Tanken finns där igen

Det är mörkt ute. Jag har tänt en mass ljus i lägenheten och satt på en bra skiva. Det känns skönt att ha lite ensamtid och underbart att få längta efter sin älskade som snart kommer hem.

När jag går omkring i lägenheten slår dig mig att den surrande IVF-tanken har lyckats ta sig in i mitt huvuvd igen. Jag försöker önska den ett gott liv och en god hälsa (så som Mia Törnblom uppmanar i sin bok när man vill få bort tankar som etsat sig fast i huvudet) men i det här fallet verkar det inte funka. Det är frågan om vad som är fel på mig som surrar vidare. Varför funkar inte behandlingen på mig? När jag söker på nätet hittar jag fler tjejer som varit i samma sitation. Den gemensamma nämnaren är att alla verkar känna sig lämnade åt sitt öde utan att läkarna kan svara på varför så många av deras ägg är omogna trots den långa behandlingen. En av tjejerna säger att läkaren har pratat om felaktiga signaler från hjärnan. Vad betyder det? Flera av dom har lyckats bli gravida ändå efter 6 IVF-behandlingar. Betyder det att jag borde pröva ännu en behandling?

Mamma kommer på besök. Hon pratar som vanligt mycket om barnbarnen. Jag blir inte alls ledsen som förut. Numera tycker jag att det är roligt att höra om alla roliga kommentarer och äventyr som de små varit med om tillsammans med mamma. Det är bara när hon säger att min ena brorsdotter är så lik mig som klumpen i halsen gör sig påmind. Jag blir glad samtidigt som jag blir lite ledsen.

Jag utreder min IVF-historia

Just nu utreder jag min egen IVF-historia. Läkarna rekommenderar mig att pröva menopur-sprutan men de kan inte lova att resultatet kommer att bli bättre. Jag frågar mig naturligtvis varför jag då ska pröva? Ingen av läkarna på kliniken kan besvara mina frågor så därför har jag startat min egen utredning. Jag har skickat våra journalerna till en annan klinik i hopp om att få veta deras bedömning.

Ni kanske undrar varför det här plötsligt har blviit så viktigt för mig och ärligt talat vet jag inte. Troligtvis handlar det om att tiden just nu står still. Jag befinner mig i ett mellanläge. Ingenting händer och jag känner mig frustrerad över att ingen av läkarna verkar intressera sig för vårt fall (även om vi verkar så unika). Troligtvis handlar det också om pengar. Vår sista behandling betalades av landstinget men även där gäller regeln "inget återförande=inget försök".

Fortsättning följer...

Frågorna kvarstår

Vi bad IVF-kliniken skicka kopior på våra journaler för att vi ville få mer information om vad som gick galet med behandlingarna. När vi insåg att journalerna inte kunde besvara våra frågor bad vi läkaren ringa upp oss. Inte heller han kunde ge några exakta svar på varför medicineringen misslyckats. Trots det rekommende han oss att göra om behandlingen med ett annat hormonpreparat (menopur). Han kan inte lova oss att resultatet blir bättre men det finns en chans att min kropp reagerar bättre på menopurmedicinen.

Hur kan det komma sig att läkarna inte kan svara på våra frågor? Finns de inga liknande fall?

Frågorna kvarstår!

Väntan och längtan

Vi var på besök hos min kompis idag (hon som jag skrev om tidigare). Det var jag som förslog att vi skulle komma förbi (mest för att ha det gjort). Hennes lilla tjej är 5 månader. Vi hade med oss ett paket med en cool munkjacka i flistyg enligt etikettsreglerna. Innan jag lade ner jackan i paketet höll jag den framför mig och tittade på den. Jag vet inte hur mång gånger jag undrat när det ska bli min tur att köpa barnkläder.

Vi drack kaffe och min kompis surrade på om sitt liv som vanligt. Min man och jag fick höra om graviditeten, om hur annorlunda livet blir när man blir småbarnsförälder och så om barnteorier som tex 5 minutersmetoden. Jag fick även en uppdatering om vilka i hennes umgängeskrets som var gravida etc. Efter 30 min barnskrik blev det tyst och det verkade få min kompis belåten (som ett tecken på att metoden fungerade). Jag lovade mig själv att aldrig någonsin utsätta mitt barn för den metoden, tackade för kaffet och instämde när min kompis insisterade på att vi absolut måste ses igen.

Min energi är tömd. Nu gäller det att ladda om batterierna till imorrn.

Barnbesök

I eftermiddag kl 17.00 stormades mitt hem av två killar i 3 års åldern och en tjej på 1,5 år. 3 tim senare lämnade två trötta mammor lägenheten med sina barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lugnt och sköt jag och min man har det vanligtvis. Jag har inte ändrat mig när det gäller familjebildandet men oj vad jag njuter nu när jag vet att vi kommer att bli föräldrar. Familjelivet är underbart men visst kommer det att bli annorlunda. Nu ska jag koka lite te och om timme ska jag se den skakande dokumentären PLANETEN.

Nu är det inlämnat!

I morse skrev jag ut berättelsen om vårt liv och skickade in den till kommunen. Vilken lättnad att vi äntligen är klara med den. Nu ser jag fram emot första besöket som troligen blir innan jul.

Det har gått 50 dagar sedan min sista mens. En vanlig cykel=33 dagar. Jag köpte ett graviditetstest på vägen hem. Inte för att jag tror att jag är gravid utan mest för att kunna få iväg tanken på att eventuellt skulle kunna vara så. Jag köpte ACO-graviditetstest och så gör jag precis enligt instruktionerna. Efter 2 min syns ingenting. Jag läser i instruktionerna "om kontrollrutan inte visar ett streck har testet inte fungerat och du bör köpa ett nytt". Vad är det för nått skämt. Jag har ju gjort precis som man ska. Funderar på att kontakta tv-programmet Plus. Nu skiter jag i att testa. Det är säkert bara hormonbehandlingen som har ställt till det med mina annars så regelbunda cykler.

En kompis till mig som jag inte längre räknar till min vän har börjat ringa som en tok. Jag beslöt mig för att ge upp henne som vän när jag insåg att det bara var jag som tog kontakt med henne. Dessutom tog hon energi av mig utan att ge om ni förstår vad jag menar. Nu när jag inte längre hör av mig (faktum är att vi bara hördes av några ggr/år) så har hon börjat ringa, sms och prata med en annan vän till mig (som hon också känner) om varför jag inte hör av mig. Suck, vad gör man med kompisar som man vill göra slut med. Det går liksom inte. Till råga på allt blev den här kompisen gravid (av en olyckshändelse med en kille hon hade strulat med i 3 mån) och nu när hon är mammaledig hör hon av sig. Min första tanke var att hon är uttråkad och att det är därför hon är så intresserad av att träffas helt plötsligt. Jag ska nog ringa henne ändå. Måste avdramatisera den här historien.

2 minuter senare. Nu är det gjort. Jag ringde henne nyss och sa att jag inte alls är sur på henne (för det är jag verkligen inte). Hon var upptagen och skulle ringa upp lite senare. Så var det gjort. Jag tänker inte säga som det är dvs att jag numera bara omger mig med vänner som ger energi. Det får helt enkelt bli en vit lögn.

Skrivövning - på väg mot familjelyckan

Vi skriver om våra liv jag och min man. Själv trodde jag att det skulle ta 1-2 timmar att skriva ihop min livsberättelse men oj vad jag hade fel. Efter 2 timmar har jag inte kommit längre än till gymnasiet. Allt ska finnas med uppväxtmiljö, uppfostran, familjemedlemmar, utbildning, arbete, realtion till familjemedlemmar idag, deras syn på adoption, vår (min man och jag) relation, nuvarande hemförhållande, vänner, intressen etc.

Vi har bestämt oss för att lämna in livsberättelsen på onsdag. Det bör tilläggas att jag inte är den som lämnar ifrån mig en text som är obearbetad vilket drar ut på processen ytterligar.

Det snöar massor här men var är herr/fru kyla?

Energidepå

Tiden räcker inte till för att blogga som ni läsare säkert har sett när ni surfat in på min sida. Jag är hela tiden på språng. När tiden är knapp behövs det fyllas på med energi. Veckans bästa energidepå var en konferens där bland annat Ayesha var en av föreläsarna. Vilken tjej! Hon vill förändra världen och när jag sitter där i publiken förestår jag plötsligt varför jag vill vara med. Jordens resurser räcker inte till för all miljöförstöring som människan utsätter den för och inget barn på andra sidan av jordklotet ska behöva svälta bara för att vi i västvärlden inte orkar bry oss. Det vanligaste argumentet för att inte engagera sig i att rädda miljön eller utvecklingsländerna är att man inte tror att det man gör gör någon skillnad. Men det är just därför ingen händer. Vi måste börja där vi står!

I helgen ska jag skriva klart berättelsen om mitt liv och på måndag ska jag skicka in den till familjerätten.