I förrgår när jag läste om att väntetiderna för Colombia ökar gick luften ur mig. Jag har känt mig ganska stark den sista tiden men helt plötsligt kändes det som en evighet. Minst 2 år och 3 månader som det ser ut idag. Det är ju en evighet!!!! Jag har ju redan väntat i 3 år och 6 mån.
Om en månad fyller jag 30 år. När jag tänker tanken att jag ska hinna fylla 31, 32 och 33 år innan jag får barnbesked från Colombia vill jag inte vara med längre. Jag vill krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort tiden. Det är nog ett vanligt tecken på att man deprimerad men det är så det känns.
Följande scenario spelas upp i mitt huvud
Vi sammanställer ansökan, skickar iväg den till Colombia och hör inte ett ljud på 2 år och 3 månader. Det enda som händer under de 2 åren är att vi måste höra av oss till hemutredarna för att förnya medgivandet och så måste vi göra en ny läkarundersökningen. Jag kan inte låta bli att tänka varför det här händer just oss? Det känns återigen som att alla runt omkring mig blir gravida på ett kick. Själv står vi där som fån och lyssnar på småbarnsföräldrarnas klagan på hur de ska få ihop småbarnslivet. Jag menar inte att de inte ska få klaga för det är helt säkert superjobbigt men jag är såååååååååååååååååå avundsjuk. I söndags när lilla Stina, 2 år, insisterade på att jag och inte hennes mamma skulle hjälpa henne med jackan smälte mitt hjärta. Det var efter den kvällen som känslan inom mig började göra sig påmind. Längtan efter att få bli mamma finns där så starkt och jag gör allt för att inte släppa fram den. Det är en överlevnadsstrategi som är nödvändig då man är i adoptionsprocessens startskede. Suck :(
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
7 comments:
Jag förstår dig så väl. Känner likadant just nu... vill helst bara ligga kvar i sängen tills barnbeskedet kommet, och har velat det läääänge nu! Man hamnar verkligen i en outhärdlig situation som man inte kan göra något åt eftersom längtan efter barn är så stark så måste man man klara det på något sätt. En graviditet känns nu för tiden så otroligt fjantigt KORT! Kram till dig!
Förstår så väl din frustration. Fattar inte att det ska ta så lång tid att adoptera. Vet att regler och lagar ska förljas samt att det är massa administration men VAD EXAKT är det som gör att det tar flera år? Brist på föräldralösa barn i tredjevärlden är det ju inte direkt.
Själv kommer jag hinna fylla 36 år OM jag inte lyckas närmaste månaderna. Blir det a-barn så räknar jga bittert med att vara 40 år. Det suger hårt att tänka på det. En gammal gaggig mamma som inte får uppleva barnbarn...fy vill inte :(
Privat fråga som du givetvis inte behöver besvara: kommer ni köra skyddat sex under de här åren av väntan på barnbesked? Organisationen kräver väl det?
storken
Nu vill jag inte strö salt i dina sår!!! Men de som klagar har ingen aning om vad de snackar om. Det är miljoner gånger jobbigare att vänta/vara barnlös än vad det är att ha barn.
Måste ni adoptera från just Colombia? Köerna växer väl visserligen överallt, men det finns väl fortfarande länder som det går snabbare att få barn ifrån?
Svar till Storkenflyger: Eftersom vi inte har blivit gravida efter 3,5 års försök kommer vi inte att skydda oss en enda gång i framtiden. Jag har slutat hoppas på att bli gravid på naturlig väg. Nått är helt enkelt fel även om läkarna inte kan förklara vad det är. Här blir det inga p-piller eller fipplande med kondomer.
Svar till Kattmamma: De flesta länderna har köer. Hade jag vetat att de går efter "könummmer=medlemsdatum" hade jag ställt mig i kö för 3 år sedan men nu har vi endast stått i kö i ett halvår. Vi har pratat lite om andra länder men det är svårt att "ställa om" när man väl bestämt sig. Vi ska bestämma oss till 15 maj så vi har ju några veckor på oss :)
Jag håller med om att det är miljoner gånger jobbigare att vänta/vara barnlös än vad det är att ha barn.
Känner så väl igen mig, det är så OTROLIGT frustrerande så det finns inte. Jag har inte något recept för hur man ska palla tiden ut. Vi sparar pengar, fixar med huset och försöker på nåt sätt förtränga den vidriga väntetiden. Det är så orättvist, livet.
Snacka om elefantgraviditet i hjärtat :-(
Fy vad jobbigt, gumman. Jag fattar inte heller vad det är som ska ta så vaaaaaansinnigt lång tid.
Post a Comment