Jag fick just ett samtal från IVF-kliniken. Vår nästa behandling kommer troligtvis att ske i september. Det var skönt att prata med läkaren. Jag kunde ställa alla dom där frågorna som oroar mig. Varför blev resultatet så dåligt förra gången? På vilket sätt planerar läkarna att förändra medicineringen i hopp om att få ett bättre resultat? Jag känner mig ganska likgiltig inför behandlingen. Skulle önska att jag kunde känna mig mer peppad men istället känner jag mig rätt så nollställd på den punkten. Jag är SÅ LESS PÅ ATT TÄNKA PÅ OM OCH I SÅ FALL HUR VI SKA KUNNA BLI FÖRÄLDRAR!!! Igår när jag var på stan var praktiskt taget alla tjejer gravida eller nyförlösta. Två av mina grannar har precis fått var sin liten söt bebis och vi har snart ingen i vår bekantskapskrets som inte har barn. När allt känns som jobbigast känner jag för att flytta. Fly ifrån allt i hopp om att tankarna inte följer med.