En fartfylld period

Just nu hinner jag inte med bloggandet varje dag. Det blir mer en veckoblogg vilket egentligen inte är helt rätt eftersom en blogg SKA uppdateras ofta. Jag hoppas att ni har överseende :)

Adoptionsprocessen: Just nu samlas referensbreven in. Min man och jag blir mycket rörda över våra vänners fina ord. Tänk om alla som blir naturligt gravida också hade behövt referenter! Jag har bokat tid för läkarbesöken och våra arbetsgivare har skickat in intyg för inkomst och sjukskrivningsperioder. Om två veckor sker djupintervjuerna på familjerätten.

Adoption tar tid. Det är bara att acceptera. Själv har jag ställt in mig på 3 år men jag hoppas naturligvis att det ska gå fortare. I helgen skrev DN om att adoptionstiderna ökar. Vi hoppas kunna ha klart vår utredning innan sommaren. Därefter ska alla papper till NP, UD och landets ambasad. Innan dokumentet skickas till det utvalda landet ska allt översättas.

Ja, vi har iaf kommit en bit på väg...

Trött, bakis och lycklig

Var på en stor fest i går och dansade disco hela natten. I love it! I kväll har jag varit hemma hos en god vän på 34-års födelsedagskalas. Det vimlade av barn i olika åldrar. Den yngsta var bara 5 veckor och skrek hela tiden. Själv drack jag lite vin, åt mögelost och kände mig inte alls ledsen över att vara den enda barnlösa i sällskapet. Det går inte en dag utan att jag tänker på adoptionen.

Sov gott

Adoptionsland

Vi funderar på adoptionsland. På adoptionskursen sa läraren att det ska kännas rätt i magen så jag försöker känna efter men det är svårt. Alla barn behöver föräldrar och var barnet kommer ifrån är mindre viktigt för mig.

Vi har valt ut tre par som vi ska kontakta i fråga om referenser. Jag ska ringa och beställa tid för läkarundersökning. Min man ska skriva ihop ett intyg som vi kan be våra arbetsgivare skriva under.

Ibland känns det som en oändligt lång tid att behöva vänta 2-3 år innan vi blir en liten familj men nu är det äntligen på riktigt.

Hembesöket

Nu är det gjort. Första träffen med familjerätten och det gick jättebra. Det var inte så nervöst som jag trodde innan men vi stressade hem från jobbet klockan två för att hinna bädda sängen, koka kaffe och ta fram kakorna innan det ringde på dörren. Hemutredarna, två kvinnor i medelåldern, var mycket trevliga och lätta att prata med. Nästa träff blir det djupintervjuer i enskilt rum dvs en intervjuar mig och en min man. Till dess ska det skrivas 3 rekommendationsbrev där endast en av referenterna får vara en släkting. Vi ska undersökas av läkare och göra lungröntgen. Vi måste skaffa fram ett intyg om eventuella sjukskrivningsperioder under de senaste 3 åren från våra arbetsgivare och intyg om inkomst under det senaste året.

Det är ett stort administrativt arbete som ligger framför oss men nu har vi äntligen satt igång!

Utförsåkning! Yes!

Har nyss kommit hem från fjällen. För mig finns inget mer uppfriskande för kropp och själ. När jag åker nerför backarna uppstår ett ögonblick med samma effekt som meditation - mina tankar renas och allt fokuseras på själva skidåkningen. Jag åker ganska fort så det är nog dags att skaffa hjälm, särskilt med tanke på att jag ska bli adoptivmamma :)

Jag börjar bli grymt nervös för tisdagen. Undrar vad de kommer att fråga?

Den bästa nyårsafton någonsin!

Jag och maken hade beslutat oss för att fira nyårsafton alena. Det visade sig vara precis rätt!

Det blev en underbar dag. Vi vaknade runt 10-tiden, lyssnade på radioprogrammet "Mammas nya kille" och åt en god frukost läsandes DN. På eftermiddagen gjorde maken i ordning varm choklad och mackor till utflykten. Vi gick ner mot isen och tog med oss liggunderlag. Där satt vi i värmen (-1 grad måste anses varmt i dessa tider) och njöt av varandras sällskap. När vi kom hem tog vi ett bad med levande ljus och bubbel. Så bytte vi om till festligare kläder och gjorde i ordning maten. Menyn: Hummer/fisksoppa, Svensk Hummer och Krabba, Gino (frukt med vit chocklad och glass) med vitt vin till.

Vid tolvslaget stod vi tillsammans i vardagsrummet och blickade ut över fyverkerierna. Vi konstaterade att detta var den bästa nyårsaftonen någonsin!

Obs! Jag har sensurerat de mer intima stunderna under dagen ;)

Ett nytt år väntar

Tiden kring jul har varit bra. Jag har umgåtts med nära och kära. Ätit god mat, dansat disco, druckit drinkar, vin, bubbeldricka och sett på video. Däremellan har jag jobbat lite. Nu väntar ett nytt år och det känns spännande. Om en dryg vecka sitter vi här hemma med två kvinnor från familjerätten och pratar adoption. Vilken grej!

Gott Nytt År på er!

Finaste granen i stan

Igår köpte vi en gran och nu har julstämningen infunnit sig i huset. Det känns riktigt bra och just nu tänker jag inte så mycket på barnlösheten. Julklapparna är inhandlade och julstressen har än så länge inte infunnit sig. Jag ska försöka njuta av lugnet och ta långa promenader i vinterlandskapet.

3:e advent - En vecka kvar till jul

Ensam är inte stark

Jag har känt mig ganska psykiskt stabil den senaste tiden. Jobbet har varit kul, kärleken underbar och jag har till och med kommit igång med träningen(!). Så plötsligt smäller det till och all sorg rinner över mig igen som en kall dusch från ovan.

Jag, mamma och min man hade varit och ätit lunch. Efter lunchen strosade jag vidare på stan för att köpa julklappar till mina brorsbarn. Jag kände mig på riktigt gott humör och hittade supertuffa kläder till lillkillen med rättvisemärkning. Medan expediten slog in paketet gick jag över till grannbutiken. Där mötte jag en tjej som jag har jobbat med tidigare. Vi pratade lite ytligt med varandra och så kom den där meningen som man befarar "vet du om att jag och Johan ska ha barn i maj?". Jag lyckas aldrig finna mig i dessa situationen och ur min mun kommer ett "å vad kul att du är gravid - grattis!" med falsk röst. Vi pratar vidare, ännu mer ytligt än tidigare, och jag räknar upp några andra som är gravida (fråga mig inte varför). Det slutar med att jag säger "ja det verkar som att alla ska ha barn utan jag" och så försöker jag komma därifrån så fort som möjligt. När jag kommer tillbaka till jobbet känns allt piss. Mina arbetsuppgifter känns oviktiga, mitt kontor patetiskt och plötsligt brister det. Jag orkar inte vara kvar på jobbet och åker hem.

Just nu har jag samlat mig lite men för 10 minuter sedan tänkte jag på möjliga flyktvägar. Bort från julen, barnvagnarna, familjelyckan och 30-årsfesten i vår. Jag hade aldrig trott att livet runt 30 skulle bli så här jobbigt.

Hur mycket jag än letar efter den där känslan av "å vad kul vi ska adoptera" så kommer den inte. För att straffa mig själv lite mer tänker jag att det kanske är ett tecken på att vi inte är mogna. Det kanske är meningen att vi ska förbli barnlösa? Kan man bli utbränd av ofrivillig barnlöshet?

Hembesök i januari!

Jippi! Idag ringde familjerätten och vi bokade in ett besök i januari. Äntligen!

Precis efter adoptionskursen i augusti var vi helt uppfyllda av adoptionstankar. Vi pratade och diskuterade olika frågor om adoption. Månaden efter tog IVF-behandlingen över. Under sorgearbetet och den total misslyckad IVF-behandling var tanken på adotion befriande men så plötsligt bleknade den. Adoptionstanken kändes overkligt men nu börjar det. Den långa resan mot målet och det bästa av allt är att vi kommer att bli föräldrar!

Läkarutlåtande 4

I fredags pratade jag återigen med en läkare på telefon. Vi hade bokat telefontid kl 16.00. Läkaren ringde upp redan vid 15-tiden och undrade om jag var "pratbar" men jag satt i möte och vi bestämde att han skulle ringa kl. 18.30 igen. Då satt jag och maken i bilen på väg till min bror. Jag hade förberett mina frågor tex "Hur en tredje behandling skulle se ut rent medicinskt?" "Hur läkarna förklarar att 4 av 8 ägg faktiskt var mogna men att de trots detta inte befruktades?" "På vilket sätt menopurmedicineringen skulle kunna ge ett bättre resultat?" "Varför inte blodprovet vid första barnlöshetsutredningen visade ett dåligt LH-värde om nu menopursprutan skulle tänkas kunna förbättra detta värde?". Den sista frågan kunde läkaren inte svara på. Mina papper kring detta "fanns i arkivet" och läkaren erkände att han inte hade tittat igenom dom.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av samtalet men det kändes som att läkaren brydde sig om. Ibland är det precis vad man behöver när man befinner sig i barnlöshetsträsket.

Jag läser "Tinselflickans" och "Tingelings" blogg och deras texter brör mig. Det som förenar oss är att vi bär på en oändlig sorg. När det är som värst känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig igen. Det är en hård prövning för ett förhållande. Samtidigt som man måste ge sin älskade tröst, styrka och mod kan det kännas som att man faller sönder inuti. Det behövs mycket kärlek för att klara detta.

Ännu ett framsteg

Hej!
Jag har fått era personliga brev. Jag kontaktar dig inom de närmaste veckorna för att boka tid för ett hembesök.

/Utredaren för adoption

Min tolkning: "Närmaste veckorna" bör betyda innan jul :)

Läkarutlåtande nr 3

Idag ringde en läkare från en annan klinik upp mig. Vi pratades vid ganska länge. Han svarade på mina frågor och här kommer en sammanfattning av vårt samtal.

1. Till att börja med krossades myten om att två personer inte passar ihop. Läkaren svarade att det bara finns ett sätt som man inte kan passa ihop på och det är rent mentalt (Bra svar tycker jag).

2. När det gäller äggens mognad så hör det till vanligheten att några ägg alltid är omogna. I mitt fall där majoriteten av äggen varit omogna trodde den här läkaren att de skulle behöva justera doseringen av medicineringen mer noggrant. Han trodde inte att menopursprutan skulle göra hela skillnaden utan att det handlar om doseringshalten och antal dagar som man tar sprutorna. Han hade även ett förslag om att byta ut ägglossningssprutan (det finns olika märken) samt att vänta lite längre mellan den sprutan och äggplockningen.

4. Han kunde inte lova ett bättre resultat men för mig lät hans förslag betydligt mer seriös än de andra läkarnas bedömning. Om vi skulle gå vidare med en behandling vid hans IVF-klinik ville han först träffa oss personligen eftersom vi utgör ett "specialfall". Det tycker jag låter klokt.

Till detta såg han min ålder och min 33-dagars menscykel som positiva. En längre menscykel är tydligen ett tecken på "stabila äggstockar", vad nu det betyder? (det låter iaf bra)

Det viktiga för mig är att den här läkaren fick mig att känner mig bättre till mods. Äntligen en läkare som tar sig tid och lyssnar. Vi är fortfarande mycket tveksamma till att göra en till behandling. Just nu avvaktar vi och har siktet inställt på adoption.

En dag när alla andra är gravida

I går var det en sån där dag då det känns som att alla väntar barn förutom vi. Inom loppet av fyra timmar kom två nyheter om blivande föräldrar. Min homosexuella killkompis meddelade att han väntar barn med sin tjejkompis. Han bor ihop med sin nyblivna man och tjejen som blir mamma till barnet är singel. De har planerat regnbågsfamiljen länge och efter tre insiminationer har de fått ett plus på graviditetstestet. Jag är väldigt glad för deras skull. Därefter mötte vi annan kompis på stan som meddelade att de väntade nummer barn nr två. Det var kanske inte så oväntat men just i det ögonblicket blev jag lite sorgsen. Vi är nämligen de enda ofrivilligt barnlösa i vår umgängeskrets.

Första advent
Idag har vi haft en riktig mysdag. Vi steg upp och bakade lussebullar tidigt i morse. Efter lunch kom de första gästerna och sen har vi haft besök hela eftermiddagen. Glögg och fika tillsammans med alla kära och nära. Helt underbart!

En väns omtanke värmer

Min vän skriver
Hej vännen,Hur mår du? Jag håller mig uppdaterad via din blogg gällande adoptionen. Dock märker jag att du har halkat in på de gamla tankarna igen. Vad hände med de positiva tankarna som du hade sist du var hos mig? Om att ni verkligen ska bli föräldrar och att det kändes så bra att det fanns ett litet barn som behövde dig och att du kände dig lite utvald eftersom du aldrig känt behovet av att vara just gravid vilket vissa ser som en grej i sig. Det var så härligt att se hur du strålade då och i dina senaste texter handlar det inte om det. Jag förstår helt och fullt att du vill veta mer om vad läkarna egentligen tycker, tänker och vet, men är det så att det tar över mer nu än den positiva adoptionskänslan? Det är klart att det är lätt att tänka på allt möjligt då du befinner dig i gränslandet. Jag vill bara påminna dig om hur bra du mådde då. Mailet är bara till för att uppmuntra och jag hoppas att det även går fram så. Massor med kramar från mig

Mitt svar
Hej! Tack för peppmailet. Som du vet är jag i grund och botten väldigt positivt men just nu känns adoption långt bort och overkligt. Processen står still. Vi hör ingenting från kommunen och när utredningen väl kommer igång är det minst 2 år kvar innan vi blir en liten familj.

Mina deppiga tankar kan också ha med julen att göra. Julen är ju en sån där tid då man blir extra påmind om att man är ofrivilligt barnlös. Det är tre år sedan vi började drömma om att få bli föräldrar och ibland slår det mig att vi står på samma ruta än (även om den tanken inte är riktigt sann). När vi träffades sist kände jag en sådan enorm lättnad över att min man och jag kunde gå vidare mot adoption men nu har tankarna och frågorna hunnit ikapp mig.

Det är inte så deppigt som det låter på bloggen men jag har blivit otålig. Först kändes det som att jag struntade i varför behandlingen misslyckades men nu känner jag enormt behov att få veta varför. Inte för att jag vill bli gravid till varje pris men jag tycker mig ha rätt att få svar på varför behandlingen inte funkar som den borde på oss.

Stor kram för din omtanke!
Jag är så glad att du följer min resa genom bloggen.

Tanken finns där igen

Det är mörkt ute. Jag har tänt en mass ljus i lägenheten och satt på en bra skiva. Det känns skönt att ha lite ensamtid och underbart att få längta efter sin älskade som snart kommer hem.

När jag går omkring i lägenheten slår dig mig att den surrande IVF-tanken har lyckats ta sig in i mitt huvuvd igen. Jag försöker önska den ett gott liv och en god hälsa (så som Mia Törnblom uppmanar i sin bok när man vill få bort tankar som etsat sig fast i huvudet) men i det här fallet verkar det inte funka. Det är frågan om vad som är fel på mig som surrar vidare. Varför funkar inte behandlingen på mig? När jag söker på nätet hittar jag fler tjejer som varit i samma sitation. Den gemensamma nämnaren är att alla verkar känna sig lämnade åt sitt öde utan att läkarna kan svara på varför så många av deras ägg är omogna trots den långa behandlingen. En av tjejerna säger att läkaren har pratat om felaktiga signaler från hjärnan. Vad betyder det? Flera av dom har lyckats bli gravida ändå efter 6 IVF-behandlingar. Betyder det att jag borde pröva ännu en behandling?

Mamma kommer på besök. Hon pratar som vanligt mycket om barnbarnen. Jag blir inte alls ledsen som förut. Numera tycker jag att det är roligt att höra om alla roliga kommentarer och äventyr som de små varit med om tillsammans med mamma. Det är bara när hon säger att min ena brorsdotter är så lik mig som klumpen i halsen gör sig påmind. Jag blir glad samtidigt som jag blir lite ledsen.

Jag utreder min IVF-historia

Just nu utreder jag min egen IVF-historia. Läkarna rekommenderar mig att pröva menopur-sprutan men de kan inte lova att resultatet kommer att bli bättre. Jag frågar mig naturligtvis varför jag då ska pröva? Ingen av läkarna på kliniken kan besvara mina frågor så därför har jag startat min egen utredning. Jag har skickat våra journalerna till en annan klinik i hopp om att få veta deras bedömning.

Ni kanske undrar varför det här plötsligt har blviit så viktigt för mig och ärligt talat vet jag inte. Troligtvis handlar det om att tiden just nu står still. Jag befinner mig i ett mellanläge. Ingenting händer och jag känner mig frustrerad över att ingen av läkarna verkar intressera sig för vårt fall (även om vi verkar så unika). Troligtvis handlar det också om pengar. Vår sista behandling betalades av landstinget men även där gäller regeln "inget återförande=inget försök".

Fortsättning följer...

Frågorna kvarstår

Vi bad IVF-kliniken skicka kopior på våra journaler för att vi ville få mer information om vad som gick galet med behandlingarna. När vi insåg att journalerna inte kunde besvara våra frågor bad vi läkaren ringa upp oss. Inte heller han kunde ge några exakta svar på varför medicineringen misslyckats. Trots det rekommende han oss att göra om behandlingen med ett annat hormonpreparat (menopur). Han kan inte lova oss att resultatet blir bättre men det finns en chans att min kropp reagerar bättre på menopurmedicinen.

Hur kan det komma sig att läkarna inte kan svara på våra frågor? Finns de inga liknande fall?

Frågorna kvarstår!

Väntan och längtan

Vi var på besök hos min kompis idag (hon som jag skrev om tidigare). Det var jag som förslog att vi skulle komma förbi (mest för att ha det gjort). Hennes lilla tjej är 5 månader. Vi hade med oss ett paket med en cool munkjacka i flistyg enligt etikettsreglerna. Innan jag lade ner jackan i paketet höll jag den framför mig och tittade på den. Jag vet inte hur mång gånger jag undrat när det ska bli min tur att köpa barnkläder.

Vi drack kaffe och min kompis surrade på om sitt liv som vanligt. Min man och jag fick höra om graviditeten, om hur annorlunda livet blir när man blir småbarnsförälder och så om barnteorier som tex 5 minutersmetoden. Jag fick även en uppdatering om vilka i hennes umgängeskrets som var gravida etc. Efter 30 min barnskrik blev det tyst och det verkade få min kompis belåten (som ett tecken på att metoden fungerade). Jag lovade mig själv att aldrig någonsin utsätta mitt barn för den metoden, tackade för kaffet och instämde när min kompis insisterade på att vi absolut måste ses igen.

Min energi är tömd. Nu gäller det att ladda om batterierna till imorrn.

Barnbesök

I eftermiddag kl 17.00 stormades mitt hem av två killar i 3 års åldern och en tjej på 1,5 år. 3 tim senare lämnade två trötta mammor lägenheten med sina barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lugnt och sköt jag och min man har det vanligtvis. Jag har inte ändrat mig när det gäller familjebildandet men oj vad jag njuter nu när jag vet att vi kommer att bli föräldrar. Familjelivet är underbart men visst kommer det att bli annorlunda. Nu ska jag koka lite te och om timme ska jag se den skakande dokumentären PLANETEN.