Summering av 2007

Så var det dags att titta tillbaka på året...

Minnen från 2007
Adoptionsutredningen drog igång

• Första kontakten med hemutredarna
• Hembesöket som vi var så nervösa för
• Intervjuerna som pågick i tre timmar
• Beslutet om att vi var godkända!
• Fotograferingen som tog mycket längre tid än vi trodde
• Alla stämplar
• Kopieringeringen av alla papper
• Lättnanden när det äntligen var dags att lämna ifrån sig ansökan
• Telefonsamtalet när vi fick veta att landet hade godkänt oss

Milstolpe

• 30 år
• Fest med vänner och familj

Husbygge

• När huset äntligen kom på en lastbil från Finland
• Bygget av timmerstommen med B och K
• Målningen utvändigt
• Övervåningen
• Golvärmen slås igång
• Huset börjar bli ett hus

Resor

• Spanien
• Italien
• Spanien igen
• Fjällen vintetid
• Fjällen sommartid
• Skärgården i en hel vecka
• Stockholm
• Gränna

Besvikelser

• Vår älskade katt som sprang bort
• Huset som blev försenat
• Att väntetiden för att adoptera ökade
• Konflikten på jobbet

Framgång

• Konferensen för 300 pers som blev en succé
• Alla nya underbara tjejkompisar
• Att vi tog oss igenom adoptionsutredningen (inte för att vi var oroliga för att inte bli godkända men för att vi faktiskt tog tag i det med en gång och skippade IVF)
• Byggandet av timmerstommen (coolt att vi kunde bygga själva)

Nu väntar ett nytt år och jag är helt säker på att det kommer att bli det bästa året på länge!

Mina drömmar inför 2008

• Att bli mamma
• Nytt jobb
• Mycket mys och kärlek i vårt nya hus

God Jul och Gott Nytt År till alla mina tvillingstjärnor ute i cyberrymden. Ni är bäst!

Fackliga förhandlingar

I dag träffades jag, min chef och min fackliga förhandlare för att diskutera uppsägningen av min tjänst (från 100 procent till 75 procent). Jag hade förväntat mig att vi skulle komma fram till något konkret men istället lämnade jag förhandlingen lika ovetande som innan. Nu har jag istället ett uppsägningskontrakt i väskan påskrivet och klart. Där framgår att jag är uppsagd och att jag kommer att erbjudas en 75 procents anställning. Min chef trodde nog att jag skulle gå med på en 75 oreglerad tjänst. Det skulle innebära att jag skulle jobba lika mycket oregelbunden arbetstid som nu (kvällar, helger etc) men att jag skulle få 75 procent av lönen med andra ord i själva verket skulle jag jobba 100 procent för 75 procent av lön. Försöka kan man ju alltid men hur tänker hon (min chef alltså). Varför anställer i så fall inte alla företag sina anställda på 75 procents tjänst med oreglerad arbetstid? Sen kan de ju likt min chef hävda att de blivit kompenserad i lön och en veckas extra semester för all tid de arbetar utöver 30 tim per vecka.

Mitt motbud är naturligtvis 75 procent tjänst med reglerad arbetstid så att jag får betalt för allt jobb jag gör på kvällar och helger. Nu återstår en väntan på att ledningen ska besluta hur de ska göra. Jag kommer att få veta inom några månader.

Suck!

Jag ger min chef ett mantra i julklapp: "Personalen är det viktigaste vi har i vår verksamhet. Mår vår person bra så kommer verksamheten också att må bra."

God Jul chefen och lycka till! Jag söker nya jobb så länge!

Salmiak blir kvar ett tag

Vi funderade länge men kom fram till att Salmiak skulle må bäst om hon fick komma till ett hem där de hade mer tid för henne. Jag skickade iväg sms:et och meddelade att beslutet inte var helt lätt att ta. Dagen efter fick jag ett nytt meddelande där det stod att de som lagt in en intresseanmälan ville ha en yngre katt. Varför är det så att alla vill ha kattungar? Visst är det mysigt men en liten kisse men jag upplever att det är mycket enklare med en vuxen katt och dessutom hjälper man en bostadslös liten misse.

Så nu blir Salmiak kvar hos oss ett tag till :) Jag måste hitta en kattvakt över jul och nyår eftersom vi åker bort. Egentligen ska katthemmet sköta det men de har svårt att hitta stödhem och över jul är det inte direkt lättare.

I går gick jag in på adoptionsorganisationens webbsida. En familj hade fått barnbesked från barnhemmet vi ska adoptera från. Oj nu rör det på sig... Jag vill så gärna veta när det är vår tur men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Stödhem åt en underbar katt och ett dilemma

När vår katt sprang bort i somras sökte vi överallt. Jag scannade även Internet och hittade flera föreningar som arbetar ideellt med att ta hand om katter som är bostadslösa. Min tanke var att min älskade katt kanske kunde finnas på bild under rubriken "upphittad" men icke. Däremot fastnade jag för rubriken "vi söker stödhem till katter" och skickade iväg en intresseanmälan. Förra veckan ringde en tjej från föreningen och sa att de hade en katt som behövde tak över huvudet. I tisdags hämtade jag katten. Vi fick i uppgift att ge katten ett passande namn och döpte henne till Salmiak. Hon är förtjusande vacker och ser ut som ett lodjur i ansiktet. Hennes päls är fluffig och mjuk och hon njuter när jag borstar henne. Salmiak har bott hos oss i tre dagar och jag är redan förälskad i henne. I kväll fick jag ett sms ifrån kattföreningen "Vill Salmiak ha ett permanent hem? Jag har fått en förfrågan från en person som är intresserad av en långhårig katt. Hör av dig./C". Nu står jag inför ett dilemma. Egentligen har vi inte riktigt tid för en katt. Vi bygger hus och väntar ivrigt på adoptionen. I vår kommer vi att ha fullt upp med att måla och fixa på huset. Salmiak har haft ett tuff liv tidigare och ska helst förbli innekatt. Det skulle innebära att Salmiak skulle få tillbringa mycket tid ensam alternativt att vi skulle behöva en kattvakt vilket vi i nuläget inte har. Å hur ska vi göra? I kväll ska vi ha familjeråd. Jag önskade att Salmiak kunde framföra sin åsikt.

Jobbet tar all min energi

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!

Jämställdhet

Jag förespråkar jämställdhet och mitt mål är att försöker leva i ett så jämställd förhållande som möjligt. I bland möter jag kvinnor som menar att man ska göra det man är bäst på. Dvs. om mannen är bäst på att byta däck och kvinnan på att städa toaletten så gör man det man är bäst på. Det resonemanget köper jag inte.

Men även om jag påstår mig leva i ett jämställt förhållande finns det saker som jag undviker. En av dessa saker är bilen. Så fort det är dags att byta däck eller fylla på spolarvätskan håller jag mig undan. Utan att erkänna det förväntar jag mig att min man ska göra det. Hur jämställt är det? Efter att ha blivit utskälld av en vän för att jag inte kan byta däck inser jag att det är dags att förändra detta.

Jag föreslår för min man att vi ska åka till bilhallen tillsammans. Jag vill lära mig byta däck! Min man är överlycklig. Vi åker iväg till bilhallen och det blir plötsligt så uppenbart att jag att befinner mig på manligt territorium. Här står männen och polerar sina käraste ägodelar. Min man undervisar mig glatt. Jag får lära mig byta däck och tvätta bilen. Det är inte alls svårt och vi har riktigt kul.

Idag var det dags för lektion nr 2 - spolarvätska och vindrutetorkare. Jag inhandlar sakerna på en mack och byter lätt som en plätt vindrutetorkare och fyller på spolarvätska utan lärare. Tänk vad lätt det är att leva mer jämställt när man öppnar ögonen för sitt eget beteende. Många småbarnsföräldrar upplever att det är svårt att leva jämställd efter att man fått barn. Jag ska kämpa för att lyckas leva jämställd även då!

Nu är den på väg

Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.

Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.

Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!

(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)

Sista signaturen

I kväll har våra grannar skrivit under de sista handlingarna. De intygade att det var våra namnteckningar. Jag beundrar stämplarna och tänker på all tid och möda vi lagt ner på att samla ihop alla papper, alla stämplar och alla foton.

Nu ligger ansökan på vårt köksbord redo att göra sin längsta resan hittills. Vi vakar över den som en skatt. I morgon ska vi åka till adoptionsorganisationen och lämna över den personligen.

Den riktiga väntan ligger nu framför oss.

IVF-tvillingar

Min brors bästa kompis har blivit pappa till två killar som har kommit till världen med IVF-hjälp. Mamma ringde och berättade det. Jag blir alltid så lycklig när jag hör berättelser om par som lyckas med IVF trots att vi inte gjorde det.

Det känns bra att kunna glädjas för andras lycka. För ett år sedan kunde jag inte göra det. För två år sedan var det ännu värre. Då blev jag både ledsen och arg samtidigt.

I kväll pratade jag och min man om allt vi har att se fram mot med adoptionen. Jag kom på mig själv att planera ett dop när jag tränade i eftermiddag. Just nu väntar vi på att våra handlingar ska komma tillbaka stämplade från den sista myndigheten. Sen är det dags att lämna ifrån oss allt till adoptionsorganisationen. Nu ska vi sätta oss och montera foton på A4-papper.

Islandshästar och UD

Har precis kommit hem från en helt underbar ridtur i skogen på Islandshästar. Har ni inte prövat det så kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Vilken grej. Galopperade i full fart genom skogen och kände mig som Ronja Rövardotter. Tölt är världens grej och bekvämt dessutom.

Tölt är en gångart som bl.a. islandshästen behärskar. Egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak-vänster fram-höger bak-höger fram osv.

För att byta ämne helt - Nu är vår ansökan på väg till UD för en stämpel. När det kommer tillbaka ska den adresseras till ännu en instans innan det är dags att färdigställa hela ansökan. Korten är utvalda och ska på framkallning. Nu närmar det sig!!!

Hösten är min årstid

Jag har varit bortrest i 10 dagar. Träffat kollegor, vänner och tagit del av storstadslivet. Jag har njutit av folkmyller, trängsel och mångfalden. Ätit god mat, unnat mig ett glas vin då och då och tagit del av scenkonsten. Jag har haft det lite för bra. Med det menar jag att min längtan efter att flytta tillbaka till staden där jag och min man tillbringade 6 underbara år tillsammans kom tillbaka. Det var inte var riktigt meningen med resan.

Men visst kändes det skönt att komma hem också. Tog ett bad, tände några ljus och njöt av några timmars ledighet under söndag kväll.

I dag har det varit fullt upp med jobb igen. Sen hem, äta middag och börja samla ihop adoptionsansökan som nu är på väg att lämnas över i orginal till Notarius Publicus.

Sen har jag blivit faster igen för fjärde gången. Det blev en liten tjej till. Nu har jag tre brorsdöttrar och en brorsson. Jag fick en bild av henne då hennes stolta storasyster håller henne. Det värmer i hjärtat på mig. Tänk jag känner igen avundsjuka längre. Nu längtar jag till vår egen bb-resa.

Nu rullar livet på i 130

Husbygge, barnverkstad i form av adoptionsansökan och jobb är vad mitt liv består av just nu. På dagarna jobbar jag. På kvällarna spikar vi på vårt hus och däremellan sammanställer vi adoptionsansökan. I går kom en kompis över till oss för att fota lägenheten och utemiljön. Bilderna kom på mailen i kväll och jag är grymt imponerad över hur bra de blev. Det är verkligen skillnad på hobbyfotografering och proffs. Nu är hemutredningen och ref.breven i översättarens händer. Det ska blir kul att läsa om vårt liv på engelska. Till helgen åker jag och maken på en minisemester tillsammans. Vi längtar båda två. Det känns som att vi har kommit in i en lycklig fas av barnlösheten. Vi tycker att det är kul att bygga hus och nu när adoptionen börjar närma sig vågar vi till och med dagdrömma om livet som föräldrar.

Det är underbart och jag njuter av varje sekund!

Din inre scen

I veckan deltog jag i en mindfulnessworkshop. Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet något som jag verkligen behöver lära mig efter flera år av barnlöshet. Att drabbas av ofrivillig barnlöshet innebär att man hela tiden tänker på framtiden.

Om en vecka inträffar ägglossningen
Om 14 dagar borde mensen dyka upp
Om en timme ska jag ta hormonsprayet
osv....

Innan jag anmälde mig till kursen köpte jag två CD-böcker som handlar om mindefullness. Den ena boken heter "Vem bestämmer i ditt liv" och den andra "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivorna men jag fastnade direkt för metoderna och övningarna i boken. Författaren använder sig av teatermetaforer som är mycket lätta att iscensätta inom sig. Tänk dig att du har en inre scen och att du sitter i salongen som regissör och betraktar skådespelet. Dina tankar tar plats på scenen och blir skådespelarnas repliker. Eftersom du är regissör och teaterchef är det du som bestämmer vilka skådespelare som får ta plats på scenen. När skådespelarna säger något som du inte mår bra av kan du argumentera emot skådespelarna eller be dem gå av scenen. Acceptans är ett annat begrepp inom mindfulness. Det handlar om att kunna acceptera verkligheten som den är även. Genom acceptans kan du gå vidare i livet.

Det finns så mycket i mindfulness som jag tilltalas av. Jag tänker tillbaka på åren som gått. Först fokus på framtiden - att lyckas bli med barn - sen sorgen när jag insåg att vi inte skulle kunna bli biologiska föräldrar, sen acceptansen inför detta och därefter glädjen att kunna gå vidare.

Jag hoppas kunna lära mig en massa bra metoder och tips på hur jag kan bli mer medvetet närvarande i nuet.

Sammanställningen av ansökan fortsätter...

Nu är det inte långt kvar till vi har sammanställt alla dokument. Har just kopierat orginalen för att skicka dem till adoptionsorganisationen (adoptorg). Det blir en hel del papper. När adoptorg. har kollat igenom att alla intyg, medgivande och utredning uppfyller kraven för landet får vi hem ett förmedlingsbeslut. Därefter ska hela bunten översättas. När det är gjort är det dags att hitta en Notarius publicus (NP) som intygar att samtliga dokument är äkta. NP binder in själv ansökan så att den blir snygg och prydlig. Sen ska ansökan skickas till UD för stämplig. När vi äntligen tagit oss ingom denna karusell av hit och dit skickande av vår ansökan ska vi bifoga våra foton och skicka ansökan till adoptorg. som i sin tur förmeldar den vidare till landet. Tänk vad underbart då vi har kommit i mål!

Nu är det helg och det är helt underbart somrigt! Kram på er!

Jag tänker på drömmen som aldrig blev sann

I morse hände det igen. Jag öppnar min mail på jobbet och läser ett mail från en kompis. Vi ska träffas till veckan och hon avslutar mailet med att hon vill förvarna mig om att hon kommer att vara lite tjockare nu än sist vi sågs. Hon är gravid med andra barnet och vill naturligtvis vara snäll och förvarna mig. Samma sekund som jag läser det hugger det till i magen. Innerst inne är jag jätteglad för deras skull men jag känner mig ändå avundsjuk. Som tur är går avundsjukan över rätt fort numera men jag kan inte låta bli att undra när det ska sluta göra ont. Kanske aldrig? Mest avundsjuk är jag på att en vanlig graviditet går så fort. Innan vi vet ordet av har flera av våra vänner två barn. Det känns som att vi inte är med i matchen. Vi tillhör i alla fall en annan liga.

Det händer ofta att jag vaknar på morgonen och tänker att barnlösheten måste vara en dröm. Jag tittar på min älskade som sover och minns alla mysiga samtal vi haft om hur många barn vi ska skaffa, vad de ska heta, vilka egenskaper de kommer att ärva och hur de kommer att se ut. Då visst vi inte att den drömmen aldrig kommer att bli sann. Nu har vi sällan sådana samtal. Vi vågar inte riktigt prata om att vi kommer att bli föräldrar. Tanken svindlar...

Vi är just nu inne i fasen att sammanställa adoptionsansökan. När vi fick veta att vi hade blivit godkända i maj kändes det som att vi nådde målet men vi hade bara kommit halvvägs. Nu känns det som att vi bestiger ett berg. Listorna över alla papper och intyg som ska beställas och foton som ska väljas ut (det är alltid någon av oss som ser helt crazy ut så det är svårt att skrapa ihop 10 foton) tar aldrig slut. I går fick vi veta att läkarundersökningarna som vi gjorde i februari är för gamla så nu måste vi göra om underökningen. Jag tror att många som genomgått adoptionsprocessen känner igen sig. Det ska bli en fröjd när akten slutligen är på väg till landet. Jag har bestämt mig för att göra min blogg lite mer spännande och därför kommer jag inte att avslöja land förrän vi har skickat ansökan.

Fortsättning följer...

Energi och Té

Idag annonserade vi efter vår lilla älskade katt i lokaltidningen. Halv nio ringde mobilen och en man i andra ändan sa att han hade en katt inne hos sig som såg ut som den på fotot i tidningen. Mamma åkte dit men det var inte hon. Å jag saknar henne så! Hoppas fortfarande att hon ska dyka upp. Nu är det 7 veckor sedan hon försvann.

Min energi har kommit tillbaka. Kanske berodde det på Ayurvedabehandlingen och alla koppar Kapha-Balans Té den senaste veckan? Hur som helst känner jag mig mycket gladare. Nu har vi tagit tag i att sammanställa adoptionshandlingarna igen. Det pirrar till i magen när jag tänker på den resa som väntar oss.

Som ni ser har jag bytt färg på bloggen igen. Blev inte riktigt nöjd med den förra :)