämna över den personligen.

Den riktiga väntan ligger nu framför oss.

IVF-tvillingar

Min brors bästa kompis har blivit pappa till två killar som har kommit till världen med IVF-hjälp. Mamma ringde och berättade det. Jag blir alltid så lycklig när jag hör berättelser om par som lyckas med IVF trots att vi inte gjorde det.

Det känns bra att kunna glädjas för andras lycka. För ett år sedan kunde jag inte göra det. För två år sedan var det ännu värre. Då blev jag både ledsen och arg samtidigt.

I kväll pratade jag och min man om allt vi har att se fram mot med adoptionen. Jag kom på mig själv att planera ett dop när jag tränade i eftermiddag. Just nu väntar vi på att våra handlingar ska komma tillbaka stämplade från den sista myndigheten. Sen är det dags att lämna ifrån oss allt till adoptionsorganisationen. Nu ska vi sätta oss och montera foton på A4-papper.

Islandshästar och UD

Har precis kommit hem från en helt underbar ridtur i skogen på Islandshästar. Har ni inte prövat det så kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Vilken grej. Galopperade i full fart genom skogen och kände mig som Ronja Rövardotter. Tölt är världens grej och bekvämt dessutom.

Tölt är en gångart som bl.a. islandshästen behärskar. Egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak-vänster fram-höger bak-höger fram osv.

För att byta ämne helt - Nu är vår ansökan på väg till UD för en stämpel. När det kommer tillbaka ska den adresseras till ännu en instans innan det är dags att färdigställa hela ansökan. Korten är utvalda och ska på framkallning. Nu närmar det sig!!!