Fltu-problematiken

Fylld av ny energi av en weekend i storstaden. Tänka sig att det kan ge så mycket att åka bort. Byta miljö. Se nya ansikten. Träffa vänner. Äta god mat och upptäcka hur mycket som förändrats sedan sist. Jag känner mig som ny!

I går ringde ett företag som jag har sökt jobb på och frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Ja varför inte tänkte jag och bokade in tiden i min kalender (jag har ju inte skrivit kontrakt än med det nya jobbet och tänk om det här jobbet lockar lika mycket eller mer?) Efteråt kände jag mig lycklig. Tänk att behovet av att vara behövd är så starkt inom mig.

Jag har skickat ett mail till andra par som väntar på att adoptera från samma land som oss. Det gick en vecka innan jag fick något svar. Där ett tag trodde jag inte att det skulle komma ett enda svar. Jag kollar min mail flera gånger per dag och tror att alla lever i samma symbios med cybernätet men jag hade visst fel. Efter en dryg vecka började det trilla in svar. Jag känner mig som tio år och läser glatt svaren från mina nya vänner. Det är många som delar samma fritidsintressen som jag och min man. Jag börjar genast fantisera om att arrangera en fjällvandring och ser alla små knoddar med små kånken-ryggsäckar hoppa och skutta längst Kungsleden.

Just nu läser jag boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Jag läser, skrattar, känner igen mig och tänker att hon har lyckats fånga så många situationer som jag känner igen mig i och som jag bävar för när vi går in i familjelivet. I går läste jag högt för min man om kapitlet där hon beskriver fltbu-problematiken dvs. när mannen säger "Älskling har du sett mina solglasögon?" och kvinnan går till skåpet och hitta solglasögonen efter en sekund. Fltbu står för flytta, lyfta, titta bakom och under. Varför har männen så svårt att lära sig det. Någon som känner igen sig?

Jag rekommenderar boken starkt redan efter halva boken!