Jag och min man står i vårt nya fritidshus, bland brädor och sågspån. En av nära vän till mig och hennes man ska komma förbi och titta. Dom kommer. Vi visar och pratar på. Själv har de köpt en trea i storstan. De bor i en två:a ganska nära den nya lägenheten och jag säger spontant "Vad praktiskt då behöver ni ju inte packa så noggrant" varpå han svarar "Ja vi kan ju köpa barnvagnen direkt och köra grejerna i den". Han säger det i förbifarten och tänker inte ens på att han försagt dig. Min hjärna är numera expert på gravidtecken och registrerar direkt ordet barnvagn. Jag inser att de väntar barn och hoppas att de inte har tänkt berätta det än. Det känns inte alls som någon bra dag för mig. Fem minuter senare ser min kompis lite hemlighetsfull och säger "Vet ni vad, vi väntar barn". Helst av allt hade jag bara velat säga "Jaha vad kul för er men jag är ledsen jag kan verkligen inte visa min glädje för det tar ont inom mig på något konstigt sätt. Jag tror att det kallas avundsjuka.". Istället säger jag "Är det sant! Vad kul för er och tänkt nu när ni köpt större lägenhet och allt!". Så får jag veta att hon är i 12:e veckan och att bebisen kommer i juli. Då känner jag mig ännu mer avundsjuk. Tänk att kunna planera livet så i detalj. Jag tror att min kompis märkte att min gläjde över deras graviditet inte var äkta. Ärligt talat så ville jag helst att de skulle gå så fort som möjligt. Gråten i halsen började göra sig påmind och det var inga glädjetårar som väntade. Kände mig helt urusel som inte kunde känna glädje för hennes skull. "Tänk vi kommer att bli mamma samma år! Vad kul va? Du är ju också gravid nu." Jag svarar som en robot "Ja tänkt vad kul!" men känner ingenting. När de har gått ser jag och min man på varandra. Vi säger ingenting. Kramar om varandra och börjar sopa sågspån för att tänka på annat.
Även om vi väntar barn och vet att vårt barn kommer att vara lika älskat som om vi hade blivit gravida påminns vi om sorgen över barnlösheten då och då. Det är mycket lättare. Tiden läker alla sår. Men den finns där och den kommer alltid att vara en del i vår relation.
Jag blir mest avundsjuk på att min kompis mage kommer att växa, för att hon kommer att känna barnets sparkar och få vara där när barnet föds. Det kanske inte är så konstigt att känna så men jag känner mig hemsk och önskar att jag hade kunnat glädjas till 100 procent. De enda gångerna jag kandet är när någon av mina "tvillingstjärnor" blir gravida genom adoption, IVF eller efter flera år av försök. Då kan jag känna lycka!
6 comments:
Fan vilken jobbig upplevelse. Skönt att ni har varandra. Jag gissar att sorgen alltid kommer att finnas kvar på något vis men att den kommer bli mycket lättare när er gullunge väl är hos er.
Jag har precis fått två liknande besked och känner exakt som du. Man kan inte känna glädje och tycka att det är kul för deras skull. Den egna sorgen och frustrationen gör för ont.
Så du är inte ensam. Det är skönt för mig att läsa att det finns fler som känner exakt det man själv känner...
Blivande Kinamamma
Jag är ju en sån där hemsk direkt människa. Men jag tror nog att jag hade sagt precis som jag kände. "Roligt för dig, men jag orkar inte riktigt glädjas ännu, hoppas att du förstår det."
Det var fint sagt av din vän att ni blir mammor samma år tycker jag, hon hade säkert förstått.
Folk förstår faktiskt mer än vad man tror, och man är inte på något sätt usel om man känner som du gör.
Jag fick ju mitt barn genom magen, men jag kunde inte glädjas med någon annan innan mitt barn var ute, och jag kan fortfarande känna ett sting av någonting fult när någon blir gravid för lätt, eller är för säker på att det kommer att gå bra eller något annat.
Det är otroligt mycket bättre, och jag har inte längre några behov av att prata om det, men helt läkt kommer jag kanske aldrig att bli. Jag tror att det kommer att bli likadant för er, när ni väl har ert barn hos er kommer nästan alla fula tankar att vara borta.
Så bra skrivet, mina egna tankar i ord... Efteråt har jag fått veta att många aldrig förstod hur svårt vi hade det eftersom jag alltid låtsades vara glad åt alla andra som fick barn. Men nu har jag kunnat och orkat berätta hur hemskt det var att själv längta och aldrig bli gravid. Nu då vi har vår gullunge via adoption har sorgen över att aldrig bli gravid försvunnit helt och hållet för mig, det vågade jag inte hoppas på förut! Lycka till med ert kommande barn!
Sitter här och funderar över ditt inlägg. Jag känner igen mig, har själv gjort ett liknand inlägg på min blogg. Min sambo och jag har under en tid nu försökt få barn men inte lyckats. Runt omkring oss är det vänner som blir gravida och det känns så fruktansvärt jobbigt. Varje gång någon nära vän berättar för mig att de ska ha barn har det blivit ett par veckors "dimma" för mig, men visst det släpper och man kan börja acceptera det, det måste man ju annars blir det ohållbart. Man vill så gärna vara delaktig fast det är svårt, så himla svårt. Man vill ju också kunna känna den glädjen dom känner och glädjas med dom. Läste också din vänninas svar, och jag förstår hennes också. Man måste släppa tankarna ibland. Det blir som en ond karusell, man vill glädjas men det är svårt.
Post a Comment