Väntan och längtan

Vi var på besök hos min kompis idag (hon som jag skrev om tidigare). Det var jag som förslog att vi skulle komma förbi (mest för att ha det gjort). Hennes lilla tjej är 5 månader. Vi hade med oss ett paket med en cool munkjacka i flistyg enligt etikettsreglerna. Innan jag lade ner jackan i paketet höll jag den framför mig och tittade på den. Jag vet inte hur mång gånger jag undrat när det ska bli min tur att köpa barnkläder.

Vi drack kaffe och min kompis surrade på om sitt liv som vanligt. Min man och jag fick höra om graviditeten, om hur annorlunda livet blir när man blir småbarnsförälder och så om barnteorier som tex 5 minutersmetoden. Jag fick även en uppdatering om vilka i hennes umgängeskrets som var gravida etc. Efter 30 min barnskrik blev det tyst och det verkade få min kompis belåten (som ett tecken på att metoden fungerade). Jag lovade mig själv att aldrig någonsin utsätta mitt barn för den metoden, tackade för kaffet och instämde när min kompis insisterade på att vi absolut måste ses igen.

Min energi är tömd. Nu gäller det att ladda om batterierna till imorrn.

Barnbesök

I eftermiddag kl 17.00 stormades mitt hem av två killar i 3 års åldern och en tjej på 1,5 år. 3 tim senare lämnade två trötta mammor lägenheten med sina barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lugnt och sköt jag och min man har det vanligtvis. Jag har inte ändrat mig när det gäller familjebildandet men oj vad jag njuter nu när jag vet att vi kommer att bli föräldrar. Familjelivet är underbart men visst kommer det att bli annorlunda. Nu ska jag koka lite te och om timme ska jag se den skakande dokumentären PLANETEN.

Nu är det inlämnat!

I morse skrev jag ut berättelsen om vårt liv och skickade in den till kommunen. Vilken lättnad att vi äntligen är klara med den. Nu ser jag fram emot första besöket som troligen blir innan jul.

Det har gått 50 dagar sedan min sista mens. En vanlig cykel=33 dagar. Jag köpte ett graviditetstest på vägen hem. Inte för att jag tror att jag är gravid utan mest för att kunna få iväg tanken på att eventuellt skulle kunna vara så. Jag köpte ACO-graviditetstest och så gör jag precis enligt instruktionerna. Efter 2 min syns ingenting. Jag läser i instruktionerna "om kontrollrutan inte visar ett streck har testet inte fungerat och du bör köpa ett nytt". Vad är det för nått skämt. Jag har ju gjort precis som man ska. Funderar på att kontakta tv-programmet Plus. Nu skiter jag i att testa. Det är säkert bara hormonbehandlingen som har ställt till det med mina annars så regelbunda cykler.

En kompis till mig som jag inte längre räknar till min vän har börjat ringa som en tok. Jag beslöt mig för att ge upp henne som vän när jag insåg att det bara var jag som tog kontakt med henne. Dessutom tog hon energi av mig utan att ge om ni förstår vad jag menar. Nu när jag inte längre hör av mig (faktum är att vi bara hördes av några ggr/år) så har hon börjat ringa, sms och prata med en annan vän till mig (som hon också känner) om varför jag inte hör av mig. Suck, vad gör man med kompisar som man vill göra slut med. Det går liksom inte. Till råga på allt blev den här kompisen gravid (av en olyckshändelse med en kille hon hade strulat med i 3 mån) och nu när hon är mammaledig hör hon av sig. Min första tanke var att hon är uttråkad och att det är därför hon är så intresserad av att träffas helt plötsligt. Jag ska nog ringa henne ändå. Måste avdramatisera den här historien.

2 minuter senare. Nu är det gjort. Jag ringde henne nyss och sa att jag inte alls är sur på henne (för det är jag verkligen inte). Hon var upptagen och skulle ringa upp lite senare. Så var det gjort. Jag tänker inte säga som det är dvs att jag numera bara omger mig med vänner som ger energi. Det får helt enkelt bli en vit lögn.

Skrivövning - på väg mot familjelyckan

Vi skriver om våra liv jag och min man. Själv trodde jag att det skulle ta 1-2 timmar att skriva ihop min livsberättelse men oj vad jag hade fel. Efter 2 timmar har jag inte kommit längre än till gymnasiet. Allt ska finnas med uppväxtmiljö, uppfostran, familjemedlemmar, utbildning, arbete, realtion till familjemedlemmar idag, deras syn på adoption, vår (min man och jag) relation, nuvarande hemförhållande, vänner, intressen etc.

Vi har bestämt oss för att lämna in livsberättelsen på onsdag. Det bör tilläggas att jag inte är den som lämnar ifrån mig en text som är obearbetad vilket drar ut på processen ytterligar.

Det snöar massor här men var är herr/fru kyla?

Energidepå

Tiden räcker inte till för att blogga som ni läsare säkert har sett när ni surfat in på min sida. Jag är hela tiden på språng. När tiden är knapp behövs det fyllas på med energi. Veckans bästa energidepå var en konferens där bland annat Ayesha var en av föreläsarna. Vilken tjej! Hon vill förändra världen och när jag sitter där i publiken förestår jag plötsligt varför jag vill vara med. Jordens resurser räcker inte till för all miljöförstöring som människan utsätter den för och inget barn på andra sidan av jordklotet ska behöva svälta bara för att vi i västvärlden inte orkar bry oss. Det vanligaste argumentet för att inte engagera sig i att rädda miljön eller utvecklingsländerna är att man inte tror att det man gör gör någon skillnad. Men det är just därför ingen händer. Vi måste börja där vi står!

I helgen ska jag skriva klart berättelsen om mitt liv och på måndag ska jag skicka in den till familjerätten.

Mörkgrön istället för vår

Idag ringde familjerätten! De ville att vi skulle skriva klart vår personliga livsberättelse och skicka in den så att de kunde planera för hembesök. Livsberättelsen är en berättelse om vårt liv i nutid och dåtid. Det låter enkelt men det är svårt att skriva om sitt liv på en sida. Hur mycket ska man ta med och vad ska man välja bort. Dessutom har vi så mycket att göra just nu så vi hinner bara skriva precis innan vi kryper till kojs och då är vi alldeles för trötta. Mitt mål är att vi ska bli klara i helgen.

Klart vi vill ha hembesök snart! Vi har målat om det lilla rummet. Det blev inte färgen vår utan snarare mörkgrön men oj vad snyggt det blev.

Mitt i vimlet

I lördags var jag på en sån där tillställning som jag tidigare skulle ha klassat som världens jobbigaste ställe för en ofrivilligt barnlös nämligen en barnmässa! Ja det är sant! Det finns mässor för barn. Det hade kunnat vara riktigt jobbigt. Överallt skrikande, skrattande, jollrande ungar med föräldrar, barnvagnar och allt som hör kärnfamiljen till. Det hade kunnat påminna mig om att jag snart fyller 30 år och forfarande är barnlös. Jag hade kunnat känna mig som världens mest misslyckade kvinna men det gjorde jag inte.

Istället tittade jag på de små liven med ett hjärtligt leende och tänkte att det inom några år kommer att bli vår tur att bli föräldrar. Så jag stod där med mitt kaffe, hälsade glatt på några vänner som hunnit bli föräldrar för andra gången, log än hit och än dit och kände mig ovanligt fräsch eftersom nästan alla vuxna gick omkring med svarta ringar under ögonen :)

Jag hjärta min familj

Min relation till min familj är förändrad.

Plötsligt finns inte smärtan där. Den är borta. Jag träffar min mamma. Vi fikar och pratar. Allt är som förr. Barnlöshetens sorg är borta men varför? Troligen beror det på mina egna känslor och min egen upplevelse. Jag minns att kuratorn som jag pratade med i höstas frågade om jag trodde att splittringen mellan mig och min mamma berodde på mig eller på henne. Det är alltid lättare att skylla på andra så visst trodde jag att problemet låg hos någon annan än mig själv. Men allt är som förut. Det är jag som är förändrad. Jag pratar med min familj och mina vänner om adoption och det tar inte ont längre.

Tiden rusar iväg

Hösten är en tid då allt ska påbörjas och innan man vet ordet av har alla helger och de flesta kvällarna blivit uppbokade. Det är kul men oj vad tiden rusar iväg. Jag har börjat en danskurs samtidigt som jag fortsätter sjunga i kör. Dessutom har jag kvällsjobb minst en kväll i veckan och en hel del jobbresor. Men jag klagar inte! Det här är precis vad jag behöver i väntan på att adoptionsprocessen drar igång.

Vår och porslin

Jag går omkring och mår bra av att inte må dåligt. Exempel: Min mamma pratar om barnbarnen och det känns helt okej. Jag blir inte ledsen och känner mig äntligen som en normal faster. Ingen frågar om adoption i familjen och vi pratar inte heller om det eftersom vi just nu befinner oss i väntans land.

Vi bara är och det är underbart. Just nu håller vi på att göra om i köket och vi planerar att måla väggarna i två av rummen. Vår och porslin heter färgerna. De går i grönt och det är tydligen hjärtats färger.

Kärlek Marie

Mellanläge

Livet har gått in i ett "mellanläge och det känns rätt skönt för tillfället. Under den senaste IVF-behandling känns det som att mitt liv gick i speedfart. Ständigt jagad av klockan, oroad av att inte medicinerna gav någon effekt, oroad för att vi inte visste vilka dagar ÄP skulle inträffa, orad för att min chef på jobbet inte skulle tro på mig när jag ringde och sjukskrev mig för förkylning osv. Till råga på allt började jag och min man bråka till som tätt Vi bråkar inte så ofta och därför blev vi båda rätt chockade över att vi inte längre kunde vara tillsammans i mer än en kvart förrän vi rök ihop. Sex var inte på tal. Min kropp hade krypit in i ett IVF-skal och gömt sig. Den vill inte bli rörd eftersom den förberedde sig på det stora ingrepp.

Så här i efterhand ser jag en enda förklaring till att hela mitt liv vändes upp och ner och det är att den höga dos av hormonerna som sprutades in i min kropp tog knäcken på mig både fysiskt och psykiskt. (Ni som inte har gjort en IVF-behandling ska se medicinpåsen som man häntar ut från apoteket. Man tror inte att det är sant att ens lilla kropp ska få ta emot allt som finns där i.)

Nu bråkar vi inte längre. Kärleken och sexlivet har kommit tillbaka. Ibland påminner vi varandra om att vi planerar att blir föräldrar till ett barn på andra sidan jorden. Det är svårt att beskriva känslan. Den är hisnande, underbar och ibland skrämmande. Jag ler mot honom och han ler mot mig.

Stora steg

I går kväll var jag på spa tillsammans med ett gäng kvinnor. Vi tog alla var sin behandling och jag valde ansiktsmassage. Underbart!

Vad har hänt sen sist i adoptionsprocessen?
Jo, vi har lämnat in ansökan om medgivande till vår kommun och hoppas att de kommer att kontakta oss innan jul. Lika bra att ställa in sig på januari så att man inte blir besviken. Därefter kan hemutredningen ta mellan 3-6 månader.

Jag har varit och träffat en adoptionsorganisation som berättat om olika länder, hur själva processen går till efter det att hemutreningen är klar, översatt och stämplad. Vi fick med oss en DVD-skiva med en film från ett av barnhemmen. Jag och maken såg den tillsammans på kvällen och ögonen tårades när vi såg de små barnen. Tanken att vi kommer att bli föräldrar är svindlande och svår att förstå för tillfället.

Känner mig stark igen. Har skrivit till IVF-kliniken och bett om att få kopior på våra journaler. Vi är förstås fortfarande frustrerande över att läkarna inte kan ge några svar på varför behandlingen gick åt skogen.

Nu är det helg och det blir älgfilé och rött vin när jag kommer hem!

Sommarvärme

I fredags kändes det som att jag aldrig mer skulle blir lycklig. Jag hade gråtit hela dagen och kände mig helt slutkörd både fysiskt och psykiskt. Vändningen kom när jag och min man åkte ut till flygplatsen och mötte Stockholm i strålande sol på lördag morgon. Jag kan inte riktigt förklara det men helt plötsligt kändes livet hoppfullt igen. Jag berättade för en av mina vänner om vad som hade hänt och när hennes ögon tårades slog det mig att jag inte kände mig ledsen längre. Jag pratade med pappa på mobilen och berättade om att behandlingen hade misslyckats. Idag lekte jag med min brorsdotter i en park på söder där det vimlade av ungar och gravida kvinnor och det var helt underbart.

Resan mot ett nytt liv har börjat.

Läkande kärlek

Läkarna kan inte ge några svar. 8 av äggen var mogna men inget av dem delade sig. Det kan vara ett genetiskt fel men ingen vet säkert. De erbjuder oss en ny behandling med menporsprutor. Vi avböjer. Nu är vi klara med IVF. En tomhet infinner sig inom mig. Jag har ont i magen av sorgen. Tårarna rinner ner för mina kinder. Jag tårkar bort dem. Tar på mig skorna och jackan och går ner till bilen för att åka till jobbet.

Min man skickade det här mailet.
"Du är världens bästa och duktigaste. Jag har sett vad du har gått igenom och imponeras av hur stark du är. Tror inte jag hade klarat det som du har gjort. Hoppas vi kan lämna det här trista bakom oss. Jag vet att du och jag har alla förutsättningar för ett kul och spännande liv tillsamans och jag ska göra vad jag kan för att det blir så. Jag måste erkänna att jag känner något slags lättnad. Det känns som att vi nu när vi vet förutsättningarna för familjebildning m.m. kan börja leva livet på riktigt och ordna det för oss."

Jag tror att kärlek kan läka alla sår.

Sorg, sorg, sorg

Inte ett enda embryo av 17 ägg. Min man pratar just nu med läkaren i telefonen. Jag har gråtit klart. Nu åker jag jobbet och försöker glömma.

Fan fan fan fan fan

IVF-kliniken ringde nyss och hade inga goda nyheter att komma med. Inget ägg hade deltat på sig än så länge vilket med andra ord betyder att det inte alls ser ljust ut för oss. Jag gråter samtidigt som jag känner mig förbannad. I går kväll när jag hade som mest ont tänkte jag på alla 17 äggen och hoppades att det skulle gå bra. Jag fantiserade om att kliniken skulle ringa och säga "det ser bra ut". Så blev det inte. Det värsta är ovissheten. Läkaren kunde inte svara på mina frågor men tydligen är det mycket ovanligt att äggen inte delat sig efter 24 tim. Troligen beror det på att äggen varit omogna trots att jag fått mer medicin än förra gången.

Kliniken ska ringa i morgon och ge besked igen.

Hos mig finns inget hopp kvar. Nu är det slut på behandlingar för min del.

17 stycken

Det hjälpte att ni tänkte på mig! 17 ägg motför 8 förra gången. Måtte dom vara av bra kvalité. Själva äggplockningen gick mycket bra. Jag fick morfin och drömde mig bort. Somnade direkt när vi kom hem och ligger fortfarande nerbäddad i sängen. Äter panodil mot värken.

Jag får full service av maken som just nu är på väg med te och mackor.

Adoptionskursintyg

Vi har ett intyg på att vi har gått adoptionskurs i 28 tim och det känns sååå bra. Alla kursedeltagarna var rörande överens om att timmarna tillsammans gjort oss klokare genom kunskap, information och bearbetning. Jag tror att alla som ska bli föräldrar skulle behöva en sån kurs. Å så bygger man ju nätverk. Vi som gick kursen ska hålla kontakten framöver och har redan gjort en mailgrupp.

Nu till IVF-behandlingen. Ultraljud idag igen. "Det ser bra ut" sa läkaren. På eftermiddagen ringde IVF-kliniken och berättade att det blir ÄP på onsdag. Ett tag rådde en förvirring kring vilken dos jag hade tagit i sprutan de senaste dagarna. Enligt klinikens anteckningar i journalen skulle jag ha tagit 175 enheter. Jag var dock helt bombsäker på att jag hade ordinerats samma dos som förut dvs 225 enheter. Så jag sa bestämt att jag tyckte det kändes oseriöst av dom att inte ha koll. Sjuksköterskan försökte skämta bort det utan större framgång (jag satt och eldade upp mig). Samtalet avslutades med att sjuksköterskan konstaterade att "ja men nu går det ju inte att göra nått åt och det ser ju bra ut nu". Fem minuter senare ringde det igen. Sjuksköterskan hade hittat ordinationen från läkaren (en papperslapp) och där stod klart och tydligt 225 enheter. Så jag hade rätt och den som skrivit in i min journal att det skulle vara 175 enheter hade fel.

Tänk på mig på onsdag förmiddag. Idag fick jag healing och akupunktur igen. Energin behövs verkligen!

Healing

Idag fick jag healing samtidigt som akupunkturnålarna gjorde sitt för att hjälpa till. Det kändes underbart och enligt healingkvinnan strålade energin som ett vattenfall till äggstockarna. I eftermiddag kände jag lite molande värk. Jag undrar om det är positivt eller negativt?

Det tar emot att ta sprutorna nu och jag hoppas verkligen att det bara är 3 kvar. Igår satt jag länge med sprutan i handen och peppade mig själv innan jag fixade det. Jag vill bara säga en sak till alla er som är eller har varit i samma situation, NI ÄR SÅ DUKTIGA TJEJER!

Det är viktigt att ge sig själv beröm!

Lotteri

Idag möttes jag av en annan läkare än tidigare. Jag är van att det är väldigt stressigt på sjukhuset och blev lite förvånad att den här läkaren ville prata med mig innan undersökningen. Det kändes mycket bättre. Varför är så tålmodig som patient? Varför låter man läkarna behandla en som de vill? Man borde säga ifrån mer!

Fem äggblåsor på en sida, fyra på den andra. Alla mellan 13-15 mm. Det ser ungefär ut som under förra behandlingen men den här gången fick jag en tid för ytterligare ett ultraljud. Troligen bär det iväg till IVF-kliniken för ÄP på onsdsag.

Resultatet är kanske inte det bästa men jag orkar inte oroa mig. Jag ska ta samma dos i sprutorna (225) till på måndag och då har förhoppningsvis äggblåsorna växt till sig. De ska vara mellan 17-21 mm när det är dags.

För mig känns behandlingen som ett lotteri. Man kan aldrig veta om man vinner.