Träning är min bästa deppmedicin. Jag tog mig själv bokstavligen i kragen och åkte iväg till gymet och körde ett spinningpass och lyfte lite vikter efteråt. Nu känns allt mycket bättre. Har precis intagit en god middag med mörk choklad till efterrätt (min favo). Jag läste DN medan jag åt och fastnade på andra sidan där Marcus Birro skrivit en berörande debattartikel.

Idag gäller det att vara stark. Jag känner oron i kroppen komma krypandes. Först tankarna och sedan känslorna. Livet är sannerligen en bergochdalbana. Ena stunden kan man känna sig hur lycklig som helst och nästa dag är den oroliga känslan tillbaka. Den brukar aldrig hålla i sig särskilt länge för mig men just nu kommer den krypandes. Kan hända att det har med vädret att göra men i så fall kan väl någon högre makt släppa fram solen så jag slipper känna mig ledsen.

Det blir aldrig sommar där jag bor. Var är solen? Jag vill äta glass, få bruna ben och njuta av värmen. Hoppas, hoppas att det blir sommar till helgen!

Kram till er alla :)

Min man har beställt en bok som heter "Förbättra din fertilitet". Jag blev så glad när han berättade att han hade gjort det. Ibland känns det som att det bara är jag som tar tag i saker (bokar tid för IVF, köper ägglossningstest etc). Ändå vet jag att barnlösheten plågar honom lika mycket om inte mer. Det är synd att killar inte pratar med varandra om barnlöshet på samma sätt som tjejer. Utan mina tvillingsystrars bloggar om barnlöshet skulle ensamheten ha varit olidlig.

I boken kan man läsa om allt. Det mesta har jag läst om förut men jag visste inte att statistiken säger att 40-60 procent av alla par som lider av oförklarad infertilitet uppnår graviditet, med eller utan behandling, inom fyra års tid. Vi har passerat 2,5 år så då finns det lite hopp.

Dessutom ger boken en massa bra tips på svar när de klassiska frågorna dyker upp. Här kommer en som jag tycker är bra och som min mamma envisas med:

Ni får ta och stressa lite mindre, så ska ni se att allt blir bra.
Tro mig, om det vore så enkelt att lösa det problem som orsakar vår barnlöshet, då hade vi gjort det för flera månader (år) sedan.

Du, jag uppskattar det faktum att du bryr dig. Men den sortens råd du ger mig visar bara att du vet ganska lite om infertilitet och om vårt infertilitetsproblem. Ta inte illa upp, men jag skulle föredra om du helt enkelt bara stöttade mig och inte gav fler råd av det här slaget.

Var är solen?

Idag är det in 29 års dag. Jag har nyss kommit hem från en romantisk middag på restaurang med mannen i mitt liv. Runt min hals hänger ett vackert halsband med en vit pärla. Å vad underbart det är att vara kär.

En kompis till mig ringde för ett tag sedan. Vi hängde ihop under gymnasietiden och har hållit konktakten från och till sedan dess. Under de senaste åren har jag förstått att vi vuxit ifrån varandra och ikväll blev det så där konstigt igen. Jag ska ha fest och har bjudit en massa folk inklusive denna tjej. Hon svarar på min inbjudan med ett sms där hon skrev att hon skulle kolla i allmenackan om hon kunde. Ikväll två veckor efter injudan ringde hon och slingrar sig fortfarande när jag frågar om hon kommer eller inte. När jag lägger på luren slår det mig att hon har gjort så här hundra gånger förut.

Den här tjejen är till råga på allt är gravid (hon blev gravid med en kille som hon träffade för 9 månader sedan). Under samtalet ikväll pratade hon förstås 80 % av tiden om sin graviditet och så lyckades hon prata över huvudet på mig. Hon beklagade sig över alla som lägger sig i andras liv "folk undrar så mycket tex varför vissa inte har barn och varför andra blir gravid så fort".

Jag sa inget men tänkte tyst för mig själv "just nu gör du ett stort misstag". När jag la på lovade jag mig själv att aldrig mer bjuda henne på någon tillställning.

Det är nått konstigt med min cykel? Förmodligen har hormonerna fått sig en rejäl omskakning av IVF-behandlingen. Mensen kom aldrig i gång på riktigt och nu är jag på dag 49 enligt mina beräkningar. Jag hoppas att den repar sig. Svår att veta när man har ägglossning i sånna här situationer?

Jag var på akupunktur i torsdags och det var häftigt. Jag sökte hjälp för nack- och axelbesvär men vi kom in på barnlösheten och nästa gång ska vi rikta in oss på att försöka ställa allt till rätta. Akupunktören var övertygad om att det går. Jag är mer övertygad nu när jag faktiskt känner mig bättre i nacken. Tänk om det enda som behövs är en nål i babypunkten? Vilken lycka!!!

Ilskan har passerat och just nu känner jag mig ganska lycklig. Mina känslor svänger rätt så fort. Jag är inte så bra på att vara arg men det var skönt att få ur sig lite ilska. I morgon ska jag på akupunktur. Mest för axelbesvär men jag ska nog fråga henne om hon inte kan avvara en nål till barnpunkten :)

Jag känner mig arg! Arg för att vi är barnlösa, arg för att jag inte vet vad som väntar i framtiden. Arg för att jag känner ett motstånd mot att göra en till IVF-behandling. Arg för att min make blir arg när jag är arg. Arg för att livet känns orättvist. Arg för att jag känner mig besviken på att jag fokuserar så mycket på barnlösheten. Arg för att jag vill tänka på andra saker. Arg för att jag vill gå vidare i livet. Arg för att det känns som att livet runt 30 kretsar så mycket kring att bli en normal kärnfamilj. Arg för att jag känner mig så utanför. Arg för att detta har drabbat oss.

Nu äntligen har den "röda faran" kommit, 2.5 vecka sen enligt mina beräkningar (som det uppenbarligen varit något fel på). Nej, jag är inte den som mäter tempkurvor. Nej jag köper inte ens ägglossningsstickor så egentligen vet jag inte om jag haft ägglossning eller inte. Det enda jag vet är att min kropp inte kommit igång på riktigt efter den här hormonbehandlingen. Mitt största motstånd mot att föra ägglosningsstatistik är att jag inte vill att barnlösheten ska uppta mer av mitt vakna tillstånd än vad den gör idag. Just nu siktar jag på höstens IVF men innan dess ska jag nog ändå investera i ett ägglossningstest. Tänk om vi missar det romantiska tillfället!!!

Testade i morse och blev inte särskilt förvånad över att det inte resulterade i nått glädjande besked. "Tiden läker alla sår" är verkligen ett sant uttryck. Efter 2 års kamp har jag lyckats ta ett steg från sorgen.Tanken att jag troligtvis inte kommer att blir gravid på naturlig väg eller med IVF har skjunkit in. Det känns inte lika hemskt som förut och jag tänker mer och mer på adoption. För mig är längtan efter att få bli förälder mycket större än längtan efter att få föda fram ett barn. Visst, det är säkert oerhört underbart att få uppleva en graviditet men mitt liv går vidare även om jag inte får uppleva det.

Ibland blir man så trött på gravida kvinnor som inte förstår att de borde uppskatta att de faktiskt blivit gravid. Idag när vi var på sjukhuset såg vi en tjej med en fin rund liten mage i jeanssnickarbyxor som gick och rökte. Sånt gör mig så upprörd! Hur kommer det sig att man inte fattar att barnet inte gillar det och att ciggarettrök är ett gift! Sen chattade jag men en kompis som är gravid och hon beklagade sig över att hon inte kommer att kunna sola i sommar pga att hon kan få pigmentfäckar i ansiktet. Men hallå! Hur ytlig får man bli. Var glad över att ni är gravida och försök njuta av att ni får uppleva hur barnet växer och sparkar.

Nu är IVF-behandlingen inbokad till hösten. Tyvärr är IVF-kliniken i min landsända inte den bästa vilket känns trist. Kliniken har hela norra Sverige som upptagningsområde vilket innebär att de tar emot patienter från fyra län. På kliniken jobbar två läkare, en på halvtid och en på heltid. Ni kanske förstår att det inte funkar särskilt bra. Jag kände mig oerhört besviken på grund av att vi fick så dålig information förra gången. Som patient märker man när personalen jobbar under stress. Jag hoppas att det ska bli bättre den här gången för vad gör man när man är bosatt i fel ände av landet när det gäller IVF?

Tant röd har inte kommit på besök än men å andra sidan känner jag mig inte ett dugg gravid. Jag vågar inte testa eftersom jag tror mig veta att jag kommer att bli besviken.

I morgon ska vi på samtal på sjukhuset inför nästa IVF-behandling som enligt planeringen sker till hösten. Kanske borde testa innan dess...

Tanketerror!

Idag har jag köpt ett gravtest. Inte för att jag tror att jag är gravid men mensen borde ha dykt upp vid det här laget. Jag har inte testat än utan tänker vänta någon dag till.

Så här lyder dialogen mellan två små typer som sitter på var sin av mina axlar. En med vita vingar, den andre med horn i pannan:

- (Den vita med vingar) Tänk om hon är gravid! Fatta vad coolt! Mensen borde ha kommit för en vecka sedan enligt mina beräkningar så jag tycker att det är dags att testa.

- (Den illröda med horn) Det är klart att hon INTE är gravid. Hon kan ju INTE blir gravid!!! När ska du fatta det!!! Jag förstår inte ens varför hon köper ett gravtest. Det finns ju inga tecken på att hon skulle vara det. Hon drömmer som så många gånger förut. Ge upp någon gång!

Å så fortsätter dom att bråka och gravtestet ligger kvar i väskan och väntar.

Själv tröttnar jag på bloggar som inte uppdateras dagligen och tyvärr tillhör jag själv den kategorin (jag ber lite om ursäkt till mina läsare). Under tiden jag gjorde IVF-behandlingen fungerade min tidigare blogg som "terapi". Nu har jag inte ett lika sort behöv av att skriva av mig.

I helgen när jag var ut frågade en bekant till mig frågan som man alltid orar sig för "Ska inte ni ha barn snart?". Jag svarade helt lugnt "Nej, vi ska inte ha några barn". Konversationen dog. Han skrattade lite och sa att han själv skulle säga så till sina föräldrar som önskade sig barnbarn.

Ibland när jag sitter i ett sällskap och det pratas barn hamnar jag i en egen bubbla. Det är som att tiden stannar upp. Det enda som existerar är mina tankar och precis då känns det som att något går sönder inom mig. Ofrivilligt barnlösas verkligenhet finns inte i den verkligenhet där barn är något självklart och det gör ont.

Nu har vi bestämt oss. Det blir en till IVF men först i höst. Vi har kommit fram i landstingskön vilket gör att vi får nästa försök gratis. Det känns skönt att vi äntligen har tagit ett beslut. Beslutet som låg och vägde var om vi skulle ge upp IVF helt och hållet eller om vi skulle ge ett försök till.

Läkaren från IVF-kliniken ringde igår. Jag hade skickat ett mail till kliniken för att fråga om varför jag fått mellanblödningar dagarna efter ägglossning efter IVF-behandlingen. Läkaren, som menade att man ska ta sånt på allvar, frågade mig om blödningarna var regelbundna dvs om de uppkom på samma dag i varje cykel samt om jag nyligen tagit cellprov. Eftersom svaret på dessa två frågor var ja och eftersom cellprovet inte visat på några förändringar bedömde läkaren att det "endast" rörde sig om sviter efter behandlingen eller som han uttryckte sig "det är precis som efter att man har varit gravid och fött barn, kroppen påverkas av hormonerna som gör att cykeln förändras". För mig hade mellanblödningarna gärna fått uppstå efter en graviditet istället för av höga halter av hormonpreparat. Suck!

Vårdeppigheten klingade av redan på dag 2 och förkylningen börjar också ge av sig. Livet blomstrar igen! Vårsången ute är underbar!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Jag blir alltid vårdeppig och fråga mig inte varför? Förra veckan kände jag mig full av energi och nu är den känslan helt borta. Kan bero på influensan som jag drabbades av i helgen. Hur som helst tänker jag göra allt för att kämpa emot deppigheten. I morgon har jag tex bokat in en lunch med en tjejkompis som är extremt uppiggande. Hon får mig och skratta och det är precis vad jag behöver.

Det går inte en dag utan att jag tänker på barnlösheten. Jag tror att det skulle vara bäst om jag och min man bestämde oss för nått. Antingen gå vidare med IVF eller inte. Egentligen tror jag att vi båda tänker att vi hur som helst ska vänta till efter sommaren och så blir det nog. Tiden rusar ju iväg och jag vill inte ens tänka på att ta sprutor mitt i sommarnatten.

Hoppet om att bli gravid på naturlig väg har inte lämnat mig än. Undrar bara hur lång tid det tar innan min kropp blir normal igen. Glömde köpa ägglossningsstickor eller egentligen glömde jag inte. Jag gick förbi apoteket i tisdags när jag kände mig som mest risig av förkylningen och precis när jag var på väg in sa en röst inom mig "Jag skiter i det, det är ändå ingen idé". Ibland blir jag också så trött av att det är upp till mig att hålla koll på allt. Kvinnans eviga last!

Vi har varit i fjällen och firat påsk med mina syskon. Det har varit helt underbart förutom att jag drabbades av en rejäl förkylning. Under torsdag och fredag låg jag nerbäddad i feber. Lördag stod jag i backen på skidor. Söndag åkte vi skoter och måndag kände jag mig så klart sämre igen. Tisdag gick jag till jobbet och kände mig riktigt risig. Idag är jag hemma och kurerar mig och tänk att det skulle ta så många dagar för mig att förstå att min kropp behöver vila. Jag är lite väl rastlös ibland och kan inte låta bli att vara med på allt kul som händer.

Å vad underbart att det är ljust. Finns det nått bättre? Det känns som att hela mitt liv blir ljusare. Inte undra på att det var deppigt med ett negativt IVF i februari då det är som mörkast.

Jag har till och med börjat tänka positiva tankar igen som exempelvis:
"Tänk om vi plötsligt blir gravida en vacker vårdag på naturlig väg!"
"Oddsen för att IVF-behandlingen går bättre nästa gång är ju rätt höga ändå (jag menar sämre kan det ju nästan inte gå)."
"Egentligen var nog inte medicineringen så farlig ändå eller?"

En dag kvar till vi åker till fjällen. Mina underbara småsyskon och min underbara storebror plus familj ska med och så vår underbara katt så klart.

Glad påsk till er alla!

Idag har jag varit på blinddate med en tjej som också varit ofrivilligt barnlös i flera år. Tänk vilken cool grej! Man chattar via nätet, kommer på att man är från samma stad och så träffas man. Det var helt underbart att få prata med en tjej som vet vad man går igenom. Som förstår!!! När jag gick tillbaka till jobbet tänkte jag att vi kanske borde försöka med IVF en gång till. Den här tjejen blev nämligen gravid på 3:e försöket, precis när hon hade gett upp.

Hmmmm....
Tittar i allmenackan? Ska åka till New York i juli. Kanske man skulle göra en IVF innan dess så att man har nått roligt att se fram emot om det inte lyckas?

Min mamma är fenomenal på att komma in på ämnet barn. Jag vet att hon inte gör det för att såra men suck vad less man blir ibland.

En fredag eftermiddag på stan.

- Jag träffade Kalle idag på lunchen. (jag)
- Jaha, berättade han att hans son har fått sitt andra barn, en liten tös? (mamma)
- Nej det gjorde han inte. Det är kanske inte är det första man berättar när man inte har setts på några år.

Lite senare...
- Har din granne fått barn än? (mamma)
- Jag har ingen aning (jag)
- Men visst skulle dom få nu i vår (mamma)
- Ja jag tror att det är planerat nu till veckan men jag vet inte så noga. (jag)

En passande scen i en Lars Norén pjäs kanske?

Jag älskar min mamma och hon måste längta sååååå mycket efter att bli mormor.