Min "förlossningsberättelse"

Dag 1. Vi landar på lördag eftermiddag och får information om att våra väskor blivit kvar på transferflygplatsen pga att flyget var försenat. När vi kommer ut från flygplatsen möts vi av 35 graders värme och hög luftfuktighet iklädd jeans och långärmad tröja.
- Har du någon T-shirt i väskan?
- Nej, har du?
- Nej. Jag har dessutom inga extra linser i handväskan och mina glasögon är i resväskan.
- Shit. Tänk om väskorna inte kommer fram.
- Det ordnar sig ska du se. Njut nu av att vara framme.
- Men tänk om de är borta. Alla våra kläder. Alla S kläder. Presenterna till barnhemmet. Dina linser. Du kommer ju inte att se något!
- Varför skulle de inte komma? Vi väntar till i morgon. Kom nu så går vi.

På hotellet finns en svalkande pool. Badkläderna är så klart nerpackade i resväskorna så vi beslutar oss för att gå en promenad istället. Men var är alla människor? Hettan är obeskrivlig. Ungefär som i en bastu innan man slänger på första skopan vatten. Efter ett tag frågar vi efter närmaste tunnelbanestation. En vänlig ung student följer oss hela vägen fram och väl nere i tunnelbanan förstår vi vart alla människor befunnit sig. För varför ska man plåga sig med att vandra längs de trafikerade gatorna i hettan när det går att åka tunnelbana med AC? Vi åker en bit utanför citykärnan där vi möts av mer grönskande terräng. Vi trivs. Beställer in iste på ett café och tittar på varandra "Tänk! Nu är vi äntligen här."

Dag 2. Hotelltelefonen ringer. Väskorna har kommit! Vi är överlycklig och byter genast om till badkläder och går ner till poolen och svalkar oss. På kvällen äter vi en underbar middag. Våra tankar finns bara hos S. Ingen av oss kommer att tänka på att det är vår bröllopsdag. Det pirrar i magen och det tar lång tid innan vi somnar.

Dag 3. Den stora dagen. Vi äter frukost. Byter om till kläderna som vi inhandlat innan vi åkte och går ner till receptionen där vi ska bli hämtade. Vi tittar oroligt på klockan då klockan är fem över tio. Några minuter senare möts vi av barnhemmets föreståndarinnan som tar oss med till taxin som väntar utanför hotellet. Resan till barnhemmet känns oerhört lång. Men så är vi plötsligt framme. Pulsen stiger. "Vi går väl direkt till S så ni får träffa honom eller hur!" Vi ler stort och nickar ivrigt. "Här inne är han." Sköterskorna ler vänligt mot oss. Och där ligger han, vår lilla son. Han tittar storögt på oss. Lyckan är total. Vi går fram till honom. Sätter oss på knä och hälsar på honom. Så tar jag upp honom i min famn och hjärtat brister av kärlek. Vår underbara son. Här är vi. Din mamma och pappa. Vi har längtat så mycket efter dig. S känner med sin hand över mitt ansikte. Vänder sig om mot pappa och sen mot mig. Han ler. Vi är det lyckligaste paret på jorden. S du är vår skatt och vi är evigt tacksamma för att just du har kommit till oss. Vi hoppas att du ska trivas hos oss. Du är vårt allt och vi älskar dig av hela vårt hjärta.

Jämställdhet i familjelivet

Familjelivet har minsann redan väckt många jämställdhetsfrågor. Jag och min man planerar dop. Eller ska jag vara riktigt ärlig är det mest jag som planerar. Jag är en sann projektledare och har svårt att ta mig ur den rollen privat. Vi (jag och min man) försöker hålla diskussionen levande. Vi är inte alltid överens. För visst kan familjelivets krav på jämställdhet vara opraktiskt ibland men det gäller att vara vaksam. Det är så lätt att jag som mamma städar, tvättar, packar väskan med ombyte, blöjor, AD-droppar m.m., planerar klädinköp inför vintern osv. Samtidigt gäller det att bita sig i tungan när pappa planerar gör det och gör det på sitt sätt. Vi hamnade i en sådan diskussion igår. Min man gjorde mat till S och jag la mig i. Samma stund som jag gjorde det insåg jag hur fel jag gjorde och bad om ursäkt. För vem säger att det är jag som gör på rätt sätt. Min man är världens bästa pappa och jag vill inte göra honom osäker i den rollen.

Vardag med guldkant

Hur är det då att vara mammaledig? Jag älskar det! Lördag hela veckan lång. Tiden går fort. Fullt upp hela tiden. Och så alla dessa leenden och skrattet som förgyller vardagen med guldkant.

I dag har jag och S haft fullt upp. Familjerätten skulle komma på hembesök och vi hade massor av saker som skulle fixas innan dess. Dammsuga, baka en kaka och tvätt håret. På morgonen gick vi igenom tidschemat. S skulle sova länge på förmiddagen medan jag städade. Sedan skulle vi vika in tvätten och tömma diskmaskinen. På eftermiddagen skulle S sova en timme medan jag hann baka en äppelkaka och duscha.

Det är alltid lika spännande. Tänk om S bara sover en halvtimme. Då kommer vi inte att hinna. (Plan B innebar att min man skulle komma hem tidigare från jobbet). Men allt gick som smort. Vi hann till och med njuta av det fina vädret mitt på dagen.

Så när dörrklockan ringde stod äppelkakan på bordet och kaffedoften spred sig i rummet. Det har varit en riktigt bra dag idag. Nu ser vi fram mot tingsrättens beslut så att adoptionen blir giltig även i Sverige!

Det måste ha varit meningen!

Vi har nu känt S i en månad. Det känns som mycket längre. Han har hunnit fylla 7 månader och utvecklingen går i rasande tempo. När vi hämtade honom kunde han inte sitta utan stöd. Nu sitter han själv och har precis börjat träna sig att krypa. S har även lärt sig pussas. Det är en blöt underbart härlig puss. Mamma- och pappahjärtat smälter!

Så vad har vi gjort sedan vi kom hem. Här kommer en kort sammanfattning:
Umgåtts, myst, lekt, läst sagor, busat, tittat på renar, hälsat på farmor, farfar, mormor, morfar, plockat hallon, varit på kusinens 9 års kalas, fått massor av presenter och grattiskort, haft besök, ätit gröt, gjort en tropikundersökning på sjukhuset, haft en rejäl förkylning, hoppat i hoppgungan, ätit smakportioner, bekantat oss med farmor och farfars hundar, tittat på barnkanalen, lyssnat på musik, badat, njutit av solen, plockat bort ogräs i den nyanlagda trädgården, tittat på grävskopan ute på gården, sjungit barnsånger m.m.

I lördags, under en mysmiddag med levande ljus , sa min man till mig med tårfyllda ögon "Tänk vad tur att vi inte fick något biologiskt barn. S är verkligen finast i hela världen." Jag håller med honom. Det måste ha varit meningen!

Nu är hela familjen samlad

Jag kan inte med ord beskriva hur lyckliga vi är. Vår lilla son S är världens finaste lilla kille och vi älskar honom så mycket. Allt har gått jättebra. S är väldigt trygg som person och han verkar definitivt trivas med oss. Vi har haft det mycket bra i hans födelseland, vårt "andraland." Maten, människor, kulturen - vi gillade allt - och under vår vistelse kändes vårt hotellrummet nästan som hemma. S gillar att betrakta omvärlden och älskade våra utflykter i 35 graders värme. Ju mer människor, bilar och blinkande lampor desto bättre!

I går landade vi i Sverige. Flygresan tog 14 timmar och S sov på pappas mage hela natten. På flygplatsen stod släkten och väntade. När vi kom nedför trappan var glädjen totalt. Glädjetårar, skratt och lycka fyllde hela vänthallen.

Idag har vi försökt ställa om dygnet (S vaknade 04:30. Pappa klev upp och gjorde välling medan mamma fick sova ut). Nu har båda somnat tätt intill varandra medan jag är vaken.

Många frågar hur det känns och mitt enda svar är att det känns helt rätt. Det känns varken konstigt eller overkligt bara helt underbart. Vi älskar honom och njuter av varje sekund tillsammans med honom. Nu är familjen samlad. Jag är mamma. Min man är världens bästa pappa och vår lille son är helt underbar! Lyckan är total.

Vi åker redan 1 aug!

I fredags ringde adoptionsorganisationen och berättade att vi kan åka tidigare än planerat. Så nu är flygbiljetterna ombokade och vi åker redan 1 augusti. På måndag den 4 aug. får vi hämta vår lille son. På torsdag fyller han 6 månader.

Det är mycket som ska fixas innan vi åker. Vi börjar om att jobba i morgon efter semestern. Det blir en kort intensiv vecka och sen ska vi vara hemma med vår lille prins i en månad tillsammans. Därefter är jag mammaledig. Jag kan knappt fatta det. Jag mammaledig! Jippi! Vi har längtat så mycket efter vår lille son och snart är han hos oss. Det här är så stort!

Nu måste jag krypa till kojs. Morgonsdagens checklista väntar på mig!

Tjoho!

18 augusti får vi hämta vår lille prins!

Äntligen! I måndags kom min man hem från jobbet med ett stort leende.

- Hej älskling. Jag har en överraskning...
- Vad då?
- Jag har bokat flygbiljetterna. Den 18 augusti får vi hämta vår lille prins.
- Aaaaaa är det sant! Yes! Äntligen! Åååååå det pirrar i hela kroppen.

Vi är på väg. Troligtvis åker vi redan den 10 augusti för att resa runt i landet innan vi hämtar honom. Därefter stannar vi några dagar på hotellet innan vi beger oss hem till Sverige igen.

Samma dag som min man kom hem och berättade den stora nyheten åkte vi iväg och inhandlade en helt ny garderob i storlek 74. Vi njöt av varje sekund i butiken. Tänk snart är han hos oss. Jag längtar så mycket efter att få hålla honom i min famn. Snart, snart kommer vi!

Vanligaste frågan

Den vanligaste frågan jag får nu förtiden är "Har ni hört nått mer?" Svaret är nej. Vi hoppas kunna åka i augusti men som sagt vi vet inget än.

Jag har shoppat lite mer barnkläder och hoppas kunna åka till IKEA snart för att äntligen kunna njuta av barnavdelningen. Det är svårt att förstå att jag kommer att vara mammaledig snart men oj vad jag längtar!

I går var vi och hämtade pappas hund (en Golden Retriever). Vi ska vara hundvakt i några veckor eftersom de tillbringar mesta delen av tiden på sjukhus. När vi skulle åka sa min pappas fru "förhoppningsvis är jag bättre i september när alla behandlingarna är över" sen började tårarna rulla ner för hennes kinder. Jag såg rädslan i hennes ögon. Vi kramades och jag åkte därifrån. Kände mig helt slut och tom. Jag ber för henne. Hon måste klara det!

Nya bilder igen!

Pip, pip. Jag är på tjänsteresa och får ett meddelande på mobilen. När jag öppnar mms:et ser jag ett nytt foto på min lille prins. Under står texten "Här kommer en ny bild på vår älskade son". Jag blev helt varm i hjärtat. Lille prinsen har vuxit och väger numera 7,5 kg. Han är klädd i en ljusgul boddy med en nallebjörn på. Å han är helt fantastisk! På lördag fyller han 4 mån och jag önskar att han vore här. Skyndar mig att maila de nya fotona till släkten. Alla undrar varför det ska behöva ta så lång tid innan vi kan åka och hämta honom. Vi försöker förklara. Alla verkar dock oförstående över den krångliga byråkratin. Vi som genomgått hela adoptionsprocessen vet att adoptionsvärlden tyvärr ser ut så. Det finns bara en sak att göra. Vänta. För snart kommer ännu ett magiskt samtal. Resebeskedet! Tänk, den här resan kommer att bli mitt livs största resa och jag är överlycklig att få dela den den med min älskade make!

Ett steg framåt

Nu börjar väntan bli riktigt jobbig. I dag fick vi äntligen ett nytt meddelande om att processen gått framåt. Vi vet fortfarande inte när vi får åka och hämta honom men vi är ett steg närmare.

Väntans tider

Vi har fått nya bilder på vår lille prins. Han är så otroligt vacker. Vi bär med oss fotona var vi än åker. Väntan och längtan efter honom är riktigt jobbig. 31 april fyller han 3 månader. Vi hoppas kunna åka och hämta honom i sommar men igen kan säga exakt när resebeskedet kommer. Min svärfar har köpt en kritstrecks randig kostym i storlek 6 månader med väst och fluga. Den är helt fantastisk. Barnsängen är redan på plats. Våra grannar kom med den för över en månad sedan och nu står i vårt sovrum. Tänk snart ligger han där och sprattlar med benen.

Livet går verkligen upp och ner. Glädjebesked avlöses med sorgebesked. I dag fick jag veta att min pappas fru och mina småsyskons mamma har fått cancerdiagnos. Hon har haft ont i kroppen under en lägre tid och varit in till sjukhuset flera gånger. Tyvärr har ingen av läkarna tagit henne på allvar och först nu, nästan ett år sedan hon första gången uppsökte sjukhuset, har det tagit prover som visar att hon har cancer. När jag pratade med min pappa var de på sjukhuset. Han lät samlad och på ett sätt tror jag att han är lättad över att de äntligen har hittat felet och kan sätta igång behandlingen. Vi hann inte prata så länge. Efteråt var det som att tiden stannade upp. Tankarna rusade iväg och inom loppet av några sekunder hade flera sorgliga scenarion spelats upp inom mig. Hallå där stopp! Tänk positivt istället! Jag ber en stilla bön för henne och hoppet kommer tillbaka.

Han är en del av mitt hjärta

Jag tittar på korten ofta. Ett av korten bär jag alltid med mig. Min son är en del av mitt hjärta. Varje dag som går känner jag mig mer redo för mammarollen. I dag köpte jag första barnklädesplagget. Det kändes lite konstigt samtidigt som det var helt underbart. Små byxor med kungakronor på. När jag gick ut från butiken kände jag en gläjdekänsla spridas i hela kroppen. Tänk jag ska bli mamma! Det kommer att behövas en helt ny garderob till vår lilla prins.

Snart går jag vidare till mitt nya jobb. Eftersom det är mycket som ska lämnas över blev det en lång dag både skärtorsdag och tisdagen därefter. Hela dagen hade jag tankarna på adoptionsdokumenten som skulle skickas iväg till nästa instans för intyg etc. Fem i sju kom jag in på postkontoret med andan i halsen. Kvinnan bakom disken var mycket vänlig och brevet gick iväg. Ett steg närmare. Snart kommer vi!!!

Foton

I måndags fick vi foton på vår lille son. Vi hämtade kuvertet efter jobbet. Jag höll det nära mig hela vägen till husbygget. Så fort vi hade kommit in i huset och satt på bygglampan öppnade vi kuvertet försiktigt och i samma sekund möttes våra blickar av världens vackraste lilla barn. Det är totalt sju bilder. Vi tittade om och om igen.

Min man
- Han är helt perfekt
Jag
- Ja, han är världens vackraste lilla baby

Vi kramas en lång stund. Det känns verkligt och overkligt på samma gång. Vi är föräldrar och på korten framför oss ser vi vår lille son.

Det är dags att byta om till snickarbyxor och målartröja. Klockan är mycket och vi vet att det kommer att bli en lång kväll. Men det gör inget. För då och då går vi och kikar på fotona som ligger på bordet. I ett land långt långt borta ligger vår lilla kille och väntar på oss.

Längtan efter honom är enorm.
Vi skynda oss att boka tid med NP, skicka iväg dokumenten till UD och få tid på familjerätten.

Förberedelsen för resan har börjat. Snart kommer vi!!!

Håll i er! Vi har fått barnbesked

Fredag 29 februari
Stilla snöfall. Några minusgrader. Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jag och min man skyndar iväg till bussen. Vi ska på after work med några kompisar efter jobbet så vi lämnar bilen hemma. Precis när bussen närmar sig ringer min mobil i väskan. Jag tar upp den. Kollar på displayen och ser att det är adoptionsförmedlingen. Mitt hjärta hoppar mitt till. Tänk om det här är samtalet med stort S! Jag svarar i samma stund som vi kliver på bussen.

- Hej, det är E
- Hej!!!!
- Ringer jag olämpligt?
- Nej då jag och min man A ska just kliva på bussen.
- Okej då får ni hålla i varandra nu för jag har en god nyhet. Vi har precis fått meddelande om att ni har blivit utvalda att bli föräldrar till en liten pojke.
- Va är det sant!
- A vi har blivit föräldrar!

Min man håller på att betala vår bussbiljett. Våra blickar möts. Tiden stannar upp. Det här är studen som vi så länge väntat på. Glädjen sprider sig i hela kroppen. Busschafförren vänder sig till mig och frågar om jag är vuxen.

- Ja jag är vuxen! Nu är jag vuxen!

Jag skakar av glädje. Vi sätter oss längst bak i bussen. E ger mig information om nästa steg i adoptionsprocessen. När hon är klar ber jag henne berätta allt en gång till för min man så att vi inte ska missa något.

När samtalet är över befinner vi oss i en glädjechock. Leendena tar aldrig slut och hela dagen känns som en dröm. Jag ringer mamma. Hon börjar gråta. Jag ringer pappa. Mina bröder och mina närmaste vänner. Alla är rörda till tårar.

I går på kvällen säger min man till mig:

- Jag känner mig helt harmonisk.

Jag tittar på honom och tänker att det är något som har förändrats. Hans ögon glittrar.

Jag vill inte bli bitter

Som ni vet blev jag uppsagd innan jul. Då lät det så här "vi har tyvärr varit tvungen att ta ett beslut om att skära ner din tjänst till en deltidstjänst av ekonomiska skäl". Trist svarade jag och började genast söka heltidsjobb. Kort därefter blev erbjuden en heltidstjänst på ett annat företag. Jag valde att tacka ja. I dag meddelade min chef att min tjänst kommer att utlysas snart och att de kommer att söka en person på heltid från i höst. Hallå? Kan man göra så här. Var håller facket hus? Jag hade inte sökt mig vidare om jag hade vetat att min tjänst skulle återgå till att bli en heltidstjänst. Naturligtvis är allt noga uträknat av ledningen. På det här sättet kan de anställa en yngre tjej med mindre skin på näsan som tackar ja till tjänsten för en längre lön. Jag vet att jag har återanställningsrätt men som läget är nu finns det inget i världen som skulle få mig att stanna kvar.

Jag andas djupa andetag och intalar mig själv att jag inte ska bli bitter. De är inte värda det. Dessutom är det jag som går vinnande ur denna konflikt. Jag har fått ett nytt jobb där jag kommer att ha större utvecklingsmöjligheter. Dessutom kommer mina chefer att ha en tufft tid framöver med att hitta en ersättare. Men visst gnager den där, känslan av att ha blivit lurad och risken finns att bitterheten tar över.

Fltu-problematiken

Fylld av ny energi av en weekend i storstaden. Tänka sig att det kan ge så mycket att åka bort. Byta miljö. Se nya ansikten. Träffa vänner. Äta god mat och upptäcka hur mycket som förändrats sedan sist. Jag känner mig som ny!

I går ringde ett företag som jag har sökt jobb på och frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Ja varför inte tänkte jag och bokade in tiden i min kalender (jag har ju inte skrivit kontrakt än med det nya jobbet och tänk om det här jobbet lockar lika mycket eller mer?) Efteråt kände jag mig lycklig. Tänk att behovet av att vara behövd är så starkt inom mig.

Jag har skickat ett mail till andra par som väntar på att adoptera från samma land som oss. Det gick en vecka innan jag fick något svar. Där ett tag trodde jag inte att det skulle komma ett enda svar. Jag kollar min mail flera gånger per dag och tror att alla lever i samma symbios med cybernätet men jag hade visst fel. Efter en dryg vecka började det trilla in svar. Jag känner mig som tio år och läser glatt svaren från mina nya vänner. Det är många som delar samma fritidsintressen som jag och min man. Jag börjar genast fantisera om att arrangera en fjällvandring och ser alla små knoddar med små kånken-ryggsäckar hoppa och skutta längst Kungsleden.

Just nu läser jag boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Jag läser, skrattar, känner igen mig och tänker att hon har lyckats fånga så många situationer som jag känner igen mig i och som jag bävar för när vi går in i familjelivet. I går läste jag högt för min man om kapitlet där hon beskriver fltbu-problematiken dvs. när mannen säger "Älskling har du sett mina solglasögon?" och kvinnan går till skåpet och hitta solglasögonen efter en sekund. Fltbu står för flytta, lyfta, titta bakom och under. Varför har männen så svårt att lära sig det. Någon som känner igen sig?

Jag rekommenderar boken starkt redan efter halva boken!

Vilket team vi är

Jag och maken har målat hela helgen i vårt nya hus. Vi bygger ett fritidshus i timmer och eftersom det är liggande träpanel i hela huset blir det några väggar att måla. Fredag kväll tog vi det lungt och laddade inför helgen. På lördag satte vi igång. Vi är otroligt bra på att jobba tillsammans med praktiska göromål. Mamma kom förbi med mat och kaffe (lyx) men i övrigt tog vi knappt några pauser. Vid tiotiden på kvällen la vi penslarna i vatten och pustade ut. På vägen hem unnade vi oss en hamburgare med pommes. Nästa dag satte vi igång igen. Den här gången kom pappa med mat (lyx 2). Mina småsyskon droppade in på eftermiddagen. Oj vilken skillnad det blir när man är fyra motför två. Jag gillar verkligen att göra saker tillsammans - praktiska saker - som att tex måla. Vi hade en superkul kväll. Skrattade, pratade om livet, om adoptionen osv.

Vi kom hem sent och var hungriga igen. En burk bullens pilsnerkorv och ett glas rött vin. Tända ljus och lite småprat.

Livet känns helt klart bra. Jag tror att det är adoptionen. Att vi väntar tillsammans. Det är en spännande tid. Förväntansfull. Vi är på väg att nå vårt gemensama mål och vi längtar båda oerhört mycket efter uppgiften att bli föräldrar.

Mycket att se fram mot

Just nu känns det som att jag har mycket att se fram mot.

På plats nr 1 kommer naturligtvis adoptionen.

På plats nr 2 kommer mitt nya jobb. Jag börjar i april och berättade det för mina chefer för en vecka sedan. När jag kom ut efter mötet kände jag mig fri och lättad.

På plats nr 3 kommer stugan/huset som vi bygger. I helgen började vi måla ett av sovrummen och det blir riktigt fint. Det är ett timmerhus med liggande träpanel i hela huset som vi målar i vit lasyr (riktigt trendigt). På nedervåningen blir det öppenspis och på övervåningen har vi en fantastiskt mysig inbygd balkong. Den vedeldade bastun som min man byggde samma sommar som vi gifte oss ska vi placera i närheten av huset.

Jag måste få berätta om en inre bild som jag ofta tänker på. Den är pluttignuttig men helt underbar att tänka på.

Det är strålande sol och blommorna svajar i det höga gräset. Vi står utanför huset. Jag har en sommarklänning på mig. Bredvid mig springer min lilla dotter/son. Vi ska plocka en sommarbukett på ängen. Det är en riktigt varm sommardag. Vinden från vattnet fläktar skönt. Vi leker ta fatt och skrattar så vi kiknar. Fort fort springer vi för att se vem som hinner först fram till skogsbrynet. Min dotter/son vinner så klart. När vi kommer tillbaka till stugan sätter vi blommorna i en liten vas och gör i ordningen frukostbrickan. Min lilla dotter/son tar ett stadigt grepp om paketet och jag tar brickan. Vi går tillsammans uppför trappan och sjunger "ja må han leva, ja må han leva". Min dotter/son kastar sig i famnen på sin pappa så fort vi kommer in i sovrummet. Jag tittar på dem och tänker att jag älskar dom båda så mycket att mitt hjärta värker.

Jag hoppas verkligen att min dröm kommer att gå i upplevelse.

Livet är grymt och jag skäms

Det som inte får hända har hänt. Min älskade vän har fått missfall på sin födelsedag. Livet är grymt och jag skäms över att jag inte kunde känna mig 100 procent glad när hon berättade om sin graviditet. Förlåt mig!

Mina ögon tåras, jag knäpper mina händer och ber bönen För dig som inte föddes skriven av prästen Lars Björklund tyst för mig själv.

Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar.
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Ärlighet varar längst

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.