Friday, March 02, 2007

Mamma vill inte förstå

I går när jag träffade min mamma säger hon helt plötsligt "jag läste i Aftonbladet idag att om man vill bli gravid ska man inte äta lightprodukter". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt svar blev ungefär "Men mamma, om det var så lätt att lösa mitt barnlöshetsproblem hade jag gjort det för länge sedan". Samtalet fortsatte och efteråt insåg jag att min mamma har inte insett att vi har gått vidare, att vi inte kommer att göra fler IVF-behandlingar, att vi inte orkar hoppas på att det ska bli barn på naturlig väg längre, att vi gått vidare mot adoption.

Mamma vill inte inse och det förvånar mig. Jag har alltid trott att min familj skulle jubla när jag berättade om adoptionsplanerna men de verkar mest tycka synd om mig. För en vecka sedan fick jag veta att min bror och hans flickvän väntar barn igen. Det märktes att min bror var nervös när han berättade och visst tog det lite ont men jag är så pass mycket starkare nu.

Min mamma har alltid av någon underlig anledning berättat för mig om alla som väntar barn, barndomskompisar som jag för länge sedan tappat kontakten med, hennes väninnors barn, hennes kollegors barn osv. Förut blev jag arg och ledsen varje gång. Det blir jag inte längre men jag förstår inte varför hon fortsätter med det trots att jag har sagt till henne att jag blir ledsen av att höra sånt. En gång svarade hon "Ja men du kan ju inte isolera dig från verkligheten. Barn finns ju överallt."

Jag och min mamma har en mycket nära relation och hon gör inte detta av ondo. Ändå förstår jag inte varför hon fortsätter envisas med att hon tror att det kommer att lösa sig för oss. Sist jag öppnade mailen hade mamma skickat en adress till en homeopatdoktor som påstått att han botat flera barnlösa par. Vad bra men vi är inte intresserade mamma! Sluta trakassera oss och stötta vårt beslut att adoptera istället! Det är INTE synd om oss även om vi kan vara ledsna ibland.

4 comments:

Salvia said...

Hm.Vissa mammor kanske inte riktigt, riktigt, tagit tag i sin egen sorg över barn-barnlösheten?

Känner lite grann igen det där nämligen...

Janna said...

Jag känner så väl igen det. Dom där orden som bara måste ut. Som borrar sej in i märgen och gör så ont. Långt efter det att orden uttalats. Som om min mamma trodde att vi skulle bli inspirerade av att höra om alla andra som väntar barn. Nu har jag börjat ge mina föräldrar adoptionstidningar för att dom ska få en känsla för det. Dom har faktiskt börjat svänga.

Anna-Bell said...

Härligt att ni är på gång med adoption. Det måste vara så spännande! Trist att din mamma inte slutat tjata om biologiska barn. Tror att hon kanske bara behöver lite tid. Lovar att hon kommer att vara helt överförtjust när det väl börjar närma sig.
Stort lycka till!

Anonymous said...

Jag har fått precis samma reaktion av min mamma (samt kommentar!) när jag sa att vi ville adoptera, trots att jag själv är adopterad från Sri lanka! Jag blev helt apatisk, min man blev skitarg. Som adopterad är jag ledsen över debatten som är så ensidig i media - som bara beskriver "misslyckade" adoptivbarn: själv är jag ganska framgångsrik, lever ett lyckligt liv med min man och har väl små normalnojjor som folk har mest. Men jag märker att släkten, inkl mina föräldrar, har "extrakoll" på mig bara för att jag är adopterad - syrran som är biologisk är inte lika påpassad eller får sådana där kommentarer.

Så stå på dig!!!