Mycket att se fram mot

Just nu känns det som att jag har mycket att se fram mot.

På plats nr 1 kommer naturligtvis adoptionen.

På plats nr 2 kommer mitt nya jobb. Jag börjar i april och berättade det för mina chefer för en vecka sedan. När jag kom ut efter mötet kände jag mig fri och lättad.

På plats nr 3 kommer stugan/huset som vi bygger. I helgen började vi måla ett av sovrummen och det blir riktigt fint. Det är ett timmerhus med liggande träpanel i hela huset som vi målar i vit lasyr (riktigt trendigt). På nedervåningen blir det öppenspis och på övervåningen har vi en fantastiskt mysig inbygd balkong. Den vedeldade bastun som min man byggde samma sommar som vi gifte oss ska vi placera i närheten av huset.

Jag måste få berätta om en inre bild som jag ofta tänker på. Den är pluttignuttig men helt underbar att tänka på.

Det är strålande sol och blommorna svajar i det höga gräset. Vi står utanför huset. Jag har en sommarklänning på mig. Bredvid mig springer min lilla dotter/son. Vi ska plocka en sommarbukett på ängen. Det är en riktigt varm sommardag. Vinden från vattnet fläktar skönt. Vi leker ta fatt och skrattar så vi kiknar. Fort fort springer vi för att se vem som hinner först fram till skogsbrynet. Min dotter/son vinner så klart. När vi kommer tillbaka till stugan sätter vi blommorna i en liten vas och gör i ordningen frukostbrickan. Min lilla dotter/son tar ett stadigt grepp om paketet och jag tar brickan. Vi går tillsammans uppför trappan och sjunger "ja må han leva, ja må han leva". Min dotter/son kastar sig i famnen på sin pappa så fort vi kommer in i sovrummet. Jag tittar på dem och tänker att jag älskar dom båda så mycket att mitt hjärta värker.

Jag hoppas verkligen att min dröm kommer att gå i upplevelse.

Livet är grymt och jag skäms

Det som inte får hända har hänt. Min älskade vän har fått missfall på sin födelsedag. Livet är grymt och jag skäms över att jag inte kunde känna mig 100 procent glad när hon berättade om sin graviditet. Förlåt mig!

Mina ögon tåras, jag knäpper mina händer och ber bönen För dig som inte föddes skriven av prästen Lars Björklund tyst för mig själv.

Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar.
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Ärlighet varar längst

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.

En nära väns graviditet river upp sorgen

Jag och min man står i vårt nya fritidshus, bland brädor och sågspån. En av nära vän till mig och hennes man ska komma förbi och titta. Dom kommer. Vi visar och pratar på. Själv har de köpt en trea i storstan. De bor i en två:a ganska nära den nya lägenheten och jag säger spontant "Vad praktiskt då behöver ni ju inte packa så noggrant" varpå han svarar "Ja vi kan ju köpa barnvagnen direkt och köra grejerna i den". Han säger det i förbifarten och tänker inte ens på att han försagt dig. Min hjärna är numera expert på gravidtecken och registrerar direkt ordet barnvagn. Jag inser att de väntar barn och hoppas att de inte har tänkt berätta det än. Det känns inte alls som någon bra dag för mig. Fem minuter senare ser min kompis lite hemlighetsfull och säger "Vet ni vad, vi väntar barn". Helst av allt hade jag bara velat säga "Jaha vad kul för er men jag är ledsen jag kan verkligen inte visa min glädje för det tar ont inom mig på något konstigt sätt. Jag tror att det kallas avundsjuka.". Istället säger jag "Är det sant! Vad kul för er och tänkt nu när ni köpt större lägenhet och allt!". Så får jag veta att hon är i 12:e veckan och att bebisen kommer i juli. Då känner jag mig ännu mer avundsjuk. Tänk att kunna planera livet så i detalj. Jag tror att min kompis märkte att min gläjde över deras graviditet inte var äkta. Ärligt talat så ville jag helst att de skulle gå så fort som möjligt. Gråten i halsen började göra sig påmind och det var inga glädjetårar som väntade. Kände mig helt urusel som inte kunde känna glädje för hennes skull. "Tänk vi kommer att bli mamma samma år! Vad kul va? Du är ju också gravid nu." Jag svarar som en robot "Ja tänkt vad kul!" men känner ingenting. När de har gått ser jag och min man på varandra. Vi säger ingenting. Kramar om varandra och börjar sopa sågspån för att tänka på annat.

Även om vi väntar barn och vet att vårt barn kommer att vara lika älskat som om vi hade blivit gravida påminns vi om sorgen över barnlösheten då och då. Det är mycket lättare. Tiden läker alla sår. Men den finns där och den kommer alltid att vara en del i vår relation.

Jag blir mest avundsjuk på att min kompis mage kommer att växa, för att hon kommer att känna barnets sparkar och få vara där när barnet föds. Det kanske inte är så konstigt att känna så men jag känner mig hemsk och önskar att jag hade kunnat glädjas till 100 procent. De enda gångerna jag kandet är när någon av mina "tvillingstjärnor" blir gravida genom adoption, IVF eller efter flera år av försök. Då kan jag känna lycka!

Summering av 2007

Så var det dags att titta tillbaka på året...

Minnen från 2007
Adoptionsutredningen drog igång

• Första kontakten med hemutredarna
• Hembesöket som vi var så nervösa för
• Intervjuerna som pågick i tre timmar
• Beslutet om att vi var godkända!
• Fotograferingen som tog mycket längre tid än vi trodde
• Alla stämplar
• Kopieringeringen av alla papper
• Lättnanden när det äntligen var dags att lämna ifrån sig ansökan
• Telefonsamtalet när vi fick veta att landet hade godkänt oss

Milstolpe

• 30 år
• Fest med vänner och familj

Husbygge

• När huset äntligen kom på en lastbil från Finland
• Bygget av timmerstommen med B och K
• Målningen utvändigt
• Övervåningen
• Golvärmen slås igång
• Huset börjar bli ett hus

Resor

• Spanien
• Italien
• Spanien igen
• Fjällen vintetid
• Fjällen sommartid
• Skärgården i en hel vecka
• Stockholm
• Gränna

Besvikelser

• Vår älskade katt som sprang bort
• Huset som blev försenat
• Att väntetiden för att adoptera ökade
• Konflikten på jobbet

Framgång

• Konferensen för 300 pers som blev en succé
• Alla nya underbara tjejkompisar
• Att vi tog oss igenom adoptionsutredningen (inte för att vi var oroliga för att inte bli godkända men för att vi faktiskt tog tag i det med en gång och skippade IVF)
• Byggandet av timmerstommen (coolt att vi kunde bygga själva)

Nu väntar ett nytt år och jag är helt säker på att det kommer att bli det bästa året på länge!

Mina drömmar inför 2008

• Att bli mamma
• Nytt jobb
• Mycket mys och kärlek i vårt nya hus

God Jul och Gott Nytt År till alla mina tvillingstjärnor ute i cyberrymden. Ni är bäst!

Fackliga förhandlingar

I dag träffades jag, min chef och min fackliga förhandlare för att diskutera uppsägningen av min tjänst (från 100 procent till 75 procent). Jag hade förväntat mig att vi skulle komma fram till något konkret men istället lämnade jag förhandlingen lika ovetande som innan. Nu har jag istället ett uppsägningskontrakt i väskan påskrivet och klart. Där framgår att jag är uppsagd och att jag kommer att erbjudas en 75 procents anställning. Min chef trodde nog att jag skulle gå med på en 75 oreglerad tjänst. Det skulle innebära att jag skulle jobba lika mycket oregelbunden arbetstid som nu (kvällar, helger etc) men att jag skulle få 75 procent av lönen med andra ord i själva verket skulle jag jobba 100 procent för 75 procent av lön. Försöka kan man ju alltid men hur tänker hon (min chef alltså). Varför anställer i så fall inte alla företag sina anställda på 75 procents tjänst med oreglerad arbetstid? Sen kan de ju likt min chef hävda att de blivit kompenserad i lön och en veckas extra semester för all tid de arbetar utöver 30 tim per vecka.

Mitt motbud är naturligtvis 75 procent tjänst med reglerad arbetstid så att jag får betalt för allt jobb jag gör på kvällar och helger. Nu återstår en väntan på att ledningen ska besluta hur de ska göra. Jag kommer att få veta inom några månader.

Suck!

Jag ger min chef ett mantra i julklapp: "Personalen är det viktigaste vi har i vår verksamhet. Mår vår person bra så kommer verksamheten också att må bra."

God Jul chefen och lycka till! Jag söker nya jobb så länge!

Salmiak blir kvar ett tag

Vi funderade länge men kom fram till att Salmiak skulle må bäst om hon fick komma till ett hem där de hade mer tid för henne. Jag skickade iväg sms:et och meddelade att beslutet inte var helt lätt att ta. Dagen efter fick jag ett nytt meddelande där det stod att de som lagt in en intresseanmälan ville ha en yngre katt. Varför är det så att alla vill ha kattungar? Visst är det mysigt men en liten kisse men jag upplever att det är mycket enklare med en vuxen katt och dessutom hjälper man en bostadslös liten misse.

Så nu blir Salmiak kvar hos oss ett tag till :) Jag måste hitta en kattvakt över jul och nyår eftersom vi åker bort. Egentligen ska katthemmet sköta det men de har svårt att hitta stödhem och över jul är det inte direkt lättare.

I går gick jag in på adoptionsorganisationens webbsida. En familj hade fått barnbesked från barnhemmet vi ska adoptera från. Oj nu rör det på sig... Jag vill så gärna veta när det är vår tur men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Stödhem åt en underbar katt och ett dilemma

När vår katt sprang bort i somras sökte vi överallt. Jag scannade även Internet och hittade flera föreningar som arbetar ideellt med att ta hand om katter som är bostadslösa. Min tanke var att min älskade katt kanske kunde finnas på bild under rubriken "upphittad" men icke. Däremot fastnade jag för rubriken "vi söker stödhem till katter" och skickade iväg en intresseanmälan. Förra veckan ringde en tjej från föreningen och sa att de hade en katt som behövde tak över huvudet. I tisdags hämtade jag katten. Vi fick i uppgift att ge katten ett passande namn och döpte henne till Salmiak. Hon är förtjusande vacker och ser ut som ett lodjur i ansiktet. Hennes päls är fluffig och mjuk och hon njuter när jag borstar henne. Salmiak har bott hos oss i tre dagar och jag är redan förälskad i henne. I kväll fick jag ett sms ifrån kattföreningen "Vill Salmiak ha ett permanent hem? Jag har fått en förfrågan från en person som är intresserad av en långhårig katt. Hör av dig./C". Nu står jag inför ett dilemma. Egentligen har vi inte riktigt tid för en katt. Vi bygger hus och väntar ivrigt på adoptionen. I vår kommer vi att ha fullt upp med att måla och fixa på huset. Salmiak har haft ett tuff liv tidigare och ska helst förbli innekatt. Det skulle innebära att Salmiak skulle få tillbringa mycket tid ensam alternativt att vi skulle behöva en kattvakt vilket vi i nuläget inte har. Å hur ska vi göra? I kväll ska vi ha familjeråd. Jag önskade att Salmiak kunde framföra sin åsikt.

Jobbet tar all min energi

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!

Jämställdhet

Jag förespråkar jämställdhet och mitt mål är att försöker leva i ett så jämställd förhållande som möjligt. I bland möter jag kvinnor som menar att man ska göra det man är bäst på. Dvs. om mannen är bäst på att byta däck och kvinnan på att städa toaletten så gör man det man är bäst på. Det resonemanget köper jag inte.

Men även om jag påstår mig leva i ett jämställt förhållande finns det saker som jag undviker. En av dessa saker är bilen. Så fort det är dags att byta däck eller fylla på spolarvätskan håller jag mig undan. Utan att erkänna det förväntar jag mig att min man ska göra det. Hur jämställt är det? Efter att ha blivit utskälld av en vän för att jag inte kan byta däck inser jag att det är dags att förändra detta.

Jag föreslår för min man att vi ska åka till bilhallen tillsammans. Jag vill lära mig byta däck! Min man är överlycklig. Vi åker iväg till bilhallen och det blir plötsligt så uppenbart att jag att befinner mig på manligt territorium. Här står männen och polerar sina käraste ägodelar. Min man undervisar mig glatt. Jag får lära mig byta däck och tvätta bilen. Det är inte alls svårt och vi har riktigt kul.

Idag var det dags för lektion nr 2 - spolarvätska och vindrutetorkare. Jag inhandlar sakerna på en mack och byter lätt som en plätt vindrutetorkare och fyller på spolarvätska utan lärare. Tänk vad lätt det är att leva mer jämställt när man öppnar ögonen för sitt eget beteende. Många småbarnsföräldrar upplever att det är svårt att leva jämställd efter att man fått barn. Jag ska kämpa för att lyckas leva jämställd även då!

Nu är den på väg

Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.

Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.

Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!

(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)

Sista signaturen

I kväll har våra grannar skrivit under de sista handlingarna. De intygade att det var våra namnteckningar. Jag beundrar stämplarna och tänker på all tid och möda vi lagt ner på att samla ihop alla papper, alla stämplar och alla foton.

Nu ligger ansökan på vårt köksbord redo att göra sin längsta resan hittills. Vi vakar över den som en skatt. I morgon ska vi åka till adoptionsorganisationen och lämna över den personligen.

Den riktiga väntan ligger nu framför oss.

IVF-tvillingar

Min brors bästa kompis har blivit pappa till två killar som har kommit till världen med IVF-hjälp. Mamma ringde och berättade det. Jag blir alltid så lycklig när jag hör berättelser om par som lyckas med IVF trots att vi inte gjorde det.

Det känns bra att kunna glädjas för andras lycka. För ett år sedan kunde jag inte göra det. För två år sedan var det ännu värre. Då blev jag både ledsen och arg samtidigt.

I kväll pratade jag och min man om allt vi har att se fram mot med adoptionen. Jag kom på mig själv att planera ett dop när jag tränade i eftermiddag. Just nu väntar vi på att våra handlingar ska komma tillbaka stämplade från den sista myndigheten. Sen är det dags att lämna ifrån oss allt till adoptionsorganisationen. Nu ska vi sätta oss och montera foton på A4-papper.

Islandshästar och UD

Har precis kommit hem från en helt underbar ridtur i skogen på Islandshästar. Har ni inte prövat det så kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Vilken grej. Galopperade i full fart genom skogen och kände mig som Ronja Rövardotter. Tölt är världens grej och bekvämt dessutom.

Tölt är en gångart som bl.a. islandshästen behärskar. Egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak-vänster fram-höger bak-höger fram osv.

För att byta ämne helt - Nu är vår ansökan på väg till UD för en stämpel. När det kommer tillbaka ska den adresseras till ännu en instans innan det är dags att färdigställa hela ansökan. Korten är utvalda och ska på framkallning. Nu närmar det sig!!!

Hösten är min årstid

Jag har varit bortrest i 10 dagar. Träffat kollegor, vänner och tagit del av storstadslivet. Jag har njutit av folkmyller, trängsel och mångfalden. Ätit god mat, unnat mig ett glas vin då och då och tagit del av scenkonsten. Jag har haft det lite för bra. Med det menar jag att min längtan efter att flytta tillbaka till staden där jag och min man tillbringade 6 underbara år tillsammans kom tillbaka. Det var inte var riktigt meningen med resan.

Men visst kändes det skönt att komma hem också. Tog ett bad, tände några ljus och njöt av några timmars ledighet under söndag kväll.

I dag har det varit fullt upp med jobb igen. Sen hem, äta middag och börja samla ihop adoptionsansökan som nu är på väg att lämnas över i orginal till Notarius Publicus.

Sen har jag blivit faster igen för fjärde gången. Det blev en liten tjej till. Nu har jag tre brorsdöttrar och en brorsson. Jag fick en bild av henne då hennes stolta storasyster håller henne. Det värmer i hjärtat på mig. Tänk jag känner igen avundsjuka längre. Nu längtar jag till vår egen bb-resa.

Nu rullar livet på i 130

Husbygge, barnverkstad i form av adoptionsansökan och jobb är vad mitt liv består av just nu. På dagarna jobbar jag. På kvällarna spikar vi på vårt hus och däremellan sammanställer vi adoptionsansökan. I går kom en kompis över till oss för att fota lägenheten och utemiljön. Bilderna kom på mailen i kväll och jag är grymt imponerad över hur bra de blev. Det är verkligen skillnad på hobbyfotografering och proffs. Nu är hemutredningen och ref.breven i översättarens händer. Det ska blir kul att läsa om vårt liv på engelska. Till helgen åker jag och maken på en minisemester tillsammans. Vi längtar båda två. Det känns som att vi har kommit in i en lycklig fas av barnlösheten. Vi tycker att det är kul att bygga hus och nu när adoptionen börjar närma sig vågar vi till och med dagdrömma om livet som föräldrar.

Det är underbart och jag njuter av varje sekund!