För tjugo år sedan satt en liten kille i skolbänken och oroade sig för att klockan skulle ringa ut, rasterna var värst. Samtidigt oroade han sig för det som hände hemma. För även om hans föräldrar trodde att barnen inte visste, hade han förstått vad som pågick för läge sedan och han ville så gärna ställa allt till rätta igen. Några år senare splittras familjen. De lämnade ett liv av kaos. Då pappan hade berättade att han träffat en ny kvinna, hade mamman försökt ta sitt liv, som ett desperat försök att få honom att stanna. Ett år senare berättade pappan att han och kvinnan väntade barn. Mamman ramlade ner i ett mörker igen. Barnen grät tyst inombords och skämdes.
I lördags påminde min mamma mig om hur jag reagerade då pappa berättade att han träffat en ny kvinna och att han och mamma skulle skiljas. Jag sprang ut i vedbod och slängde vedträn i väggen medan jag skrek ut all smärta. När hon berättade kom minnena tillbaka... Mamma berättade även att min äldre bror hade varit helt chockad över mitt beteende. Vid den tiden hade han slutat känna sina känslor genom att utveckla en förträngningsmekanism - fobier. Det fungerade i tjogo år. Nu har allt bubblat upp till ytan igen.
Tårarna tar aldrig slut säger han och tittar på mig med en nioårings ögon. Jag kramar honom. Lilla S sitter på golvet och tittar häpet på sin morbror som gråter. Sen jollrar han lite och säger något på sitt eget lilla babyspråk. För en kort stund byts tårarna ut mot skratt. Vi går en lång promenad och pratar om allt som hände när vi var små. Som vuxna kan vi konstatera att vår familj hade behövt hjälp utifrån då allt var kaos. Andra vuxna som hade kunnat stötta oss barn då våra föräldrar inte fungerade. Min bror säger att han saknar mamma och pappa, att han vill att de ska vara tillsammans, att vi ska vara en familj igen. Jag förstår honom. Själv grät jag över samma sak under gymnasietiden. Men en stor skillnad mellan mig och min bror är att han ska fungera som tvåbarnspappa samtdigt som sorgen river inom honom. Hur ska han lyckas med det utan att förträngningsmekanismerna tar över igen?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Usch vad jobbigt att få en sån familjeangelägenhet som dyker upp så här långt efter...
Själv var jag 11 år och mitt sätt att "protestera" mot vad som höll på att hända i min familj var att ge bort ALLA mina leksaker till grannarna...
Ingen ifrågasatte...
Är själv i ett barnlöshetsträsk och funderar på om vi ska göra ytterligare en IVF eller om adoption får blir vår väg till familj...
Hittade hit genom Anna (ombarnlöshet) så jag har läst lite här utan att kommentera tidigare...
Lades det stor vikt vid er familjs splittring när ni gjorde hemutredning?
Jag skriver också en blogg men den är för tillfället skyddad...
ulrica@spray.se
Hej,
jag tror din bror behöver professionell hjälp, det är det bästa om han har råd.
Jag var med om ungefär samma saker när jag var liten. Gick hos barnpsykolog då, och har även gått hos terapeut som vuxen. Skilnaden mot din bror var att jag var utagerande, men likaväl mådde hemskt dåligt över skilsmässan och de nya familjerna som bildades. Våra föräldrar valde dessutom att splittra på mig och min syster och ta varsitt barn att bo med.
Hoppas han får må bättre, snart. Låt honom gråta, det är inget farligt. Lyssna!
Ibland räcker inte orden till för hur svårt det är att leva och ibland känns det som att det aldrig ska ta slut, som att det aldrig ska bli bra.
Hur kan det vara så att livet kan vara så smärtsamt svårt?
Jag vaknade en morgon och kände hur jag steg som fågeln pheonix ur askorna, hur jag passerade kattlagrottorna och kom in i Nangiala.
Livet går vidare och jag känner sådan oerhörd tacksamhet.
Tack för att jag har er i mitt liv så vi tillsammans kan fylla det med körsbärsträd!
Kram Linnéa J.
Post a Comment