Firandet av nationaldagen tillsammans med fem lyckliga barnfamiljer blev för mycket. Jag bröt ihop och grät i 1 timme efteråt.
Min bror och hans familj hade blivit inbjudna till några vänner på middag. Eftersom jag var på besök följde jag med. Trädgården stod i full blom, rosévinet svalkade i den gassande solen och grillen spred en underbar doft omkring oss . När alla gästerna hade kommit insåg jag att jag borde ha stannat hemma. Alla fem paren hade två barn var i samma åldrar, 3 respektive 1 år. Hela tillställningen hade passat utmärkt för ett reportage i tidningen Sköna Hem. Efter fyra timmar i ett sällskap där de enda samtalsämnena kretsade kring barnuppfostran, dagispedagogik, husrenovering och barnvänliga semesterorter var jag helt slut. I bilen hem säger min brors flickvän att hon tyckt synd om mig under middagen och precis då brister det. Jag gråter i bilen hem, på väg till flygplatsen och i planet hem. Min bror kramar om mig och ber tusen gånger om ursäkt för att han tog med mig på middagen och det känns som att jag går sönder inuti. Hemma väntar en trygg famn. Sakta, sakta tar jag mig upp över ytan igen.
4 comments:
Nej men FY vilken upplevelse!! Stackars, stackars dig, det gör ont i hjärtat när jag bara tänker på situationen.
Många många kramar till dig.
Får ångest av anekdoten även om jag själv, konstigt nog, inte upplevt känslan (alla mina tjejkompisar utom EN är mammor eller gravida). Men som sagt, kan mycket väl sätta mig in i att du kände som du gjorde och föll i gråt. Snacka om att se sin dröm framför näsan utan att ha den inom räckhåll för egen del.
Hoppas att du kan finna någon tröst i att du vet att du kommer att bli mamma en dag, även om det kommer att ta tid.
KRAM KRAM KRAM KRAM KRAM
Vad ska jag säga... Jag har varit på en fest där det blev sådär nu efter att Lilla My kom till oss. Och jag blev generad över allt barnsnacket. Ville hela tiden släta över och byta ämne och var nervös för att någon skulle ta illa upp. Varför, varför är det så svårt att ta sig ur barnsnacksträsket?
Tusen kramar till dig, jag förstår exakt precis hur jobbigt det är.
Du, vet du en sak. För någon vecka sedan såg jag en tjej med ett litet asiatiskt barn på stan. Och jag hoppade till och trodde i några sekunder att det var du (min tidsuppfattning kan inte vara helt ok - jag måste fått för mig att ni hade akutadopterat). Kanske en liten föraning om att det inte kommer att ta så länge som ni fruktar.
Kram igen!
Fy, vad hemskt. Förstår att du bröt ihop. Vilket skräckscenario. Det gör ont i hela mig när jag läste om det. Har varit med om liknande situationer själv. Stor KRAM
Post a Comment