Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.
Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.
Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!
(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Vad härligt! Så glad för din skull! Följer med intresse din blogg nu, eftersom vi kanskekanske kommer att följa er i spåren. Fortfarande kvar i sega IVF-träsket, men närmar oss ytan och den blå himlen ovanför! Kanske..
Grattis igen!
Visst är storken på väg!!! Så härligt att ni kommit så långt nu, hoppas ni får besked snart!
Kramar!
Jag kände igen mej när du beskrev din mammas reaktion.Nu har många år gått sedan vi kom med första barnet(har fyra nu) För inte så länge sedan kom ord som jag väntat på i många år.Det är en sorg för mej att inte kunna spegla mej i dina barn rent utseendemässigt också,som jag kan göra med mina andra barnbarn.Min mamma är världens goaste mormor och ställer upp för sina barnbarn och har älskat dem ,men det är tydligen någon slags sorg som är lite tabubelagd att prata om.De har kanske inte vänner som har adopterat eller har adopterade barnbarn och som de kan prata om med varandra.
Post a Comment