Väntans tider

Vi har fått nya bilder på vår lille prins. Han är så otroligt vacker. Vi bär med oss fotona var vi än åker. Väntan och längtan efter honom är riktigt jobbig. 31 april fyller han 3 månader. Vi hoppas kunna åka och hämta honom i sommar men igen kan säga exakt när resebeskedet kommer. Min svärfar har köpt en kritstrecks randig kostym i storlek 6 månader med väst och fluga. Den är helt fantastisk. Barnsängen är redan på plats. Våra grannar kom med den för över en månad sedan och nu står i vårt sovrum. Tänk snart ligger han där och sprattlar med benen.

Livet går verkligen upp och ner. Glädjebesked avlöses med sorgebesked. I dag fick jag veta att min pappas fru och mina småsyskons mamma har fått cancerdiagnos. Hon har haft ont i kroppen under en lägre tid och varit in till sjukhuset flera gånger. Tyvärr har ingen av läkarna tagit henne på allvar och först nu, nästan ett år sedan hon första gången uppsökte sjukhuset, har det tagit prover som visar att hon har cancer. När jag pratade med min pappa var de på sjukhuset. Han lät samlad och på ett sätt tror jag att han är lättad över att de äntligen har hittat felet och kan sätta igång behandlingen. Vi hann inte prata så länge. Efteråt var det som att tiden stannade upp. Tankarna rusade iväg och inom loppet av några sekunder hade flera sorgliga scenarion spelats upp inom mig. Hallå där stopp! Tänk positivt istället! Jag ber en stilla bön för henne och hoppet kommer tillbaka.

Han är en del av mitt hjärta

Jag tittar på korten ofta. Ett av korten bär jag alltid med mig. Min son är en del av mitt hjärta. Varje dag som går känner jag mig mer redo för mammarollen. I dag köpte jag första barnklädesplagget. Det kändes lite konstigt samtidigt som det var helt underbart. Små byxor med kungakronor på. När jag gick ut från butiken kände jag en gläjdekänsla spridas i hela kroppen. Tänk jag ska bli mamma! Det kommer att behövas en helt ny garderob till vår lilla prins.

Snart går jag vidare till mitt nya jobb. Eftersom det är mycket som ska lämnas över blev det en lång dag både skärtorsdag och tisdagen därefter. Hela dagen hade jag tankarna på adoptionsdokumenten som skulle skickas iväg till nästa instans för intyg etc. Fem i sju kom jag in på postkontoret med andan i halsen. Kvinnan bakom disken var mycket vänlig och brevet gick iväg. Ett steg närmare. Snart kommer vi!!!

Foton

I måndags fick vi foton på vår lille son. Vi hämtade kuvertet efter jobbet. Jag höll det nära mig hela vägen till husbygget. Så fort vi hade kommit in i huset och satt på bygglampan öppnade vi kuvertet försiktigt och i samma sekund möttes våra blickar av världens vackraste lilla barn. Det är totalt sju bilder. Vi tittade om och om igen.

Min man
- Han är helt perfekt
Jag
- Ja, han är världens vackraste lilla baby

Vi kramas en lång stund. Det känns verkligt och overkligt på samma gång. Vi är föräldrar och på korten framför oss ser vi vår lille son.

Det är dags att byta om till snickarbyxor och målartröja. Klockan är mycket och vi vet att det kommer att bli en lång kväll. Men det gör inget. För då och då går vi och kikar på fotona som ligger på bordet. I ett land långt långt borta ligger vår lilla kille och väntar på oss.

Längtan efter honom är enorm.
Vi skynda oss att boka tid med NP, skicka iväg dokumenten till UD och få tid på familjerätten.

Förberedelsen för resan har börjat. Snart kommer vi!!!

Håll i er! Vi har fått barnbesked

Fredag 29 februari
Stilla snöfall. Några minusgrader. Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jag och min man skyndar iväg till bussen. Vi ska på after work med några kompisar efter jobbet så vi lämnar bilen hemma. Precis när bussen närmar sig ringer min mobil i väskan. Jag tar upp den. Kollar på displayen och ser att det är adoptionsförmedlingen. Mitt hjärta hoppar mitt till. Tänk om det här är samtalet med stort S! Jag svarar i samma stund som vi kliver på bussen.

- Hej, det är E
- Hej!!!!
- Ringer jag olämpligt?
- Nej då jag och min man A ska just kliva på bussen.
- Okej då får ni hålla i varandra nu för jag har en god nyhet. Vi har precis fått meddelande om att ni har blivit utvalda att bli föräldrar till en liten pojke.
- Va är det sant!
- A vi har blivit föräldrar!

Min man håller på att betala vår bussbiljett. Våra blickar möts. Tiden stannar upp. Det här är studen som vi så länge väntat på. Glädjen sprider sig i hela kroppen. Busschafförren vänder sig till mig och frågar om jag är vuxen.

- Ja jag är vuxen! Nu är jag vuxen!

Jag skakar av glädje. Vi sätter oss längst bak i bussen. E ger mig information om nästa steg i adoptionsprocessen. När hon är klar ber jag henne berätta allt en gång till för min man så att vi inte ska missa något.

När samtalet är över befinner vi oss i en glädjechock. Leendena tar aldrig slut och hela dagen känns som en dröm. Jag ringer mamma. Hon börjar gråta. Jag ringer pappa. Mina bröder och mina närmaste vänner. Alla är rörda till tårar.

I går på kvällen säger min man till mig:

- Jag känner mig helt harmonisk.

Jag tittar på honom och tänker att det är något som har förändrats. Hans ögon glittrar.

Jag vill inte bli bitter

Som ni vet blev jag uppsagd innan jul. Då lät det så här "vi har tyvärr varit tvungen att ta ett beslut om att skära ner din tjänst till en deltidstjänst av ekonomiska skäl". Trist svarade jag och började genast söka heltidsjobb. Kort därefter blev erbjuden en heltidstjänst på ett annat företag. Jag valde att tacka ja. I dag meddelade min chef att min tjänst kommer att utlysas snart och att de kommer att söka en person på heltid från i höst. Hallå? Kan man göra så här. Var håller facket hus? Jag hade inte sökt mig vidare om jag hade vetat att min tjänst skulle återgå till att bli en heltidstjänst. Naturligtvis är allt noga uträknat av ledningen. På det här sättet kan de anställa en yngre tjej med mindre skin på näsan som tackar ja till tjänsten för en längre lön. Jag vet att jag har återanställningsrätt men som läget är nu finns det inget i världen som skulle få mig att stanna kvar.

Jag andas djupa andetag och intalar mig själv att jag inte ska bli bitter. De är inte värda det. Dessutom är det jag som går vinnande ur denna konflikt. Jag har fått ett nytt jobb där jag kommer att ha större utvecklingsmöjligheter. Dessutom kommer mina chefer att ha en tufft tid framöver med att hitta en ersättare. Men visst gnager den där, känslan av att ha blivit lurad och risken finns att bitterheten tar över.

Fltu-problematiken

Fylld av ny energi av en weekend i storstaden. Tänka sig att det kan ge så mycket att åka bort. Byta miljö. Se nya ansikten. Träffa vänner. Äta god mat och upptäcka hur mycket som förändrats sedan sist. Jag känner mig som ny!

I går ringde ett företag som jag har sökt jobb på och frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Ja varför inte tänkte jag och bokade in tiden i min kalender (jag har ju inte skrivit kontrakt än med det nya jobbet och tänk om det här jobbet lockar lika mycket eller mer?) Efteråt kände jag mig lycklig. Tänk att behovet av att vara behövd är så starkt inom mig.

Jag har skickat ett mail till andra par som väntar på att adoptera från samma land som oss. Det gick en vecka innan jag fick något svar. Där ett tag trodde jag inte att det skulle komma ett enda svar. Jag kollar min mail flera gånger per dag och tror att alla lever i samma symbios med cybernätet men jag hade visst fel. Efter en dryg vecka började det trilla in svar. Jag känner mig som tio år och läser glatt svaren från mina nya vänner. Det är många som delar samma fritidsintressen som jag och min man. Jag börjar genast fantisera om att arrangera en fjällvandring och ser alla små knoddar med små kånken-ryggsäckar hoppa och skutta längst Kungsleden.

Just nu läser jag boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Jag läser, skrattar, känner igen mig och tänker att hon har lyckats fånga så många situationer som jag känner igen mig i och som jag bävar för när vi går in i familjelivet. I går läste jag högt för min man om kapitlet där hon beskriver fltbu-problematiken dvs. när mannen säger "Älskling har du sett mina solglasögon?" och kvinnan går till skåpet och hitta solglasögonen efter en sekund. Fltbu står för flytta, lyfta, titta bakom och under. Varför har männen så svårt att lära sig det. Någon som känner igen sig?

Jag rekommenderar boken starkt redan efter halva boken!

Vilket team vi är

Jag och maken har målat hela helgen i vårt nya hus. Vi bygger ett fritidshus i timmer och eftersom det är liggande träpanel i hela huset blir det några väggar att måla. Fredag kväll tog vi det lungt och laddade inför helgen. På lördag satte vi igång. Vi är otroligt bra på att jobba tillsammans med praktiska göromål. Mamma kom förbi med mat och kaffe (lyx) men i övrigt tog vi knappt några pauser. Vid tiotiden på kvällen la vi penslarna i vatten och pustade ut. På vägen hem unnade vi oss en hamburgare med pommes. Nästa dag satte vi igång igen. Den här gången kom pappa med mat (lyx 2). Mina småsyskon droppade in på eftermiddagen. Oj vilken skillnad det blir när man är fyra motför två. Jag gillar verkligen att göra saker tillsammans - praktiska saker - som att tex måla. Vi hade en superkul kväll. Skrattade, pratade om livet, om adoptionen osv.

Vi kom hem sent och var hungriga igen. En burk bullens pilsnerkorv och ett glas rött vin. Tända ljus och lite småprat.

Livet känns helt klart bra. Jag tror att det är adoptionen. Att vi väntar tillsammans. Det är en spännande tid. Förväntansfull. Vi är på väg att nå vårt gemensama mål och vi längtar båda oerhört mycket efter uppgiften att bli föräldrar.

Mycket att se fram mot

Just nu känns det som att jag har mycket att se fram mot.

På plats nr 1 kommer naturligtvis adoptionen.

På plats nr 2 kommer mitt nya jobb. Jag börjar i april och berättade det för mina chefer för en vecka sedan. När jag kom ut efter mötet kände jag mig fri och lättad.

På plats nr 3 kommer stugan/huset som vi bygger. I helgen började vi måla ett av sovrummen och det blir riktigt fint. Det är ett timmerhus med liggande träpanel i hela huset som vi målar i vit lasyr (riktigt trendigt). På nedervåningen blir det öppenspis och på övervåningen har vi en fantastiskt mysig inbygd balkong. Den vedeldade bastun som min man byggde samma sommar som vi gifte oss ska vi placera i närheten av huset.

Jag måste få berätta om en inre bild som jag ofta tänker på. Den är pluttignuttig men helt underbar att tänka på.

Det är strålande sol och blommorna svajar i det höga gräset. Vi står utanför huset. Jag har en sommarklänning på mig. Bredvid mig springer min lilla dotter/son. Vi ska plocka en sommarbukett på ängen. Det är en riktigt varm sommardag. Vinden från vattnet fläktar skönt. Vi leker ta fatt och skrattar så vi kiknar. Fort fort springer vi för att se vem som hinner först fram till skogsbrynet. Min dotter/son vinner så klart. När vi kommer tillbaka till stugan sätter vi blommorna i en liten vas och gör i ordningen frukostbrickan. Min lilla dotter/son tar ett stadigt grepp om paketet och jag tar brickan. Vi går tillsammans uppför trappan och sjunger "ja må han leva, ja må han leva". Min dotter/son kastar sig i famnen på sin pappa så fort vi kommer in i sovrummet. Jag tittar på dem och tänker att jag älskar dom båda så mycket att mitt hjärta värker.

Jag hoppas verkligen att min dröm kommer att gå i upplevelse.

Livet är grymt och jag skäms

Det som inte får hända har hänt. Min älskade vän har fått missfall på sin födelsedag. Livet är grymt och jag skäms över att jag inte kunde känna mig 100 procent glad när hon berättade om sin graviditet. Förlåt mig!

Mina ögon tåras, jag knäpper mina händer och ber bönen För dig som inte föddes skriven av prästen Lars Björklund tyst för mig själv.

Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar.
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Ärlighet varar längst

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.

En nära väns graviditet river upp sorgen

Jag och min man står i vårt nya fritidshus, bland brädor och sågspån. En av nära vän till mig och hennes man ska komma förbi och titta. Dom kommer. Vi visar och pratar på. Själv har de köpt en trea i storstan. De bor i en två:a ganska nära den nya lägenheten och jag säger spontant "Vad praktiskt då behöver ni ju inte packa så noggrant" varpå han svarar "Ja vi kan ju köpa barnvagnen direkt och köra grejerna i den". Han säger det i förbifarten och tänker inte ens på att han försagt dig. Min hjärna är numera expert på gravidtecken och registrerar direkt ordet barnvagn. Jag inser att de väntar barn och hoppas att de inte har tänkt berätta det än. Det känns inte alls som någon bra dag för mig. Fem minuter senare ser min kompis lite hemlighetsfull och säger "Vet ni vad, vi väntar barn". Helst av allt hade jag bara velat säga "Jaha vad kul för er men jag är ledsen jag kan verkligen inte visa min glädje för det tar ont inom mig på något konstigt sätt. Jag tror att det kallas avundsjuka.". Istället säger jag "Är det sant! Vad kul för er och tänkt nu när ni köpt större lägenhet och allt!". Så får jag veta att hon är i 12:e veckan och att bebisen kommer i juli. Då känner jag mig ännu mer avundsjuk. Tänk att kunna planera livet så i detalj. Jag tror att min kompis märkte att min gläjde över deras graviditet inte var äkta. Ärligt talat så ville jag helst att de skulle gå så fort som möjligt. Gråten i halsen började göra sig påmind och det var inga glädjetårar som väntade. Kände mig helt urusel som inte kunde känna glädje för hennes skull. "Tänk vi kommer att bli mamma samma år! Vad kul va? Du är ju också gravid nu." Jag svarar som en robot "Ja tänkt vad kul!" men känner ingenting. När de har gått ser jag och min man på varandra. Vi säger ingenting. Kramar om varandra och börjar sopa sågspån för att tänka på annat.

Även om vi väntar barn och vet att vårt barn kommer att vara lika älskat som om vi hade blivit gravida påminns vi om sorgen över barnlösheten då och då. Det är mycket lättare. Tiden läker alla sår. Men den finns där och den kommer alltid att vara en del i vår relation.

Jag blir mest avundsjuk på att min kompis mage kommer att växa, för att hon kommer att känna barnets sparkar och få vara där när barnet föds. Det kanske inte är så konstigt att känna så men jag känner mig hemsk och önskar att jag hade kunnat glädjas till 100 procent. De enda gångerna jag kandet är när någon av mina "tvillingstjärnor" blir gravida genom adoption, IVF eller efter flera år av försök. Då kan jag känna lycka!

Summering av 2007

Så var det dags att titta tillbaka på året...

Minnen från 2007
Adoptionsutredningen drog igång

• Första kontakten med hemutredarna
• Hembesöket som vi var så nervösa för
• Intervjuerna som pågick i tre timmar
• Beslutet om att vi var godkända!
• Fotograferingen som tog mycket längre tid än vi trodde
• Alla stämplar
• Kopieringeringen av alla papper
• Lättnanden när det äntligen var dags att lämna ifrån sig ansökan
• Telefonsamtalet när vi fick veta att landet hade godkänt oss

Milstolpe

• 30 år
• Fest med vänner och familj

Husbygge

• När huset äntligen kom på en lastbil från Finland
• Bygget av timmerstommen med B och K
• Målningen utvändigt
• Övervåningen
• Golvärmen slås igång
• Huset börjar bli ett hus

Resor

• Spanien
• Italien
• Spanien igen
• Fjällen vintetid
• Fjällen sommartid
• Skärgården i en hel vecka
• Stockholm
• Gränna

Besvikelser

• Vår älskade katt som sprang bort
• Huset som blev försenat
• Att väntetiden för att adoptera ökade
• Konflikten på jobbet

Framgång

• Konferensen för 300 pers som blev en succé
• Alla nya underbara tjejkompisar
• Att vi tog oss igenom adoptionsutredningen (inte för att vi var oroliga för att inte bli godkända men för att vi faktiskt tog tag i det med en gång och skippade IVF)
• Byggandet av timmerstommen (coolt att vi kunde bygga själva)

Nu väntar ett nytt år och jag är helt säker på att det kommer att bli det bästa året på länge!

Mina drömmar inför 2008

• Att bli mamma
• Nytt jobb
• Mycket mys och kärlek i vårt nya hus

God Jul och Gott Nytt År till alla mina tvillingstjärnor ute i cyberrymden. Ni är bäst!

Fackliga förhandlingar

I dag träffades jag, min chef och min fackliga förhandlare för att diskutera uppsägningen av min tjänst (från 100 procent till 75 procent). Jag hade förväntat mig att vi skulle komma fram till något konkret men istället lämnade jag förhandlingen lika ovetande som innan. Nu har jag istället ett uppsägningskontrakt i väskan påskrivet och klart. Där framgår att jag är uppsagd och att jag kommer att erbjudas en 75 procents anställning. Min chef trodde nog att jag skulle gå med på en 75 oreglerad tjänst. Det skulle innebära att jag skulle jobba lika mycket oregelbunden arbetstid som nu (kvällar, helger etc) men att jag skulle få 75 procent av lönen med andra ord i själva verket skulle jag jobba 100 procent för 75 procent av lön. Försöka kan man ju alltid men hur tänker hon (min chef alltså). Varför anställer i så fall inte alla företag sina anställda på 75 procents tjänst med oreglerad arbetstid? Sen kan de ju likt min chef hävda att de blivit kompenserad i lön och en veckas extra semester för all tid de arbetar utöver 30 tim per vecka.

Mitt motbud är naturligtvis 75 procent tjänst med reglerad arbetstid så att jag får betalt för allt jobb jag gör på kvällar och helger. Nu återstår en väntan på att ledningen ska besluta hur de ska göra. Jag kommer att få veta inom några månader.

Suck!

Jag ger min chef ett mantra i julklapp: "Personalen är det viktigaste vi har i vår verksamhet. Mår vår person bra så kommer verksamheten också att må bra."

God Jul chefen och lycka till! Jag söker nya jobb så länge!

Salmiak blir kvar ett tag

Vi funderade länge men kom fram till att Salmiak skulle må bäst om hon fick komma till ett hem där de hade mer tid för henne. Jag skickade iväg sms:et och meddelade att beslutet inte var helt lätt att ta. Dagen efter fick jag ett nytt meddelande där det stod att de som lagt in en intresseanmälan ville ha en yngre katt. Varför är det så att alla vill ha kattungar? Visst är det mysigt men en liten kisse men jag upplever att det är mycket enklare med en vuxen katt och dessutom hjälper man en bostadslös liten misse.

Så nu blir Salmiak kvar hos oss ett tag till :) Jag måste hitta en kattvakt över jul och nyår eftersom vi åker bort. Egentligen ska katthemmet sköta det men de har svårt att hitta stödhem och över jul är det inte direkt lättare.

I går gick jag in på adoptionsorganisationens webbsida. En familj hade fått barnbesked från barnhemmet vi ska adoptera från. Oj nu rör det på sig... Jag vill så gärna veta när det är vår tur men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Stödhem åt en underbar katt och ett dilemma

När vår katt sprang bort i somras sökte vi överallt. Jag scannade även Internet och hittade flera föreningar som arbetar ideellt med att ta hand om katter som är bostadslösa. Min tanke var att min älskade katt kanske kunde finnas på bild under rubriken "upphittad" men icke. Däremot fastnade jag för rubriken "vi söker stödhem till katter" och skickade iväg en intresseanmälan. Förra veckan ringde en tjej från föreningen och sa att de hade en katt som behövde tak över huvudet. I tisdags hämtade jag katten. Vi fick i uppgift att ge katten ett passande namn och döpte henne till Salmiak. Hon är förtjusande vacker och ser ut som ett lodjur i ansiktet. Hennes päls är fluffig och mjuk och hon njuter när jag borstar henne. Salmiak har bott hos oss i tre dagar och jag är redan förälskad i henne. I kväll fick jag ett sms ifrån kattföreningen "Vill Salmiak ha ett permanent hem? Jag har fått en förfrågan från en person som är intresserad av en långhårig katt. Hör av dig./C". Nu står jag inför ett dilemma. Egentligen har vi inte riktigt tid för en katt. Vi bygger hus och väntar ivrigt på adoptionen. I vår kommer vi att ha fullt upp med att måla och fixa på huset. Salmiak har haft ett tuff liv tidigare och ska helst förbli innekatt. Det skulle innebära att Salmiak skulle få tillbringa mycket tid ensam alternativt att vi skulle behöva en kattvakt vilket vi i nuläget inte har. Å hur ska vi göra? I kväll ska vi ha familjeråd. Jag önskade att Salmiak kunde framföra sin åsikt.

Jobbet tar all min energi

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!