Min relation till min familj är förändrad.
Plötsligt finns inte smärtan där. Den är borta. Jag träffar min mamma. Vi fikar och pratar. Allt är som förr. Barnlöshetens sorg är borta men varför? Troligen beror det på mina egna känslor och min egen upplevelse. Jag minns att kuratorn som jag pratade med i höstas frågade om jag trodde att splittringen mellan mig och min mamma berodde på mig eller på henne. Det är alltid lättare att skylla på andra så visst trodde jag att problemet låg hos någon annan än mig själv. Men allt är som förut. Det är jag som är förändrad. Jag pratar med min familj och mina vänner om adoption och det tar inte ont längre.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Kanske för att du nu VET att du ska bli mamma? När man IVF:ar är ju allting osäkert, även om man blir mamma antingen biologiskt eller via adoption (om man vill det alltså). Kanske är det lättare att känna att det faktiskt ska bli så när man har valt väg?
Gu va du är stark, quinna!
Väldigt skönt att höra. Att ha bra relation till sin familj är så oerhört viktigt (men svårt ibland). Speciellt när man krisar som du gjort. ROLIGT att du pratar om adoptionen.Vad säger din mamma om det? Ser hon fram emot att bli mormor?
Post a Comment