Gynstolen igen

I morgon är det dags att kliva upp i gynstolen igen. 8.10 är det ultraljudsundersökning då läkaren ska se om äggen har växt som de ska. Jag börjar blir rejält less på medicineringen nu. Känner mig uppsvullen, sunderstucken i magen och är trött på att passa tider. Jag försöker fokusera på adoptionsprocessen istället och ser fram mot kursen till helgen.

Nästa vecka åker vi till IVF-kliniken i Umeå och jag har bestämt mig för att sjukskriva mig. Min man har berättat för sin arbetsgivare, han har en bra chef och är man. Om jag berättar för min arbetsgivare om behandlingen riskerar jag att min chef börjar tänka "hmmm hon har tänkt vara ledig snart... ja men då ska vi inte höja lönen i år och så ska vi inte satsa på vidareutbildning m.m.". Jag blir helt galen alla orättvisor som man råkar ut för på grund av sitt kön. Stå på er i jämställdshetsfrågor och passa på att fråga partierna hur de tänker jobba för ett mer jämlikt samhälle om de vinner valet.

Blodprov

Idag har jag tagit blodprov. I morgon kommer IVF-kliniken att meddela om jag ska sänka eller höja dosen. Jag känner ingenting av äggproduktionen. Det gjorde jag inte förra gången heller och det oroar mig eftersom det inte gick så bra förra gången.

Hela den här IVF-karusellen skapar en massa dåliga samveten. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men det är svårt ibland.

Igår anmälde vi oss till två adoptionsorganisationer :)

Valet

Jag och maken går adoptionskurs del 2 på själva valdagen så jag röstade idag. Tänk min röst kan påverka valet. Ge er iväg till alla ni som funderar på att strunta i att rösta!

Är fortfarande förkyld. Kurerar mig med god mat, vin och lite godis. Snart dags för tredje sprutan. Just nu känns det som att behandlingen går i snigelfart. Jag ser fram emot att slippa medicineringen.

Småbarnsföräldrar

De flesta jag umgås med är småbarnsföräldrar. Det innebär att de inte kan åka iväg på spontana kvällsarrangemang eftersom hela deras liv måste planeras. Ibland känns det som att alla bildade familj över en natt och att vi blev lämnade kvar. Vi glömdes bort, hann inte hoppa på tåget och nu är vi fast i ovisshetens mörka träsk.

Just nu myser jag hemma. Jag har kokat te, tänt ljus och krypit ihop i soffan med en filt över mina axlar. Mannen i mitt liv är på kurs. Han kommer hem ikväll och jag längtar efter honom även om vi träffades i morse. Jag njuter verkligen av livet men oj vad jag längtar efter att vi två ska bli tre.

Sprutan nr 2 ikväll.

2 tim till sprutstart

Nu är det snart dags. Jag känner inte alls redo men det har ingen betydelse jag måste ändå. Försöker tänka att det är över om två veckor. TVÅ VECKOR! Varför ska en sån här behandlingen ta så läng tid.

Tack för svaren angående min fråga. Jag har beslutat mig för att sjukskriva mig. Är inte redo att berätta för min arbetsgivare. Läser om adoption och drömmer mig bort. Tänker inte alls på IVF-resultatet men den tiden kommer var så säker.

Idag sprayade jag 2,5 timme försent. Det var första gången jag glömde bort att spraya sedan spraystarten. Mobilen var hemma, den har larmat kl. 15.00 varje dag. Minnet har försämrats sen mobil kom till.

Förkyld

Nu har jag drabbats av en förkylning igen. Är det hormonbehanlingen som sätter mitt immunförsvar i obalans eller vad händer med min kropp? Har ont i halsen, känner mig tung i huvudet och är supertrött. I morgon ska jag börja med sprutorna.

Funderar kring en fråga:
Ska jag berätta för min arbetsgivare om IVF-behandlingen och be om semester de dagarna då vi åker iväg för ÄP eller ska jag sjukskriva mig. Min chef är bra men jag vet inte riktigt om jag vill att hon ska veta. Vad tycker ni?

Kursdeltagarnas gemensamma nämnare

Kursen är över för denna gång. Nu är det två veckor till nästa gång vi träffas. Idag på eftermiddagen delades vi upp i två grupper, tjejerna och killarna för sig, och så fick vi prata ofrivillig barnlöshet i en timme. Det var otroligt befriande, helst för killarna tror jag. Vi har alla vandrat samma väg för även om vi har unika upplevelser av IVF-behandlingar, missfall, omgivningens reaktioner m.m. så förstår vi varandra. Det är en stor lättnad att få möta andra med liknande erfarenheter.

Idag gick kursledaren igenom barnlöshetens faser och jag känner igen dem alla.

Förvåning/Chock
Förnekelse
Ilska/Frustrerad/Generad/Förnedrad
Isolering
Skuld
Sorg

I morgon bitti ligger jag i gynstolen igen. Oroar mig för sprutorna som vanligt.

MIA-kurs

Nu kommer jag att avslöja något för er (mina tvillingstjärnor i cyberrymden) som är stort för mig.

Vi går adoptionskurs (ja, samtidigt som pågående behandling vilket några av er säkert har åsikter om men det här är mitt beslut och tankarna kring adoption har funnits hos mig länge). Reglerna inför adoption ändrades 2005 och numera är det obligatoriskt att gå föräldrakursen innan man påbörjar utredningen. Kursen är till för alla som funderar på adpotion dvs man måste INTE ha bestämt sig för att adoptera innan man går den.

Hur är det då? Hittills har det varit nervöst, kul, intressant, lärorikt och spännande. Vi fortsätter dag 2 i morgon och så blir det 2 kursdagar till senare i höst.

20 kg mindre sorg

Jag har gråtit, pratat, gråtit, funderat, analyserat och kommit en bit på väg. Om man liknar den här barnlöshetsresan med att bestiga ett berg har jag klättrat flera hundra meter i helgen. Jag har tagit tag i relationen till min mamma och mina syskon. Vilken lättnad!

Ett stort tack till min kurator!

Sprayblödning 26/8

Julaftonstankar

Egentligen hade jag och min man tänkt åka utomlands till jul och fly från allt det jobbiga. Mamma i kombination med sina barnbarn blir oftast helt olidligt för mig. Men kurator och jag kom fram till att det inte är så värst bra att fly från allt hela tiden. Så nu är jag inställd på att vara med på jul ändå. Jag måste försöka prata med mamma innan. De senaste åren har jag inte kunnat det. Jag blir oftast bara arg på henne.

Kurator förklarade för mig att ett par som lider av ofrivillig barnlöshet hela tiden befinner sig i en krissituation som kan liknas med samma sorg som när någon nära anhörig avlidit. Den stora skillnaden är dock att sorgen aldrig avtar. Ett par som är ofrivilligt barnlösa sörjer ett barn som aldrig har funnits och åker en känslomässig bergochdalbana där hopp och förtvivlan hela tiden avlöser varandra.

Det har snart gått 3 år av ofrivillig barnlöshet för oss och det är absolut inte så att jag och min man går omkring och gråter varje dag. Tvärtom tycker jag att vi njuter av livet och varandra mer än någonsin. Sorgen inom oss har vi mer eller mindre lärt oss att leva med och nu är det faktiskt svårt att tänka på hur det var innan den drabbade oss. Vissa dagar är jobbigare än andra men på det hela taget har vi det bra.

Ofrivilligt barnlösa får alltid höra talas om berättelser om par som plötsligt blivit gravida efter att de slutat stressa på jobbet, börjat tänka på något annat eller adopterat. Låt oss hjälpa åt att krossa myterna!

"Ofrivillig barnlöshet orsakas bland annat av stress" – Fel! Ingen forskning tyder på att stress inverkar på barnlöshet. Hade det varit så enkelt hade läkarna naturligtvis sjukskrivit alla par som söker hjälp för sin barnlöshet och ordinerat dem 3 månaders semester.

"Par som adopterar blir ofta gravida strax efteråt" – Fel! Det är inte alls vanligt att par som adopterar får biologiska barn efter adoptionen.

"Det är viktigt att man tror på att det kommer att lyckas för att man ska blir gravid" – Fel! Det är inte sant att man måste tro på att det kommer att fungera (t.ex. vid IVF) för att det ska bli ett lyckat resultat.

Lättnad!

Först kändes det konstigt att sitta och prata med en främmande person om så privata problem. Efteråt kände jag mig så lättad och var helt imponerad av att det verkligen funkar att prata av sig med någon som står utanför och som är professionell. Kuratorn gav mig en massa bra tips bland annat tyckte hon att jag skulle prata med min mamma om hur jag känner och när hon förklarade varför hon tyckte det kändes det så självklart. Det mest underbara med samtalet var att det kändes som att hon förstod vår situation. Skillnaden mellan henne och min akupunktör är tex att nålkvinnan naturligtvis började tjata om att stress kunde vara orsaken till vår barnlöshet. Kuratorn kände redan till alla rykten och myter kring barnlöshet.

Har sprayat i en vecka nu men ingen sprayblödning än.

Relationen till min mamma

Lunchade med min mamma idag. Först var det hur trevligt som helst men så plötsligt började mamma surra på om barnbarnen i all evighet och klumpen i min hals började växa sig allt större. Tillslut blev det olidligt.

Jag försökte prata om min situation men rösten bar inte och jag ville bara springa därifrån och gråta som ett litet barn. Så kommer det vanliga rådet från mamma "ni måste försöka stressa mindre". Då skriker jag nästan och förklarar för hundrande gången att det är en myt. Sen blir jag elak och säger till henne till henne att hon måste inse att det inte kommer att bli några barn för oss. Jag vägrar berätta om att vi påbörjat en till IVF-behandling och att det finns en tanke om adoption som gror inom oss.

Jag ska ta upp allt det här med kurator i morgon. Det är så hemskt att uppleva att min mamma, som står mig så nära, plötsligt känns så långt borta.

Jag har tillbringat större delen av helgen med min brorsdotter 2 år gammal. Det har varit helt underbart! I fredags när jag fick hedersuppdraget att läsa en saga för henne när det var dags att sova säger hon "Faster, du får ligga på min arm om du vill" och så sträcker hon ut sin lilla späda arm på min kudde. Det är kärlek!

När jag är med henne lever vi i nuet. Vad som händer i morgon eller om några timmar finns inte i hennes värld. Å vad det är fantastiskt!

Till veckan har jag bokat in ett besök hos kuratorn.

Sprayar på och känner inga bivärkningar än :)

Jag läser första kapitlen i "Längtansbarnen" och tårarna rinner nedför mina kinder. Allt som beskrivs blir till en film som spelas upp framför mina ögon. Jag känner igen mig i allt och skrattar emellanåt. Tänk att det är så viktigt att få känna igen sig i andras berättelse. Det är katarsis på högsta nivå.

Katarsis, "rening". En person som använde begreppet var Aristoteles som menade att tragedin renar oss. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla, vare sig känslan består i sorg, empati, glädje eller annat, och som efterföljs av känslan av förnyelse, av nytt liv. Begreppet 'katarsiseffekt' används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse, ex. en film eller ett stycke musik.

I natt drömnde jag världens bäst dröm.

Jag var på ett sjukhus och i receptionen mötte jag en sjuksköterska som frågade hur det var med mig. Jag började berätta, föll i gråt och hon fångade upp mig när mina ben sakta gav med sig. Min kropp orkad inte med sorgen längre. Sjuksköterskan la mig på en bänk och gav mig healing. Efteråt tittade hon allvarigt på mig, så log hon plötsligt, frågade några enkla frågor och skrattade och sa:
- Precis så där var det för mig också. Jag vet att du kommer att bli gravid snart. Det tar ungefär 4 år innan man blir gravid när man har varit ihop i över 10 år.

Konstig men härlig dröm att vakna till. Den gav mig lite hopp. Oftast drömmer jag om att alla förutom jag är gravida (vilket också är nästan sant nu för tiden då det kryllar av magar ute på stan).

Ringde sjukhuset idag och frågade gyn om det fanns någon kurator som vi kunde få träffa under behandlingen. Till min glädje svarade dom "ja visst, ring det här telefonnumret i morgon bitti och boka in en tid." Tänk att det var så lätt. Vi behöver verkligen stöd utifrån ibland.

Följande msn:konversation gjorde att det kokade inom mig i fem timmar efteråt.

- Hej, hur mår du? (Jag)
- Hej, jag mår bra! (Min gravida fd jobbarkompis)
- När kommer bebisen?
- I slutet av september
- Å det är ju snart!
- Nej det är jättelänge kvar.
- Försökt att njuta av att vara gravid. Det är inte alla som får uppleva det :)
- Jag vill ha tillbaka min kropp! Jag är ganska stor nu.
- Själv önskar jag mest att jag någon gång kunde få uppleva att bli gravid.
- Har ni kollat upp så att det inte är något fel på er?
- (Idiot, jag berättade ju för ett år sedan att vi hade gjort en utredning men det har du väl glömt, min tanke) Ja, det har vi och de hittar inget fel.
- Finns det ingen hjälp att få då?
- (Suck du skulle bara veta vad vi har gått igenom, min tanke) Jo, vi har gjort en IVF men den misslyckades.
- Är det provrörsbefrukning?
- Ja och efter allt vad vi har gått igenom så är det faktiskt så att jag inte har så mycket tålamod med gravida tjejer som klagar (även om det säkert finns en hel del att klaga över)
- Oj, det är visst ett känsligt ämne. Alla lever vi i olika verkligheter.
- (Nu börjar det koka inom mig) Ja, och i så fall lever jag i en mardrömmsverklighet. Jag måste dra nu. Hej då!

Stänger av msn-fönstret. Ilskan bubblar upp inom mig. Jag skyndar iväg för att hämta ut medicinen innan jag åker i ilfart till ett möte. Ilskan gör ont hela kvällen. Jag känner mig som en hemsk person som tycker mig ha rätt att avsky andra gravida kvinnor som inte fattar hur det är att vara ofrivilligt barnlös.

Gick till apoteket idag och lämnade in recepten. Snart är vi på gång igen! Ett steg närmare en graviditet? Ingen kan veta och nu kommer den låååånga väntan. Jag ska försöka fortsätta leva mitt liv utan att ständigt tänka på medicinerna och den här gången vet jag ju vad som väntar. Jag vet att smärtan efter ÄP går över, att jag fixar sprutorna och att allt kan gå åt h-vete. Jag har med andra ord varit med om det värsta så det kan inte bli så mycket värre.

Go girl! Go!

Vilken helg! Helt otrolig. Bruna ben, sand, hav och sol. Finns det något bättre än att ligga på en filt, läsa en bok, bada i salt hav, dricka kaffe och äta goda kaker med sin älskade.

På onsdag är det inte sovmorgon längre. Då är det puffar som gäller kl 7 på morgon men det är en helt annan dag än idag.

Ner som en pankaka och upp som en sol :)

Jag är ingen långdeppare. När jag känner mig ledsen är jag ledsen. Jag gråter och tänker bara dystra tankar. Jag går omkring med ett grått moln ovanför mitt huvud likt Ior i Nalle Phu. Men sen efter ett tag känns allt så mycket lättare. Dagen därpå ser jag genast nya möjligheter. Då tycker inte alls att det är så farligt att planera in IVF-behandlingen i min kalender och börjar riktigt längta efter att få det gjort. Där befinner jag mig just nu. Har pratat med kliniken. Startar med sprayen nästa vecka och ska försöka mig på att inte tänka så mycket på det.

Tusen tack för ert stöd! Vad skulle jag göra utan er mina tvillingstjärnor!

45rrrrrrtrg - detta skrev min katt alldeles själv :)

Tillbaka efter 5 underbara semesterveckor. Jag har verkligen njutit av varje sekund och därför känns verkligheten rätt tungt för tillfället.

När jag kom tillbaka till jobbet i morse kändes det som att tiden hade stått still medan jag hade varit borta. Inget var förändrat. Växterna såg lite kryare ut än tidigare men annars låg allt kvar som jag hade lämnat det. Klockan slår tre och efter meddelandet att mina 3 gamla gymnasiekompisar fått var sin liten tös på BB växer klumpen i magen. Sorgen över att barnlösheten inte löst sig trots vila och avstressande miljöer river inom mig och jag kan inte tänka på något annat. Har tid hos akupunktören som har behandlat mig under sommaren. Känner ingen större skillnad men det är skönt att bli ompysslad.

Hemma efter middag framför tv:n tittar maken och jag på hus. Vi drömmer om att bygga nytt men begränsar hela tiden bygget efter storlek. Faktum är att vi intJe vill bygga så stort hus på grund av att vi inte har några barn. Vad ska alla säga i så fall. "Vad ska ni göra med 5 sovrum. Ni har ju inga barn."

Gråter inom mig men det kommer inga tårar. Räknar i kalendern för att klura ut vilken dag jag ska börja spraya nästa vecka. Jag vill inte tänka på att genomgå ännu en behandling. Jag vill inte må dåligt. Jag orkar inte vara ofrivilligt barnlös längre.