Ärlighet varar längst

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.