Håll i er! Vi har fått barnbesked

Fredag 29 februari
Stilla snöfall. Några minusgrader. Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jag och min man skyndar iväg till bussen. Vi ska på after work med några kompisar efter jobbet så vi lämnar bilen hemma. Precis när bussen närmar sig ringer min mobil i väskan. Jag tar upp den. Kollar på displayen och ser att det är adoptionsförmedlingen. Mitt hjärta hoppar mitt till. Tänk om det här är samtalet med stort S! Jag svarar i samma stund som vi kliver på bussen.

- Hej, det är E
- Hej!!!!
- Ringer jag olämpligt?
- Nej då jag och min man A ska just kliva på bussen.
- Okej då får ni hålla i varandra nu för jag har en god nyhet. Vi har precis fått meddelande om att ni har blivit utvalda att bli föräldrar till en liten pojke.
- Va är det sant!
- A vi har blivit föräldrar!

Min man håller på att betala vår bussbiljett. Våra blickar möts. Tiden stannar upp. Det här är studen som vi så länge väntat på. Glädjen sprider sig i hela kroppen. Busschafförren vänder sig till mig och frågar om jag är vuxen.

- Ja jag är vuxen! Nu är jag vuxen!

Jag skakar av glädje. Vi sätter oss längst bak i bussen. E ger mig information om nästa steg i adoptionsprocessen. När hon är klar ber jag henne berätta allt en gång till för min man så att vi inte ska missa något.

När samtalet är över befinner vi oss i en glädjechock. Leendena tar aldrig slut och hela dagen känns som en dröm. Jag ringer mamma. Hon börjar gråta. Jag ringer pappa. Mina bröder och mina närmaste vänner. Alla är rörda till tårar.

I går på kvällen säger min man till mig:

- Jag känner mig helt harmonisk.

Jag tittar på honom och tänker att det är något som har förändrats. Hans ögon glittrar.