Tvillingstjärna

Avslutad blogging i lycklig tid

2008-12-08T03:17:00.000-08:00

2003 kom jag i kontakt med blogging för första gången. Då var fenomenet okänt bland de flesta. Idag är det större än någonsin. Själv startade jag min första blogg 2005. Anledningen till att jag började blogga var att jag hade drabbats av barnlöshet. Jag behövde helt enkelt rum för att skriva av mig. Via bloggandet hittade jag mina tvillingstjärnor, kvinnor i samma situation som jag kunde dela mina känslor med. Det var enormt befriande.

Idag är jag lycklig mamma genom adoption och behovet av att skriva av sig har minskat. Dagböcker i cyberrymden och i byrålådan där hemma tenderar att fyllas av sorgliga tankar i hopp om att en dag få vända blad och skriva om något lyckligt. Det är där jag befinner mig just nu. Lycklig över att få vakna min lille S, lycklig över att få dela min dag med honom och lycklig över att få somna bredvid honom på kvällen. Han är ett mirakel och jag är så enormt tacksam att jag drabbades av barnlöshet för bättre än så här kan det inte bli.

Tack alla ni som stöttat mig genom åren! Ni har varit ovärderliga. Det här är mitt sista inlägg på denna blogg.

God jul och Gott nytt år!

Ps! Jag hoppas att det sker många mirkel under 2009 Ds!

4 månader senare

2008-11-27T13:24:00.001-08:00

För fyra månader sedan landade vi i Sverige med lille S. Det känns som en evighet sedan. Tänk vad mycket som hänt sedan dess. Det är en gåva att bli förälder. En gåva som jag alltid kommer att vara tacksam för. Det går inte en dag utan att jag tänker det. Jag är så enormt lycklig över att få vara mamma till S.

Att njuta av stunden

2008-11-25T09:38:00.000-08:00

Min man studerar tillfälligt och gör sin examination nu på fredag. Det är en viktig examen som betyder mycket för honom. För tre veckor sedan började han plugga riktigt ordentligt vilket inneburit alla kvällar och helger. Redan innan kursen började pratade vi om att det skulle innebära att jag fick ta mer ansvar för lille S under en period. För mig är det helt självklart att ställa upp på det eftersom jag vet att min man hade gjort samma sak för mig.

I söndags eftermiddag då min man åkte iväg och handlade fick S följa med. Det var första gången på länge jag var helt ensam hemma. Min första tanke var att jag skulle passa på att dammsuga. Men hallå där! Den här stunden är ju för dig, sa en röst inom mig. Så istället tände jag en brasa i den öppna spisen, kokade te och satte på en av mina favoritskivor. Å vad jag njöt! Mindfulness på högsta nivå.

När killarna kom hem igen fick jag en massa pussar och kramar! Då slog det mig att jag hade hunnit sakna dom även om de bara hade varit borta en halvtimme.

Slå av P1, jag vill lyssna på nått som svänger!

2008-11-21T06:20:00.001-08:00

I går då jag lyssnade på radio hemma
S gillar musik och numera sitter han på golvet och gungar med i takt till låtarna. I går då jag som vanligt lyssnade på P1 kröp han fram till stereon och försökte byta kanal ,vilket jag inte förstod. Istället sa jag som vanligt "nej, den där apparaten för inte små barn röra" varpå S tittade på mig och började gunga i takt med ett stort leende på läpparna. Jaha! Du vill att jag byter till en musikkanal! Och samtidigt som musik började ljuda från högtalarna tjöt S av lycka och vi dansar till vi blev alldeles svettiga.

I dag då när jag och S var på stan
En timme har gått och jag har gjort alla mina ärenden. Sam sitter nöjd i vagnen och vi går mot busshållplatsen för att ta nästa buss hem. Men så när vi ska gå på visar det sig att två andra mammor med barnvagn ska med samma buss. Vi kommer sist och jag frågar lite försiktigt om det finns plats för en vagn till? Den ena mamman svarar surt att bussen bara tar två barnvagnar men att det funkar ifall jag har en hopfällbar vagn. Det kan jag men med S under armen, vantar, väska m.m. så går det inte så bra (och ingen hjälper mig, inte ens mammorna som står framför mig) så vi går av igen. Nu är det EN TIMME kvar till nästa buss går (så är det för oss som bor på landet). Jaha vad gör vi nu då? Jag bestämmer mig för att göra ett försök att fika med S själv (tidigare har vi alltid fika tillsammans med någon annan). Det är lite trixigt att beställa kaffe, få varmt vatten till vällingflaskan, flytta barnstolen och samtidigt bär på min 10 kg underbara son men det går. Så sitter vi där. Jag med min kaffe latte och en kaka och S med sin vällingflaska. S är på strålande humör och helt plötsligt börjar han digga i barnstolen. Själv har jag inte ens lagt märke till musiken som spelas inne på caféet pch börjar skratta. i den stunden är jag riktigt glad över att vi fick lov att vänta till nästa buss.

Två veckor och två tänder senare

2008-11-17T08:31:00.000-08:00

Lille S har vaknat fyra på morgonen i två veckors tid så plötsligt fick jag och min man, som tidigare varit vana att sova hela nätter, känna på hur det känns att lida av sömnbrist som småbarnsföräldrar. Vi undrade förstås varför lille S hade börjat vakna och gny på morgonkvisten. Tänder? Mardrömmar? Utvecklingsfas? Men inga tänder syntes till och de tidiga mornarna fortsatte. Men så en dag när jag busade med lilla S fick jag syn på två små små framtänder. Där var anledningen till att vår lilla solstråle varit så ledsen på nätterna. Sen kom feberhöjningen och lös i magen som ett paket på posten. Men hur kommer det sig då att läkarna påstår att det inte finns några sådana symptomer när tänderna kommer på en baby?

Vi är hur som helst överlyckliga för att få sova på nätterna igen och två veckor och två tänder senare är vår lille prins om möjligt ännu sötare.

Naturfenomen och utvecklingsexplosion

2008-11-12T12:39:00.000-08:00

(Dagen efter förra inlägget träffade jag ytterligare två vänner som berättar att de är på väg att separera. Vad är det som händer? Det är inte bara finansvärlden som verkar vara i kris. Här behövs hjälp från alla gudinnor och gudar: Afrodite, Freja, Venus, Amor, Eros och Frö var är ni!)

Jag skulle gärna skriva en blogg tillägnad naturen. Finns det något så underbart som att vandra i skogen, känna doften, lyssna efter nya ljud och höra vinden susa i träden. Vi har ett fritidshus nära vattnet, mitt i naturen, utan några nära grannar. Det är mitt paradis. Jag älskar den platsen. Det räcker med att öppna bildörren och ta ett djupt andetag så fylls jag av energi. Vi började bygga huset förra hösten. Innan dess hade vi endast möjlighet att tillbringa somrarna där. Nu kan vi även njuta av vintern som på många sätt är en mer dramatisk årstid i den landsända vi bor. I går fick jag uppleva något nytt - isarnas sång. Det är svårt att förklara för den som aldrig varit med det men när isarna lägger sig i havsviken ljuder en sång som liknar valsång. Vi står under en stjärnklar himmel alla tre och lyssnar. Naturens krafter är fascinerande!

Lille S har gjort en utvecklings explosion under de senaste två veckorna. Kryper fort, klättrar på möbler, ställer sig upp själv och låter inte humöret stå tillbaka längre. Ända sedan vi hämtade lille S har han varit en solstråle och det är han fortfarande. Skillnaden är bara att han numera också kan visa ilska. Dessa stunder uppkommer till exempel då jag tar av honom något som han inte får leka med eller då jag tappar upp ett bad åt honom och han inte får hoppa i med en gång. Just nu är han dessutom väldigt mammig. Han vill helst vara i min famn hela tiden. Men när pappa kommer hem från jobbet blir han jätteglad och kryper fort, fort upp i hans famn. I går gav han honom två blöta pussar. Det är underbart att se!

Höstens kriser

2008-11-06T09:45:00.000-08:00

Min bror mår lite bättre och det glädjer mig. Han kommer hit i helgen med sina två barn, det ska bli kul. Han och hans fru får professionell hjälp sedan en tid tillbaka och det verkar hjälpa. Bland annat träffar de en terapeut som är expert på familjeliv i krissituationer. Tänk vad bra att det finns sånt!

I september hörde jag på radion att hösten är skilsmässornas tid. Jag har hört det förr men det är först i år, då flera i min bekantskapskrets drabbats, som jag tänkt på att det kanske ligger någon sanning i det. Semestrarna är slut, vardagen kommer in i livet, mörkret sänker sig och plötsligt händer det. I går ringde en nära vän till oss för att berättade att han och hans man har bestämt sig för att gå skilda vägar. Det är aldrig kul att få sådana besked. För även om vi visste att de hade det kämpig just nu hade vi hoppats att det skulle lösa sig. Det var inte mer än två år sedan vi var på deras underbara bröllop. Jag undrar vad det är som egentligen orsakar skilsmässor. Olikheter, växa ifrån varandra. Mmmm men om kärleken finns där men det ändå inte funkar så måste det brista i kommunikation. För när tystanden tar över blir tanken ofta större än ett förlåt. Och visst är det svårare när man sedan blir familj. För plötsligt är man tre, fyra eller fem istället för två. Tiden rinner iväg, tröttheten tar över och istället för att tända några ljus och krypa ner i ett varmt bad tillsammans finns det så många måsten.

En utmaning för alla er som inte pratat med varandra på länge. Natta barnen, öppna en flaska vin, tänd många ljus, sätt på lite bra musik, tappa upp ett bad och njut av att prata med varanadra. Inte om barnen, inte om jobbet utan om er, om livets stunder tillsammans och dröm om framtiden. Det är inte lätt, jag vet, men ibland måste man lägga undan alla måsten. Det mesta kan vänta till i morgon!

Familjens skilsmässa

2008-10-28T01:51:00.000-07:00

För tjugo år sedan satt en liten kille i skolbänken och oroade sig för att klockan skulle ringa ut, rasterna var värst. Samtidigt oroade han sig för det som hände hemma. För även om hans föräldrar trodde att barnen inte visste, hade han förstått vad som pågick för läge sedan och han ville så gärna ställa allt till rätta igen. Några år senare splittras familjen. De lämnade ett liv av kaos. Då pappan hade berättade att han träffat en ny kvinna, hade mamman försökt ta sitt liv, som ett desperat försök att få honom att stanna. Ett år senare berättade pappan att han och kvinnan väntade barn. Mamman ramlade ner i ett mörker igen. Barnen grät tyst inombords och skämdes.

I lördags påminde min mamma mig om hur jag reagerade då pappa berättade att han träffat en ny kvinna och att han och mamma skulle skiljas. Jag sprang ut i vedbod och slängde vedträn i väggen medan jag skrek ut all smärta. När hon berättade kom minnena tillbaka... Mamma berättade även att min äldre bror hade varit helt chockad över mitt beteende. Vid den tiden hade han slutat känna sina känslor genom att utveckla en förträngningsmekanism - fobier. Det fungerade i tjogo år. Nu har allt bubblat upp till ytan igen.

Tårarna tar aldrig slut säger han och tittar på mig med en nioårings ögon. Jag kramar honom. Lilla S sitter på golvet och tittar häpet på sin morbror som gråter. Sen jollrar han lite och säger något på sitt eget lilla babyspråk. För en kort stund byts tårarna ut mot skratt. Vi går en lång promenad och pratar om allt som hände när vi var små. Som vuxna kan vi konstatera att vår familj hade behövt hjälp utifrån då allt var kaos. Andra vuxna som hade kunnat stötta oss barn då våra föräldrar inte fungerade. Min bror säger att han saknar mamma och pappa, att han vill att de ska vara tillsammans, att vi ska vara en familj igen. Jag förstår honom. Själv grät jag över samma sak under gymnasietiden. Men en stor skillnad mellan mig och min bror är att han ska fungera som tvåbarnspappa samtdigt som sorgen river inom honom. Hur ska han lyckas med det utan att förträngningsmekanismerna tar över igen?

Mammmmamammmam

2008-10-20T05:05:00.000-07:00

S blir snart nio månader och har kommit in i mammaåldern. Han säger mammamamamma flera gånger under en dag och ibland ppapppaappa, även om det inte är lika ofta. Oj vad jag njuter! Att vara föräldrar är verkligen en egokick. Det är fantastiskt att få känna sig så speciell. Det är berikande för själen och gör en på gott humör. Jag håller verkligen tummarna för er som kämpar där ute med IVF och adoption! Ni är snart framme vid målet! Ge inte upp! Snart är det er tur!

Hon finns i mina tankar

2008-10-14T04:31:00.000-07:00

Jag och min man fick chansen att träffat S mamma dvs hans birthmother när vi åkte till landet för att hämta honom. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Jag var väldigt nervös inför mötet. Kanske mer nervös än när vi skulle hämta lilla S på barnhemmet. Jag kunde inte äta och kände mig svag i kroppen. Men så snart hon stod där och vi såg på varandra visste jag att vi alltid kommer att vara tillsammans trots alla mil mellan oss. Vi delar det vackraste och finaste lilla barn som finns och vi älskar honom båda. Hon har fött honom och jag har fått gåvan att bli hans adoptivmamma. När lille S har blivit lite större ska jag berätta om henne för honom. Jag längtar till den dagen. Jag hoppas att han kommer att kunna känna samma kärlek till henne som jag och att de ska få träffas någon gång i framtiden.

Underbart att dela

2008-10-09T23:49:00.000-07:00

I dag är det fredag. Vi vaknar av att solen skiner in genom fönstret. Lille S ligger i sängen och jollrar. När jag vänder mig mot honom möts jag av ett stort leende. Vi går upp. Jag lagar gröt och lillen får välling. Pappa matar och jag gör mig i ordning för att åka till jobbet. Tar på mig örhängen och den röda nya jackan. "Vad fin du är" säger min man och lille S ler mot mig. Jag pussar dem adjö och åker iväg till jobbet.

Jag tycker att det är helt underbart att dela på föräldraledigheten. Min man och lille S får mer tid tillsammans. Jag får vuxentid och egentid på samma gång. När jag kommer hem är lille S väldigt mammig. Han vill sitta i mitt knä en lång stund och vara nära. I går fick jag flera blöta pussar av honom. Det är lycka.

En bussresa till stan

2008-10-04T14:18:00.000-07:00

I sista sekund kommer vi springandes mot busshållsplatsen. Det är kallt och jag har inte hunnit ta på S handskarna och jag hinner tänka "bara han inte fryser" medan jag flåsandes tar mig på bussen. S är på strålande humör. Han älskar att upptäcka nya saker och tittar intresserat ut genom bussfönstret. Jag pustar ut och tittar på honom - lycklig. Vi kliver av inne i stan och går vidare till kyrkans barnsång. På vägen somnar S i vagnen (åh nej inte nu). Vi kommer in i kapprummet och jag hänger av mig. Jag väcker S lite försiktigt "Hej vännen, vi framme nu". Han tittar yrvaket på mig och ler. Vi går in och möts av en massa barn och vuxna. S blir genast klarvaken. Vi sätter oss ringen och sjunger med. Så är det dags för lunch och alla mammor och pappor gör i ordning mat till deras barn. Jag leker lite med S innan jag fixar gröt med tropiska frukter. S älskar mat och gapar stort. Sen packar vi ihop och gå vidare till caféet där jag bestämt träff med min vän C. S är trött. Väl framme somnar han i min famn. Jag bäddar ner honom i vagnen och njuter av den god cesarsallad och trevlig sällskap. Lagomt till kaffet vaknar S igen och sen är det dags att ta bussen hem.

Väl hemma igen slår det mig att en enkel bussresa till stan, som tidigare kunde vara oändligt långtråkig, plötsligt blir så mycket mer givande tillsammans med lille S.

Dela på föräldraledigheten

2008-10-02T13:22:00.000-07:00

Från och med nästa vecka börjar jag jobba deltid. Vi ska dela på föräldraledigheten. Jag jobbar ons-fre och min man mån-tis. Det känns bra och jag känner mig lycklig lottad som har en man som vill vara pappaledig.

Det var inte riktigt meningen att jag skulle börja jobba så tidigit. Så här gick det till. Jag blev uppring av ett företag och fick en förfrågan om att delta i ett projekt på halvtid under en månad. Erkänner att jag först och främst blev lite smickrad. Men sen tänkte jag varför inte? Det är ett erbjudande som kan leda till fler uppdrag. Så jag pratade med min man, löneförhandlade och så var det klart.

Lille S har lärt sig säga både mamma och pappa (det går inte med ord beskriva hur lycklig jag blev då han sa "mamma" riktigt tydligt första gången). I kväll är min man borta och S har sagt pappa ett flertal gånger efter klockan fem då han vanligtvis kommer hem. Jag är helt säker på att lille S kommer att bli glad av att få rå om sin pappa lite mer.

Min "förlossningsberättelse"

2008-09-24T13:20:00.000-07:00

Dag 1. Vi landar på lördag eftermiddag och får information om att våra väskor blivit kvar på transferflygplatsen pga att flyget var försenat. När vi kommer ut från flygplatsen möts vi av 35 graders värme och hög luftfuktighet iklädd jeans och långärmad tröja.
- Har du någon T-shirt i väskan?
- Nej, har du?
- Nej. Jag har dessutom inga extra linser i handväskan och mina glasögon är i resväskan.
- Shit. Tänk om väskorna inte kommer fram.
- Det ordnar sig ska du se. Njut nu av att vara framme.
- Men tänk om de är borta. Alla våra kläder. Alla S kläder. Presenterna till barnhemmet. Dina linser. Du kommer ju inte att se något!
- Varför skulle de inte komma? Vi väntar till i morgon. Kom nu så går vi.

På hotellet finns en svalkande pool. Badkläderna är så klart nerpackade i resväskorna så vi beslutar oss för att gå en promenad istället. Men var är alla människor? Hettan är obeskrivlig. Ungefär som i en bastu innan man slänger på första skopan vatten. Efter ett tag frågar vi efter närmaste tunnelbanestation. En vänlig ung student följer oss hela vägen fram och väl nere i tunnelbanan förstår vi vart alla människor befunnit sig. För varför ska man plåga sig med att vandra längs de trafikerade gatorna i hettan när det går att åka tunnelbana med AC? Vi åker en bit utanför citykärnan där vi möts av mer grönskande terräng. Vi trivs. Beställer in iste på ett café och tittar på varandra "Tänk! Nu är vi äntligen här."

Dag 2. Hotelltelefonen ringer. Väskorna har kommit! Vi är överlycklig och byter genast om till badkläder och går ner till poolen och svalkar oss. På kvällen äter vi en underbar middag. Våra tankar finns bara hos S. Ingen av oss kommer att tänka på att det är vår bröllopsdag. Det pirrar i magen och det tar lång tid innan vi somnar.

Dag 3. Den stora dagen. Vi äter frukost. Byter om till kläderna som vi inhandlat innan vi åkte och går ner till receptionen där vi ska bli hämtade. Vi tittar oroligt på klockan då klockan är fem över tio. Några minuter senare möts vi av barnhemmets föreståndarinnan som tar oss med till taxin som väntar utanför hotellet. Resan till barnhemmet känns oerhört lång. Men så är vi plötsligt framme. Pulsen stiger. "Vi går väl direkt till S så ni får träffa honom eller hur!" Vi ler stort och nickar ivrigt. "Här inne är han." Sköterskorna ler vänligt mot oss. Och där ligger han, vår lilla son. Han tittar storögt på oss. Lyckan är total. Vi går fram till honom. Sätter oss på knä och hälsar på honom. Så tar jag upp honom i min famn och hjärtat brister av kärlek. Vår underbara son. Här är vi. Din mamma och pappa. Vi har längtat så mycket efter dig. S känner med sin hand över mitt ansikte. Vänder sig om mot pappa och sen mot mig. Han ler. Vi är det lyckligaste paret på jorden. S du är vår skatt och vi är evigt tacksamma för att just du har kommit till oss. Vi hoppas att du ska trivas hos oss. Du är vårt allt och vi älskar dig av hela vårt hjärta.

Jämställdhet i familjelivet

2008-09-16T05:30:00.000-07:00

Familjelivet har minsann redan väckt många jämställdhetsfrågor. Jag och min man planerar dop. Eller ska jag vara riktigt ärlig är det mest jag som planerar. Jag är en sann projektledare och har svårt att ta mig ur den rollen privat. Vi (jag och min man) försöker hålla diskussionen levande. Vi är inte alltid överens. För visst kan familjelivets krav på jämställdhet vara opraktiskt ibland men det gäller att vara vaksam. Det är så lätt att jag som mamma städar, tvättar, packar väskan med ombyte, blöjor, AD-droppar m.m., planerar klädinköp inför vintern osv. Samtidigt gäller det att bita sig i tungan när pappa planerar gör det och gör det på sitt sätt. Vi hamnade i en sådan diskussion igår. Min man gjorde mat till S och jag la mig i. Samma stund som jag gjorde det insåg jag hur fel jag gjorde och bad om ursäkt. För vem säger att det är jag som gör på rätt sätt. Min man är världens bästa pappa och jag vill inte göra honom osäker i den rollen.

Vardag med guldkant

2008-09-15T10:41:00.000-07:00

Hur är det då att vara mammaledig? Jag älskar det! Lördag hela veckan lång. Tiden går fort. Fullt upp hela tiden. Och så alla dessa leenden och skrattet som förgyller vardagen med guldkant.

I dag har jag och S haft fullt upp. Familjerätten skulle komma på hembesök och vi hade massor av saker som skulle fixas innan dess. Dammsuga, baka en kaka och tvätt håret. På morgonen gick vi igenom tidschemat. S skulle sova länge på förmiddagen medan jag städade. Sedan skulle vi vika in tvätten och tömma diskmaskinen. På eftermiddagen skulle S sova en timme medan jag hann baka en äppelkaka och duscha.

Det är alltid lika spännande. Tänk om S bara sover en halvtimme. Då kommer vi inte att hinna. (Plan B innebar att min man skulle komma hem tidigare från jobbet). Men allt gick som smort. Vi hann till och med njuta av det fina vädret mitt på dagen.

Så när dörrklockan ringde stod äppelkakan på bordet och kaffedoften spred sig i rummet. Det har varit en riktigt bra dag idag. Nu ser vi fram mot tingsrättens beslut så att adoptionen blir giltig även i Sverige!

Det måste ha varit meningen!

2008-09-02T04:41:00.000-07:00

Vi har nu känt S i en månad. Det känns som mycket längre. Han har hunnit fylla 7 månader och utvecklingen går i rasande tempo. När vi hämtade honom kunde han inte sitta utan stöd. Nu sitter han själv och har precis börjat träna sig att krypa. S har även lärt sig pussas. Det är en blöt underbart härlig puss. Mamma- och pappahjärtat smälter!

Så vad har vi gjort sedan vi kom hem. Här kommer en kort sammanfattning:
Umgåtts, myst, lekt, läst sagor, busat, tittat på renar, hälsat på farmor, farfar, mormor, morfar, plockat hallon, varit på kusinens 9 års kalas, fått massor av presenter och grattiskort, haft besök, ätit gröt, gjort en tropikundersökning på sjukhuset, haft en rejäl förkylning, hoppat i hoppgungan, ätit smakportioner, bekantat oss med farmor och farfars hundar, tittat på barnkanalen, lyssnat på musik, badat, njutit av solen, plockat bort ogräs i den nyanlagda trädgården, tittat på grävskopan ute på gården, sjungit barnsånger m.m.

I lördags, under en mysmiddag med levande ljus , sa min man till mig med tårfyllda ögon "Tänk vad tur att vi inte fick något biologiskt barn. S är verkligen finast i hela världen." Jag håller med honom. Det måste ha varit meningen!

Nu är hela familjen samlad

2008-08-12T12:30:00.000-07:00

Jag kan inte med ord beskriva hur lyckliga vi är. Vår lilla son S är världens finaste lilla kille och vi älskar honom så mycket. Allt har gått jättebra. S är väldigt trygg som person och han verkar definitivt trivas med oss. Vi har haft det mycket bra i hans födelseland, vårt "andraland." Maten, människor, kulturen - vi gillade allt - och under vår vistelse kändes vårt hotellrummet nästan som hemma. S gillar att betrakta omvärlden och älskade våra utflykter i 35 graders värme. Ju mer människor, bilar och blinkande lampor desto bättre!

I går landade vi i Sverige. Flygresan tog 14 timmar och S sov på pappas mage hela natten. På flygplatsen stod släkten och väntade. När vi kom nedför trappan var glädjen totalt. Glädjetårar, skratt och lycka fyllde hela vänthallen.

Idag har vi försökt ställa om dygnet (S vaknade 04:30. Pappa klev upp och gjorde välling medan mamma fick sova ut). Nu har båda somnat tätt intill varandra medan jag är vaken.

Många frågar hur det känns och mitt enda svar är att det känns helt rätt. Det känns varken konstigt eller overkligt bara helt underbart. Vi älskar honom och njuter av varje sekund tillsammans med honom. Nu är familjen samlad. Jag är mamma. Min man är världens bästa pappa och vår lille son är helt underbar! Lyckan är total.

Vi åker redan 1 aug!

2008-07-27T15:17:00.000-07:00

I fredags ringde adoptionsorganisationen och berättade att vi kan åka tidigare än planerat. Så nu är flygbiljetterna ombokade och vi åker redan 1 augusti. På måndag den 4 aug. får vi hämta vår lille son. På torsdag fyller han 6 månader.

Det är mycket som ska fixas innan vi åker. Vi börjar om att jobba i morgon efter semestern. Det blir en kort intensiv vecka och sen ska vi vara hemma med vår lille prins i en månad tillsammans. Därefter är jag mammaledig. Jag kan knappt fatta det. Jag mammaledig! Jippi! Vi har längtat så mycket efter vår lille son och snart är han hos oss. Det här är så stort!

Nu måste jag krypa till kojs. Morgonsdagens checklista väntar på mig!

Tjoho!

18 augusti får vi hämta vår lille prins!

2008-07-09T14:29:00.000-07:00

Äntligen! I måndags kom min man hem från jobbet med ett stort leende.

- Hej älskling. Jag har en överraskning...
- Vad då?
- Jag har bokat flygbiljetterna. Den 18 augusti får vi hämta vår lille prins.
- Aaaaaa är det sant! Yes! Äntligen! Åååååå det pirrar i hela kroppen.

Vi är på väg. Troligtvis åker vi redan den 10 augusti för att resa runt i landet innan vi hämtar honom. Därefter stannar vi några dagar på hotellet innan vi beger oss hem till Sverige igen.

Samma dag som min man kom hem och berättade den stora nyheten åkte vi iväg och inhandlade en helt ny garderob i storlek 74. Vi njöt av varje sekund i butiken. Tänk snart är han hos oss. Jag längtar så mycket efter att få hålla honom i min famn. Snart, snart kommer vi!

Vanligaste frågan

2008-06-16T02:04:00.000-07:00

Den vanligaste frågan jag får nu förtiden är "Har ni hört nått mer?" Svaret är nej. Vi hoppas kunna åka i augusti men som sagt vi vet inget än.

Jag har shoppat lite mer barnkläder och hoppas kunna åka till IKEA snart för att äntligen kunna njuta av barnavdelningen. Det är svårt att förstå att jag kommer att vara mammaledig snart men oj vad jag längtar!

I går var vi och hämtade pappas hund (en Golden Retriever). Vi ska vara hundvakt i några veckor eftersom de tillbringar mesta delen av tiden på sjukhus. När vi skulle åka sa min pappas fru "förhoppningsvis är jag bättre i september när alla behandlingarna är över" sen började tårarna rulla ner för hennes kinder. Jag såg rädslan i hennes ögon. Vi kramades och jag åkte därifrån. Kände mig helt slut och tom. Jag ber för henne. Hon måste klara det!

Nya bilder igen!

2008-05-28T13:22:00.000-07:00

Pip, pip. Jag är på tjänsteresa och får ett meddelande på mobilen. När jag öppnar mms:et ser jag ett nytt foto på min lille prins. Under står texten "Här kommer en ny bild på vår älskade son". Jag blev helt varm i hjärtat. Lille prinsen har vuxit och väger numera 7,5 kg. Han är klädd i en ljusgul boddy med en nallebjörn på. Å han är helt fantastisk! På lördag fyller han 4 mån och jag önskar att han vore här. Skyndar mig att maila de nya fotona till släkten. Alla undrar varför det ska behöva ta så lång tid innan vi kan åka och hämta honom. Vi försöker förklara. Alla verkar dock oförstående över den krångliga byråkratin. Vi som genomgått hela adoptionsprocessen vet att adoptionsvärlden tyvärr ser ut så. Det finns bara en sak att göra. Vänta. För snart kommer ännu ett magiskt samtal. Resebeskedet! Tänk, den här resan kommer att bli mitt livs största resa och jag är överlycklig att få dela den den med min älskade make!

Ett steg framåt

2008-05-08T13:45:00.000-07:00

Nu börjar väntan bli riktigt jobbig. I dag fick vi äntligen ett nytt meddelande om att processen gått framåt. Vi vet fortfarande inte när vi får åka och hämta honom men vi är ett steg närmare.

Väntans tider

2008-04-24T06:45:00.000-07:00

Vi har fått nya bilder på vår lille prins. Han är så otroligt vacker. Vi bär med oss fotona var vi än åker. Väntan och längtan efter honom är riktigt jobbig. 31 april fyller han 3 månader. Vi hoppas kunna åka och hämta honom i sommar men igen kan säga exakt när resebeskedet kommer. Min svärfar har köpt en kritstrecks randig kostym i storlek 6 månader med väst och fluga. Den är helt fantastisk. Barnsängen är redan på plats. Våra grannar kom med den för över en månad sedan och nu står i vårt sovrum. Tänk snart ligger han där och sprattlar med benen.

Livet går verkligen upp och ner. Glädjebesked avlöses med sorgebesked. I dag fick jag veta att min pappas fru och mina småsyskons mamma har fått cancerdiagnos. Hon har haft ont i kroppen under en lägre tid och varit in till sjukhuset flera gånger. Tyvärr har ingen av läkarna tagit henne på allvar och först nu, nästan ett år sedan hon första gången uppsökte sjukhuset, har det tagit prover som visar att hon har cancer. När jag pratade med min pappa var de på sjukhuset. Han lät samlad och på ett sätt tror jag att han är lättad över att de äntligen har hittat felet och kan sätta igång behandlingen. Vi hann inte prata så länge. Efteråt var det som att tiden stannade upp. Tankarna rusade iväg och inom loppet av några sekunder hade flera sorgliga scenarion spelats upp inom mig. Hallå där stopp! Tänk positivt istället! Jag ber en stilla bön för henne och hoppet kommer tillbaka.

Han är en del av mitt hjärta

2008-03-26T14:18:00.000-07:00

Jag tittar på korten ofta. Ett av korten bär jag alltid med mig. Min son är en del av mitt hjärta. Varje dag som går känner jag mig mer redo för mammarollen. I dag köpte jag första barnklädesplagget. Det kändes lite konstigt samtidigt som det var helt underbart. Små byxor med kungakronor på. När jag gick ut från butiken kände jag en gläjdekänsla spridas i hela kroppen. Tänk jag ska bli mamma! Det kommer att behövas en helt ny garderob till vår lilla prins.

Snart går jag vidare till mitt nya jobb. Eftersom det är mycket som ska lämnas över blev det en lång dag både skärtorsdag och tisdagen därefter. Hela dagen hade jag tankarna på adoptionsdokumenten som skulle skickas iväg till nästa instans för intyg etc. Fem i sju kom jag in på postkontoret med andan i halsen. Kvinnan bakom disken var mycket vänlig och brevet gick iväg. Ett steg närmare. Snart kommer vi!!!

Foton

2008-03-13T14:52:00.000-07:00

I måndags fick vi foton på vår lille son. Vi hämtade kuvertet efter jobbet. Jag höll det nära mig hela vägen till husbygget. Så fort vi hade kommit in i huset och satt på bygglampan öppnade vi kuvertet försiktigt och i samma sekund möttes våra blickar av världens vackraste lilla barn. Det är totalt sju bilder. Vi tittade om och om igen.

Min man
- Han är helt perfekt
Jag
- Ja, han är världens vackraste lilla baby

Vi kramas en lång stund. Det känns verkligt och overkligt på samma gång. Vi är föräldrar och på korten framför oss ser vi vår lille son.

Det är dags att byta om till snickarbyxor och målartröja. Klockan är mycket och vi vet att det kommer att bli en lång kväll. Men det gör inget. För då och då går vi och kikar på fotona som ligger på bordet. I ett land långt långt borta ligger vår lilla kille och väntar på oss.

Längtan efter honom är enorm.
Vi skynda oss att boka tid med NP, skicka iväg dokumenten till UD och få tid på familjerätten.

Förberedelsen för resan har börjat. Snart kommer vi!!!

Håll i er! Vi har fått barnbesked

2008-03-03T11:54:00.000-08:00

Fredag 29 februari
Stilla snöfall. Några minusgrader. Klockan är strax efter åtta på morgonen. Jag och min man skyndar iväg till bussen. Vi ska på after work med några kompisar efter jobbet så vi lämnar bilen hemma. Precis när bussen närmar sig ringer min mobil i väskan. Jag tar upp den. Kollar på displayen och ser att det är adoptionsförmedlingen. Mitt hjärta hoppar mitt till. Tänk om det här är samtalet med stort S! Jag svarar i samma stund som vi kliver på bussen.

- Hej, det är E
- Hej!!!!
- Ringer jag olämpligt?
- Nej då jag och min man A ska just kliva på bussen.
- Okej då får ni hålla i varandra nu för jag har en god nyhet. Vi har precis fått meddelande om att ni har blivit utvalda att bli föräldrar till en liten pojke.
- Va är det sant!
- A vi har blivit föräldrar!

Min man håller på att betala vår bussbiljett. Våra blickar möts. Tiden stannar upp. Det här är studen som vi så länge väntat på. Glädjen sprider sig i hela kroppen. Busschafförren vänder sig till mig och frågar om jag är vuxen.

- Ja jag är vuxen! Nu är jag vuxen!

Jag skakar av glädje. Vi sätter oss längst bak i bussen. E ger mig information om nästa steg i adoptionsprocessen. När hon är klar ber jag henne berätta allt en gång till för min man så att vi inte ska missa något.

När samtalet är över befinner vi oss i en glädjechock. Leendena tar aldrig slut och hela dagen känns som en dröm. Jag ringer mamma. Hon börjar gråta. Jag ringer pappa. Mina bröder och mina närmaste vänner. Alla är rörda till tårar.

I går på kvällen säger min man till mig:

- Jag känner mig helt harmonisk.

Jag tittar på honom och tänker att det är något som har förändrats. Hans ögon glittrar.

Jag vill inte bli bitter

2008-02-25T14:34:00.000-08:00

Som ni vet blev jag uppsagd innan jul. Då lät det så här "vi har tyvärr varit tvungen att ta ett beslut om att skära ner din tjänst till en deltidstjänst av ekonomiska skäl". Trist svarade jag och började genast söka heltidsjobb. Kort därefter blev erbjuden en heltidstjänst på ett annat företag. Jag valde att tacka ja. I dag meddelade min chef att min tjänst kommer att utlysas snart och att de kommer att söka en person på heltid från i höst. Hallå? Kan man göra så här. Var håller facket hus? Jag hade inte sökt mig vidare om jag hade vetat att min tjänst skulle återgå till att bli en heltidstjänst. Naturligtvis är allt noga uträknat av ledningen. På det här sättet kan de anställa en yngre tjej med mindre skin på näsan som tackar ja till tjänsten för en längre lön. Jag vet att jag har återanställningsrätt men som läget är nu finns det inget i världen som skulle få mig att stanna kvar.

Jag andas djupa andetag och intalar mig själv att jag inte ska bli bitter. De är inte värda det. Dessutom är det jag som går vinnande ur denna konflikt. Jag har fått ett nytt jobb där jag kommer att ha större utvecklingsmöjligheter. Dessutom kommer mina chefer att ha en tufft tid framöver med att hitta en ersättare. Men visst gnager den där, känslan av att ha blivit lurad och risken finns att bitterheten tar över.

Fltu-problematiken

2008-02-11T23:49:00.000-08:00

Fylld av ny energi av en weekend i storstaden. Tänka sig att det kan ge så mycket att åka bort. Byta miljö. Se nya ansikten. Träffa vänner. Äta god mat och upptäcka hur mycket som förändrats sedan sist. Jag känner mig som ny!

I går ringde ett företag som jag har sökt jobb på och frågade om jag ville komma på anställningsintervju. Ja varför inte tänkte jag och bokade in tiden i min kalender (jag har ju inte skrivit kontrakt än med det nya jobbet och tänk om det här jobbet lockar lika mycket eller mer?) Efteråt kände jag mig lycklig. Tänk att behovet av att vara behövd är så starkt inom mig.

Jag har skickat ett mail till andra par som väntar på att adoptera från samma land som oss. Det gick en vecka innan jag fick något svar. Där ett tag trodde jag inte att det skulle komma ett enda svar. Jag kollar min mail flera gånger per dag och tror att alla lever i samma symbios med cybernätet men jag hade visst fel. Efter en dryg vecka började det trilla in svar. Jag känner mig som tio år och läser glatt svaren från mina nya vänner. Det är många som delar samma fritidsintressen som jag och min man. Jag börjar genast fantisera om att arrangera en fjällvandring och ser alla små knoddar med små kånken-ryggsäckar hoppa och skutta längst Kungsleden.

Just nu läser jag boken Familjens projektledare säger upp sig av Gunilla Bergensten. Jag läser, skrattar, känner igen mig och tänker att hon har lyckats fånga så många situationer som jag känner igen mig i och som jag bävar för när vi går in i familjelivet. I går läste jag högt för min man om kapitlet där hon beskriver fltbu-problematiken dvs. när mannen säger "Älskling har du sett mina solglasögon?" och kvinnan går till skåpet och hitta solglasögonen efter en sekund. Fltbu står för flytta, lyfta, titta bakom och under. Varför har männen så svårt att lära sig det. Någon som känner igen sig?

Jag rekommenderar boken starkt redan efter halva boken!

Vilket team vi är

2008-02-04T11:06:00.000-08:00

Jag och maken har målat hela helgen i vårt nya hus. Vi bygger ett fritidshus i timmer och eftersom det är liggande träpanel i hela huset blir det några väggar att måla. Fredag kväll tog vi det lungt och laddade inför helgen. På lördag satte vi igång. Vi är otroligt bra på att jobba tillsammans med praktiska göromål. Mamma kom förbi med mat och kaffe (lyx) men i övrigt tog vi knappt några pauser. Vid tiotiden på kvällen la vi penslarna i vatten och pustade ut. På vägen hem unnade vi oss en hamburgare med pommes. Nästa dag satte vi igång igen. Den här gången kom pappa med mat (lyx 2). Mina småsyskon droppade in på eftermiddagen. Oj vilken skillnad det blir när man är fyra motför två. Jag gillar verkligen att göra saker tillsammans - praktiska saker - som att tex måla. Vi hade en superkul kväll. Skrattade, pratade om livet, om adoptionen osv.

Vi kom hem sent och var hungriga igen. En burk bullens pilsnerkorv och ett glas rött vin. Tända ljus och lite småprat.

Livet känns helt klart bra. Jag tror att det är adoptionen. Att vi väntar tillsammans. Det är en spännande tid. Förväntansfull. Vi är på väg att nå vårt gemensama mål och vi längtar båda oerhört mycket efter uppgiften att bli föräldrar.

Mycket att se fram mot

2008-01-28T11:43:00.000-08:00

Just nu känns det som att jag har mycket att se fram mot.

På plats nr 1 kommer naturligtvis adoptionen.

På plats nr 2 kommer mitt nya jobb. Jag börjar i april och berättade det för mina chefer för en vecka sedan. När jag kom ut efter mötet kände jag mig fri och lättad.

På plats nr 3 kommer stugan/huset som vi bygger. I helgen började vi måla ett av sovrummen och det blir riktigt fint. Det är ett timmerhus med liggande träpanel i hela huset som vi målar i vit lasyr (riktigt trendigt). På nedervåningen blir det öppenspis och på övervåningen har vi en fantastiskt mysig inbygd balkong. Den vedeldade bastun som min man byggde samma sommar som vi gifte oss ska vi placera i närheten av huset.

Jag måste få berätta om en inre bild som jag ofta tänker på. Den är pluttignuttig men helt underbar att tänka på.

Det är strålande sol och blommorna svajar i det höga gräset. Vi står utanför huset. Jag har en sommarklänning på mig. Bredvid mig springer min lilla dotter/son. Vi ska plocka en sommarbukett på ängen. Det är en riktigt varm sommardag. Vinden från vattnet fläktar skönt. Vi leker ta fatt och skrattar så vi kiknar. Fort fort springer vi för att se vem som hinner först fram till skogsbrynet. Min dotter/son vinner så klart. När vi kommer tillbaka till stugan sätter vi blommorna i en liten vas och gör i ordningen frukostbrickan. Min lilla dotter/son tar ett stadigt grepp om paketet och jag tar brickan. Vi går tillsammans uppför trappan och sjunger "ja må han leva, ja må han leva". Min dotter/son kastar sig i famnen på sin pappa så fort vi kommer in i sovrummet. Jag tittar på dem och tänker att jag älskar dom båda så mycket att mitt hjärta värker.

Jag hoppas verkligen att min dröm kommer att gå i upplevelse.

Livet är grymt och jag skäms

2008-01-25T07:08:00.000-08:00

Det som inte får hända har hänt. Min älskade vän har fått missfall på sin födelsedag. Livet är grymt och jag skäms över att jag inte kunde känna mig 100 procent glad när hon berättade om sin graviditet. Förlåt mig!

Mina ögon tåras, jag knäpper mina händer och ber bönen För dig som inte föddes skriven av prästen Lars Björklund tyst för mig själv.

Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar.
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Ärlighet varar längst

2008-01-16T00:35:00.000-08:00

Svar min vän
Jag brukar inte läsa din blogg så ofta, för även om du gett mig länken så känns det som om jag är inne i ditt huvud och läser hemliga saker. Det känns mer naturligt att läsa en okänd persons blogg och istället prata med en vän. Men eftersom jag, som du skriver, märkte att du inte reagerade med riktigt äkta glädje när jag berättade att vi ska ha barn, och dessutom vill jag inte pressa dig för jag tänkte att du skulle höra av dig och säga nått när det sjunkigt in. Men efter ditt väldigt otypiska dig, otroligt korta och stela mail i fredags om ditt nya jobb kände jag att nått var fel. Och jag fick svar i din blogg, och självklart gör det mig ledsen att läsa att något som är glädjande för mig river upp sår hos dig. Du ska veta att jag har tänkt mycket på och varit nervös inför att berätta för dig eftersom jag vet hur jobbigt det varit för dig/er. Jag visste inte vad som var rätt tillfälle och det kändes inte som något jag ville ta på telefon, däremot hade jag ingen aning om att din bror med familj skulle vara där. Det bästa för mig hade varit om det bara varit du och jag när jag berättade. Och det hade faktiskt känts bättre både för mig, och jag inbillar mig även för dig, om du hade sagt som det var, att det var svårt att glädjas helt. För jag vet ju det. Det värsta är att jag känner som om jag nästa var elak mot dig, åtminstone då jag läser din blogg där du beskriver hur det var. Jag hoppas att du inte upplever det så. Det är ju oundvikligt att berätta för dig, och jag hoppas att du vet och känner att jag är ledsen för er skull. Jag tyckte att ”kattmamman” skrev en fin kommentar och jag hoppas att du förstår att jag var ärligt glad över åt att vi kommer att bli mammor samma år.

Jag försöker tolka ditt inlägg och du skriver att du inte känner någonting när jag berättar, ingen glädje för mig. Du behöver inte känna dig usel för att det känns så nu, men kommer det alltid att vara så? För det känns faktiskt lite svårt att ta. Avundsjuka är helt naturligt och speciellt när man önskar att saker och ting vore annorlunda. Men jag hoppas att du inte missunnar mig detta, för det gör ju inte saken bättre för någon. Jag älskar dig min vän och jag hoppas att detta inte är någon som kommer mellan oss.

Tusen kramar, P

Ärlighet varar längst
Jag ringde P och bad om ursäkt för att jag inte vågat vara ärlig. Jag försökte förklara min känsla. Att jag då precis i den stunden bara ville jag gråta. Att det är svårast att ta emot graviditetsbesked från personer som står mig nära. Det är då sorgen inom mig blir verklig. Det är då jag ser mig själv i spegeln och tänker "hur kommer det att det blev så här för just oss". Ibland tänker jag tvärtom, att vi är speciellt utvalda att bli föräldrar till ett barn som fötts i ett annat land. Den tanken gör mig både stolt och glad.

Adoptionen är en process. Precis som graviditeten. Men det är helt olika processer. Människor i min omgivning säger "men å nu är du gravid - så underbart". Jag känner mig inte alls gravid. Jag väntar och är jag är redo men i den här fasen finns det också tid för tankar och känslor. Utredningen och sammanställningen av adoptionsansökan kändes som en C-uppsats. Det krävdes koncentration, hårt arbete och tålamod. När ansökan lämnades in till adoptionsorganisationen pustade vi ut och så började väntan på barnbeskedet. Det är en spännande och hoppfull väntan och det går inte en dag utan att jag tänker på det där omtalade samtalet när adoptionsorganisationen ringer och säger de magiska orden...

Jag är glad att min vän läste min blogg. Det bästa hade förstås varit om jag hade kunnat vara ärlig då hon berättade. Ärlighet varar längst!

Och jag tror som många av er skriver att sorgen försvinner så snart jag har mitt lilla barn i min famn. Det barn jag så länge väntat och längtat efter.

En nära väns graviditet river upp sorgen

2008-01-11T05:46:00.000-08:00

Jag och min man står i vårt nya fritidshus, bland brädor och sågspån. En av nära vän till mig och hennes man ska komma förbi och titta. Dom kommer. Vi visar och pratar på. Själv har de köpt en trea i storstan. De bor i en två:a ganska nära den nya lägenheten och jag säger spontant "Vad praktiskt då behöver ni ju inte packa så noggrant" varpå han svarar "Ja vi kan ju köpa barnvagnen direkt och köra grejerna i den". Han säger det i förbifarten och tänker inte ens på att han försagt dig. Min hjärna är numera expert på gravidtecken och registrerar direkt ordet barnvagn. Jag inser att de väntar barn och hoppas att de inte har tänkt berätta det än. Det känns inte alls som någon bra dag för mig. Fem minuter senare ser min kompis lite hemlighetsfull och säger "Vet ni vad, vi väntar barn". Helst av allt hade jag bara velat säga "Jaha vad kul för er men jag är ledsen jag kan verkligen inte visa min glädje för det tar ont inom mig på något konstigt sätt. Jag tror att det kallas avundsjuka.". Istället säger jag "Är det sant! Vad kul för er och tänkt nu när ni köpt större lägenhet och allt!". Så får jag veta att hon är i 12:e veckan och att bebisen kommer i juli. Då känner jag mig ännu mer avundsjuk. Tänk att kunna planera livet så i detalj. Jag tror att min kompis märkte att min gläjde över deras graviditet inte var äkta. Ärligt talat så ville jag helst att de skulle gå så fort som möjligt. Gråten i halsen började göra sig påmind och det var inga glädjetårar som väntade. Kände mig helt urusel som inte kunde känna glädje för hennes skull. "Tänk vi kommer att bli mamma samma år! Vad kul va? Du är ju också gravid nu." Jag svarar som en robot "Ja tänkt vad kul!" men känner ingenting. När de har gått ser jag och min man på varandra. Vi säger ingenting. Kramar om varandra och börjar sopa sågspån för att tänka på annat.

Även om vi väntar barn och vet att vårt barn kommer att vara lika älskat som om vi hade blivit gravida påminns vi om sorgen över barnlösheten då och då. Det är mycket lättare. Tiden läker alla sår. Men den finns där och den kommer alltid att vara en del i vår relation.

Jag blir mest avundsjuk på att min kompis mage kommer att växa, för att hon kommer att känna barnets sparkar och få vara där när barnet föds. Det kanske inte är så konstigt att känna så men jag känner mig hemsk och önskar att jag hade kunnat glädjas till 100 procent. De enda gångerna jag kandet är när någon av mina "tvillingstjärnor" blir gravida genom adoption, IVF eller efter flera år av försök. Då kan jag känna lycka!

Summering av 2007

2007-12-22T03:18:00.000-08:00

Så var det dags att titta tillbaka på året...

Minnen från 2007
Adoptionsutredningen drog igång

Första kontakten med hemutredarna
Hembesöket som vi var så nervösa för
Intervjuerna som pågick i tre timmar
Beslutet om att vi var godkända!
Fotograferingen som tog mycket längre tid än vi trodde
Alla stämplar
Kopieringeringen av alla papper
Lättnanden när det äntligen var dags att lämna ifrån sig ansökan
Telefonsamtalet när vi fick veta att landet hade godkänt oss

Milstolpe

30 år
Fest med vänner och familj

Husbygge

När huset äntligen kom på en lastbil från Finland
Bygget av timmerstommen med B och K
Målningen utvändigt
Övervåningen
Golvärmen slås igång
Huset börjar bli ett hus

Resor

Spanien
Italien
Spanien igen
Fjällen vintetid
Fjällen sommartid
Skärgården i en hel vecka
Stockholm
Gränna

Besvikelser

Vår älskade katt som sprang bort
Huset som blev försenat
Att väntetiden för att adoptera ökade
Konflikten på jobbet

Framgång

Konferensen för 300 pers som blev en succé
Alla nya underbara tjejkompisar
Att vi tog oss igenom adoptionsutredningen (inte för att vi var oroliga för att inte bli godkända men för att vi faktiskt tog tag i det med en gång och skippade IVF)
Byggandet av timmerstommen (coolt att vi kunde bygga själva)

Nu väntar ett nytt år och jag är helt säker på att det kommer att bli det bästa året på länge!

Mina drömmar inför 2008

Att bli mamma
Nytt jobb
Mycket mys och kärlek i vårt nya hus

God Jul och Gott Nytt År till alla mina tvillingstjärnor ute i cyberrymden. Ni är bäst!

Fackliga förhandlingar

2007-12-18T11:32:00.000-08:00

I dag träffades jag, min chef och min fackliga förhandlare för att diskutera uppsägningen av min tjänst (från 100 procent till 75 procent). Jag hade förväntat mig att vi skulle komma fram till något konkret men istället lämnade jag förhandlingen lika ovetande som innan. Nu har jag istället ett uppsägningskontrakt i väskan påskrivet och klart. Där framgår att jag är uppsagd och att jag kommer att erbjudas en 75 procents anställning. Min chef trodde nog att jag skulle gå med på en 75 oreglerad tjänst. Det skulle innebära att jag skulle jobba lika mycket oregelbunden arbetstid som nu (kvällar, helger etc) men att jag skulle få 75 procent av lönen med andra ord i själva verket skulle jag jobba 100 procent för 75 procent av lön. Försöka kan man ju alltid men hur tänker hon (min chef alltså). Varför anställer i så fall inte alla företag sina anställda på 75 procents tjänst med oreglerad arbetstid? Sen kan de ju likt min chef hävda att de blivit kompenserad i lön och en veckas extra semester för all tid de arbetar utöver 30 tim per vecka.

Mitt motbud är naturligtvis 75 procent tjänst med reglerad arbetstid så att jag får betalt för allt jobb jag gör på kvällar och helger. Nu återstår en väntan på att ledningen ska besluta hur de ska göra. Jag kommer att få veta inom några månader.

Suck!

Jag ger min chef ett mantra i julklapp: "Personalen är det viktigaste vi har i vår verksamhet. Mår vår person bra så kommer verksamheten också att må bra."

God Jul chefen och lycka till! Jag söker nya jobb så länge!

Salmiak blir kvar ett tag

2007-12-12T03:23:00.000-08:00

Vi funderade länge men kom fram till att Salmiak skulle må bäst om hon fick komma till ett hem där de hade mer tid för henne. Jag skickade iväg sms:et och meddelade att beslutet inte var helt lätt att ta. Dagen efter fick jag ett nytt meddelande där det stod att de som lagt in en intresseanmälan ville ha en yngre katt. Varför är det så att alla vill ha kattungar? Visst är det mysigt men en liten kisse men jag upplever att det är mycket enklare med en vuxen katt och dessutom hjälper man en bostadslös liten misse.

Så nu blir Salmiak kvar hos oss ett tag till :) Jag måste hitta en kattvakt över jul och nyår eftersom vi åker bort. Egentligen ska katthemmet sköta det men de har svårt att hitta stödhem och över jul är det inte direkt lättare.

I går gick jag in på adoptionsorganisationens webbsida. En familj hade fått barnbesked från barnhemmet vi ska adoptera från. Oj nu rör det på sig... Jag vill så gärna veta när det är vår tur men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Stödhem åt en underbar katt och ett dilemma

2007-12-06T12:40:00.001-08:00

När vår katt sprang bort i somras sökte vi överallt. Jag scannade även Internet och hittade flera föreningar som arbetar ideellt med att ta hand om katter som är bostadslösa. Min tanke var att min älskade katt kanske kunde finnas på bild under rubriken "upphittad" men icke. Däremot fastnade jag för rubriken "vi söker stödhem till katter" och skickade iväg en intresseanmälan. Förra veckan ringde en tjej från föreningen och sa att de hade en katt som behövde tak över huvudet. I tisdags hämtade jag katten. Vi fick i uppgift att ge katten ett passande namn och döpte henne till Salmiak. Hon är förtjusande vacker och ser ut som ett lodjur i ansiktet. Hennes päls är fluffig och mjuk och hon njuter när jag borstar henne. Salmiak har bott hos oss i tre dagar och jag är redan förälskad i henne. I kväll fick jag ett sms ifrån kattföreningen "Vill Salmiak ha ett permanent hem? Jag har fått en förfrågan från en person som är intresserad av en långhårig katt. Hör av dig./C". Nu står jag inför ett dilemma. Egentligen har vi inte riktigt tid för en katt. Vi bygger hus och väntar ivrigt på adoptionen. I vår kommer vi att ha fullt upp med att måla och fixa på huset. Salmiak har haft ett tuff liv tidigare och ska helst förbli innekatt. Det skulle innebära att Salmiak skulle få tillbringa mycket tid ensam alternativt att vi skulle behöva en kattvakt vilket vi i nuläget inte har. Å hur ska vi göra? I kväll ska vi ha familjeråd. Jag önskade att Salmiak kunde framföra sin åsikt.

Jobbet tar all min energi

2007-11-24T02:56:00.001-08:00

Även om att läst böcker om mindefulness och energitjuvar kan jag inte få bort jobbet ur mitt huvud. Uppsägningen som väntar har tagit hårdare än jag trodde. I två år har jag lagt ner tid och möda på att bygga upp en verksamhet sedan flera år tillbaka raserats. Nu när det äntligen känns som att organsationen börjat fungera kommer besked om att ekonomin inte håller för att ha mig kvar på heltid.

Det mest kränkande är att det finns en öppning men cheferna väljer en annan väg. Ingen av dem frågar hur jag mår. Jag försöker hålla upp en fasad och visar inte att jag mår dåligt. Jag är rädd för att de ska utnyttja situationen om jag visar mig svag.

I torsdags satt jag på jobbet med hög puls och ont i magen. Efter ett samtal från en av cheferna exploderade jag. Jag mailade min man och fick svar tillbaka "Min älskade. Din hälsa är mycket viktigare än ditt jobb. Sjukskriv dig i morgon. Du måste ta hand om dig själv. Du är mitt allt."

Mina tankar: Sjukskriva mig? Varför det? Nej jag vill vara med på budgetmötet imorrn. Varför det? Varför ska jag sitta med på ett möte där min uppsägning ska diskuteras?

Jag kommer hem sent på kvällen. När jag kliver in i hallen känner jag att min mans förslag är helt rätt. Jag ska sjukskriva mig i morgon. Min kropp behöver vila. Jag måste återhänta sig för att fixa att gå tillbaka till jobbet. Jag ringer min chef på morgonen. Chefen verkar tro att jag har drabbats av magsjuka. Jag återupprepar att jag har ont i magen. Sen sover jag ut. Vaknar och känner att pulsen är betydligt mer normal. Jag går upp, äter en stadig frukost och ger mig ut i ett vackert vinterlandskap. Solen lyser och snön gnistrar. Jag njuter av den friska luften, drar ett djupt andetag och stannar upp och låter solstrålarna smeka över mina kalla kinder. Mitt inre läker, smärtan i magen försvinner sakta och jag får distans till jobbet.

Till min man: Tänk vad tur att du finns i mitt liv. Du vet vad jag behöver och jag är innerligt tacksam för att jag lydde ditt råd att stanna hemma och ta hand om min hälsa. Tack min älskade make!

På besök i barnfamiljslivet

2007-11-20T08:52:00.000-08:00

Jag har varit och hälsat på min bror med familj. Han har två döttrar. En nyfödd och en treåring. Det innebär med andra ord fullt upp med barnen. Jag försökte hjälpa till så gott jag kunde. Det gick ofta bra förutom då treåringen fick hysteriska utbrott för att jag skulle hjälpa henne med skorna och inte Mamma. Tydlig svartsjuka på sin Lillasyster som tar all mammas uppmärksamhet. Lillsyster i familjen vill bara sova en halvtimme i taget och vill dessutom alltid bli buren och vaggad. Det blev lätt hysterisk stämning ibland. På fredagen åkte jag, Mamma, Lillasyster och Storasyster till biblioteket. Lillasyster började skrika så fort vi kom in. Jag och treåringen kröp ner i de sköna sofforna och läste minst 7 barnböcker medan Mamma matade och vaggade Lillasyster. Gissa om jag njöt! När vi lämnade biblioteket säger Mamma "Å vad mysigt det såg ut när ni låg där och läste. Jag brukar alltid vara så stressad när jag är på biblioteket. Fort in, låna barnböcker och så vidare..."

Tänk vad stressade alla är idag? Var är samhället på väg? Hörde precis på radion att vi jobbar allt mer övertid i Sverige och att konsumtionen fortsätter att öka... Ojojojoj tänk om vi kunde leva mer slow - jobba mindre och njuta mer av livet!

Jag har blivit varslad

2007-11-13T14:12:00.000-08:00

I går fick jag meddelande om att jag kommer att bli varslad efter jul. Min tjänst kommer att skäras ner till 75 % från 1 april. Anledningen är försämrad ekonomi. Det kommer inte som en chock eftersom jag är insatt i budgeten men det är inget glädjande besked så klart. Jag vill jobba heltid och jag tycker om mina arbetsuppgifter. Som verksamhetsutvecklare känns det förstås tråkigt att inte kunna fortsätta arbetet på samma nivå. Under två år har jag jobbat mer än 100 % och lyckats bygga upp en verksamhet som är på G. Nästa vecka ska vi sätta oss ner och titta på vad vi kan skära bort i detta arbete.

Jag försöker positivt på det. Det kanske leder till nått gott? Dessutom har jag nått ännu viktigare att se fram mot nu - adoptionen!

Namnfunderingar

2007-11-09T01:20:00.000-08:00

Det här med namn är inte lätt. I går satt jag och spånade lite och kom fram till följande förslag: Lau, Manzo, Miki, Mei, Liou, Linn och Eddie

Ganska kreativt eller hur!

Själv tycker jag att det är absolut förbjudet för tex. mormödrar att ge negativ respons på vad vad deras barbarn kommer att döpas till. För även om man intalar sig själv att man inte bryr sig om vad ens föräldrar tycker så gör man det innerst inne. Jag har många vänner vars föräldrar uttryckt konstiga kommentarer när de fått höra vad deras barnbarn ska heta och ord sårar mer än vad man kan tro.

Min mamma gjorde det när en av mina brorsdöttrar skulle döpas efter vår farmor i andranamn. Mamma och pappa är skilda sedan många år tillbaka och har ingen bra relation sedan dess. Mamma är bitter på pappa och hela hans släkt eftersom hon blev lämnad för en annan kvinna. Men även att man blivit sårad av sin fd man är det INTE okej att säga "Jag kan inte förstå varför de skulle döpa henne till Viola i andranamn. Det är ju inte ens nått vacker namn."

Förra veckan ringde min bror och berättade att deras dotter (som föddes i september) ska döpas efter mig i andranamn. Vilken ära! Den här gången blir nog mamma nöjd!

Vi har blivit godkända av barnhemmet! Jippi!

2007-11-06T07:38:00.000-08:00

I bilen.

Min man
- Vet du vad? Adoptionsorganisationen ringde idag (stort smile).

Jag
- Vad sa dom?!?

Min man
- Att barnhemmet har godkänt vår ansökan!!!

Jag
- Va, är det sant! Har dom ringt och sagt det. Å vad glad jag blir. Vad sa dom mer! Säg exakt!

Min man
- Kvinnan som ringde sa att hon tyckte att vi skulle fira så ikväll blir det finmiddag och bubbeldricka i glasen.

Jag
- Ååååååååiiiiiiiiiiiiii vad kul! Jag kan nästan inte fatta att det är sant. Men dom sa ju att det skulle ta minst 6 veckor innan vi skulle få vet.

Min man
- Jo jag vet men adoptionsorganisationen hade fått meddelande om att vi var godkända redan idag.

Jag
Iiiiiiiiiiiiii.... Oj jag måste koncentrera mig på att köra bil. Nu får ingenting hända oss. Tänk, vi ska bli föräldrar!

Min man
- Ja det är helt fantastiskt. Tänk den lille knodden kanske redan är född eller så föds han eller hon inom några månader.

Vi åker hem. Äter middag. Tittar för första gången på barnsidorna i IKEA-katalogen. Pratar lite om namn. Nu är det på riktigt! Väntan kan bli lång eller kort men nu är vi på väg! Jippi!!!!!

Jämställdhet

2007-10-29T14:15:00.000-07:00

Jag förespråkar jämställdhet och mitt mål är att försöker leva i ett så jämställd förhållande som möjligt. I bland möter jag kvinnor som menar att man ska göra det man är bäst på. Dvs. om mannen är bäst på att byta däck och kvinnan på att städa toaletten så gör man det man är bäst på. Det resonemanget köper jag inte.

Men även om jag påstår mig leva i ett jämställt förhållande finns det saker som jag undviker. En av dessa saker är bilen. Så fort det är dags att byta däck eller fylla på spolarvätskan håller jag mig undan. Utan att erkänna det förväntar jag mig att min man ska göra det. Hur jämställt är det? Efter att ha blivit utskälld av en vän för att jag inte kan byta däck inser jag att det är dags att förändra detta.

Jag föreslår för min man att vi ska åka till bilhallen tillsammans. Jag vill lära mig byta däck! Min man är överlycklig. Vi åker iväg till bilhallen och det blir plötsligt så uppenbart att jag att befinner mig på manligt territorium. Här står männen och polerar sina käraste ägodelar. Min man undervisar mig glatt. Jag får lära mig byta däck och tvätta bilen. Det är inte alls svårt och vi har riktigt kul.

Idag var det dags för lektion nr 2 - spolarvätska och vindrutetorkare. Jag inhandlar sakerna på en mack och byter lätt som en plätt vindrutetorkare och fyller på spolarvätska utan lärare. Tänk vad lätt det är att leva mer jämställt när man öppnar ögonen för sitt eget beteende. Många småbarnsföräldrar upplever att det är svårt att leva jämställd efter att man fått barn. Jag ska kämpa för att lyckas leva jämställd även då!

Nu är den på väg

2007-10-23T11:28:00.000-07:00

Jag vet inte om jag vill använda uttrycket "storken kommer" men nu börjar det kännas på riktigt. I dag har vi överlämnat handlingarna till adoptionsorganisationen. De har i sin tur skickat iväg ansökan till landet.

Vi var båda mycket lyckliga när vi åkte därifrån. Ett delmål till avklarat! Det tuffaste målet hittills. Nu väntar en utmaning rent emotionellt Jag är helt inställd på att det kommer att bli jobbigt men hoppas att glädjen ska övervinna den känslan. Ger man sig in i adoptionsvärlden kan man inte stressa. Det tar den tid det tar.

Inom en dryg månad kommer vi att få besked om vi är godkända som adoptionsföräldrar av barnhemmet. Jag läntar!

(Här kommer en parentes om min mamma. I går var vi hembjudna till min mamma på middag. Redan under middagen börjar mamma tjata om att min brors älsta dotter är så lik mig. Hon har sagt det flera gånger förut men mamma envisas med att hämta bilder på mig när jag var liten för att visa min man. När vi lite senare på kvällen tittar på korten som vi ska skicka med ansökan kommer det upp igen. Jag bestämmer mig för att inte ställa till en scen och biter mig i tungan. Varför kan hon inte bara vara tyst? Varför kan hon inte bara titta på korten och säga att de är fina? Jag vet att hon inte menar något illa men hon har gjort det förr. Kanske sörjer hon att hennes dotter inte kommer att få egna barn men i så fall hade det varit ärligare att säga det. Jag undrar när hon ska kunna acceptera att adoptionen helt och hållet.)

Sista signaturen

2007-10-21T13:53:00.000-07:00

I kväll har våra grannar skrivit under de sista handlingarna. De intygade att det var våra namnteckningar. Jag beundrar stämplarna och tänker på all tid och möda vi lagt ner på att samla ihop alla papper, alla stämplar och alla foton.

Nu ligger ansökan på vårt köksbord redo att göra sin längsta resan hittills. Vi vakar över den som en skatt. I morgon ska vi åka till adoptionsorganisationen och lämna över den personligen.

Den riktiga väntan ligger nu framför oss.

IVF-tvillingar

2007-10-16T11:58:00.000-07:00

Min brors bästa kompis har blivit pappa till två killar som har kommit till världen med IVF-hjälp. Mamma ringde och berättade det. Jag blir alltid så lycklig när jag hör berättelser om par som lyckas med IVF trots att vi inte gjorde det.

Det känns bra att kunna glädjas för andras lycka. För ett år sedan kunde jag inte göra det. För två år sedan var det ännu värre. Då blev jag både ledsen och arg samtidigt.

I kväll pratade jag och min man om allt vi har att se fram mot med adoptionen. Jag kom på mig själv att planera ett dop när jag tränade i eftermiddag. Just nu väntar vi på att våra handlingar ska komma tillbaka stämplade från den sista myndigheten. Sen är det dags att lämna ifrån oss allt till adoptionsorganisationen. Nu ska vi sätta oss och montera foton på A4-papper.

Islandshästar och UD

2007-10-06T05:55:00.000-07:00

Har precis kommit hem från en helt underbar ridtur i skogen på Islandshästar. Har ni inte prövat det så kan jag verkligen rekommendera er att göra det. Vilken grej. Galopperade i full fart genom skogen och kände mig som Ronja Rövardotter. Tölt är världens grej och bekvämt dessutom.

Tölt är en gångart som bl.a. islandshästen behärskar. Egentligen en typ av snabb skritt, men istället för att ha tre ben i marken och ett lyft har hästen i tölt ett ben på marken och tre lyfta. Tack vare att tölten inte innehåller något svävmoment blir detta väldigt bekvämt för ryttaren. Tölten är en fyrtaktig gångart med fotförflyttningen vänster bak-vänster fram-höger bak-höger fram osv.

För att byta ämne helt - Nu är vår ansökan på väg till UD för en stämpel. När det kommer tillbaka ska den adresseras till ännu en instans innan det är dags att färdigställa hela ansökan. Korten är utvalda och ska på framkallning. Nu närmar det sig!!!

Hösten är min årstid

2007-09-24T13:59:00.000-07:00

Jag har varit bortrest i 10 dagar. Träffat kollegor, vänner och tagit del av storstadslivet. Jag har njutit av folkmyller, trängsel och mångfalden. Ätit god mat, unnat mig ett glas vin då och då och tagit del av scenkonsten. Jag har haft det lite för bra. Med det menar jag att min längtan efter att flytta tillbaka till staden där jag och min man tillbringade 6 underbara år tillsammans kom tillbaka. Det var inte var riktigt meningen med resan.

Men visst kändes det skönt att komma hem också. Tog ett bad, tände några ljus och njöt av några timmars ledighet under söndag kväll.

I dag har det varit fullt upp med jobb igen. Sen hem, äta middag och börja samla ihop adoptionsansökan som nu är på väg att lämnas över i orginal till Notarius Publicus.

Sen har jag blivit faster igen för fjärde gången. Det blev en liten tjej till. Nu har jag tre brorsdöttrar och en brorsson. Jag fick en bild av henne då hennes stolta storasyster håller henne. Det värmer i hjärtat på mig. Tänk jag känner igen avundsjuka längre. Nu längtar jag till vår egen bb-resa.

Nu rullar livet på i 130

2007-09-10T11:31:00.000-07:00

Husbygge, barnverkstad i form av adoptionsansökan och jobb är vad mitt liv består av just nu. På dagarna jobbar jag. På kvällarna spikar vi på vårt hus och däremellan sammanställer vi adoptionsansökan. I går kom en kompis över till oss för att fota lägenheten och utemiljön. Bilderna kom på mailen i kväll och jag är grymt imponerad över hur bra de blev. Det är verkligen skillnad på hobbyfotografering och proffs. Nu är hemutredningen och ref.breven i översättarens händer. Det ska blir kul att läsa om vårt liv på engelska. Till helgen åker jag och maken på en minisemester tillsammans. Vi längtar båda två. Det känns som att vi har kommit in i en lycklig fas av barnlösheten. Vi tycker att det är kul att bygga hus och nu när adoptionen börjar närma sig vågar vi till och med dagdrömma om livet som föräldrar.

Det är underbart och jag njuter av varje sekund!

Din inre scen

2007-09-02T06:13:00.000-07:00

I veckan deltog jag i en mindfulnessworkshop. Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet något som jag verkligen behöver lära mig efter flera år av barnlöshet. Att drabbas av ofrivillig barnlöshet innebär att man hela tiden tänker på framtiden.

Om en vecka inträffar ägglossningen
Om 14 dagar borde mensen dyka upp
Om en timme ska jag ta hormonsprayet
osv....

Innan jag anmälde mig till kursen köpte jag två CD-böcker som handlar om mindefullness. Den ena boken heter "Vem bestämmer i ditt liv" och den andra "Att leva ett liv, inte vinna ett krig". Jag har inte hunnit lyssna så mycket på skivorna men jag fastnade direkt för metoderna och övningarna i boken. Författaren använder sig av teatermetaforer som är mycket lätta att iscensätta inom sig. Tänk dig att du har en inre scen och att du sitter i salongen som regissör och betraktar skådespelet. Dina tankar tar plats på scenen och blir skådespelarnas repliker. Eftersom du är regissör och teaterchef är det du som bestämmer vilka skådespelare som får ta plats på scenen. När skådespelarna säger något som du inte mår bra av kan du argumentera emot skådespelarna eller be dem gå av scenen. Acceptans är ett annat begrepp inom mindfulness. Det handlar om att kunna acceptera verkligheten som den är även. Genom acceptans kan du gå vidare i livet.

Det finns så mycket i mindfulness som jag tilltalas av. Jag tänker tillbaka på åren som gått. Först fokus på framtiden - att lyckas bli med barn - sen sorgen när jag insåg att vi inte skulle kunna bli biologiska föräldrar, sen acceptansen inför detta och därefter glädjen att kunna gå vidare.

Jag hoppas kunna lära mig en massa bra metoder och tips på hur jag kan bli mer medvetet närvarande i nuet.

Sammanställningen av ansökan fortsätter...

2007-08-24T07:55:00.000-07:00

Nu är det inte långt kvar till vi har sammanställt alla dokument. Har just kopierat orginalen för att skicka dem till adoptionsorganisationen (adoptorg). Det blir en hel del papper. När adoptorg. har kollat igenom att alla intyg, medgivande och utredning uppfyller kraven för landet får vi hem ett förmedlingsbeslut. Därefter ska hela bunten översättas. När det är gjort är det dags att hitta en Notarius publicus (NP) som intygar att samtliga dokument är äkta. NP binder in själv ansökan så att den blir snygg och prydlig. Sen ska ansökan skickas till UD för stämplig. När vi äntligen tagit oss ingom denna karusell av hit och dit skickande av vår ansökan ska vi bifoga våra foton och skicka ansökan till adoptorg. som i sin tur förmeldar den vidare till landet. Tänk vad underbart då vi har kommit i mål!

Nu är det helg och det är helt underbart somrigt! Kram på er!

Jag tänker på drömmen som aldrig blev sann

2007-08-15T04:54:00.000-07:00

I morse hände det igen. Jag öppnar min mail på jobbet och läser ett mail från en kompis. Vi ska träffas till veckan och hon avslutar mailet med att hon vill förvarna mig om att hon kommer att vara lite tjockare nu än sist vi sågs. Hon är gravid med andra barnet och vill naturligtvis vara snäll och förvarna mig. Samma sekund som jag läser det hugger det till i magen. Innerst inne är jag jätteglad för deras skull men jag känner mig ändå avundsjuk. Som tur är går avundsjukan över rätt fort numera men jag kan inte låta bli att undra när det ska sluta göra ont. Kanske aldrig? Mest avundsjuk är jag på att en vanlig graviditet går så fort. Innan vi vet ordet av har flera av våra vänner två barn. Det känns som att vi inte är med i matchen. Vi tillhör i alla fall en annan liga.

Det händer ofta att jag vaknar på morgonen och tänker att barnlösheten måste vara en dröm. Jag tittar på min älskade som sover och minns alla mysiga samtal vi haft om hur många barn vi ska skaffa, vad de ska heta, vilka egenskaper de kommer att ärva och hur de kommer att se ut. Då visst vi inte att den drömmen aldrig kommer att bli sann. Nu har vi sällan sådana samtal. Vi vågar inte riktigt prata om att vi kommer att bli föräldrar. Tanken svindlar...

Vi är just nu inne i fasen att sammanställa adoptionsansökan. När vi fick veta att vi hade blivit godkända i maj kändes det som att vi nådde målet men vi hade bara kommit halvvägs. Nu känns det som att vi bestiger ett berg. Listorna över alla papper och intyg som ska beställas och foton som ska väljas ut (det är alltid någon av oss som ser helt crazy ut så det är svårt att skrapa ihop 10 foton) tar aldrig slut. I går fick vi veta att läkarundersökningarna som vi gjorde i februari är för gamla så nu måste vi göra om underökningen. Jag tror att många som genomgått adoptionsprocessen känner igen sig. Det ska bli en fröjd när akten slutligen är på väg till landet. Jag har bestämt mig för att göra min blogg lite mer spännande och därför kommer jag inte att avslöja land förrän vi har skickat ansökan.

Fortsättning följer...

Energi och Té

2007-08-13T06:05:00.000-07:00

Idag annonserade vi efter vår lilla älskade katt i lokaltidningen. Halv nio ringde mobilen och en man i andra ändan sa att han hade en katt inne hos sig som såg ut som den på fotot i tidningen. Mamma åkte dit men det var inte hon. Å jag saknar henne så! Hoppas fortfarande att hon ska dyka upp. Nu är det 7 veckor sedan hon försvann.

Min energi har kommit tillbaka. Kanske berodde det på Ayurvedabehandlingen och alla koppar Kapha-Balans Té den senaste veckan? Hur som helst känner jag mig mycket gladare. Nu har vi tagit tag i att sammanställa adoptionshandlingarna igen. Det pirrar till i magen när jag tänker på den resa som väntar oss.

Som ni ser har jag bytt färg på bloggen igen. Blev inte riktigt nöjd med den förra :)

Uppdatering en månad senare

2007-08-09T05:12:00.000-07:00

Jag inser nu att jag har tagit semester från det mesta. Från jobbet, bloggen, adoptionsansökan, träningen, kören m.m. Bara för att njuta och göra nått annat. Det har varit skönt.

Den senaste tiden har jag och min man tillbringat mycket tid att bygga på vårt fritidshus. Det är både kul och konkret. Varje kväll när vi packar ihop verktygen, ställer in kaffetermosen och sätter oss i bilen kan vi se hur mycket vi har åstadkommit under dagen. Det är en härlig känsla att bygga något tillsammans.

Just nu är jag extremt frustrerad över jobbet. Känner ingen inspiration, motivation eller glädje. Jag vill gå vidare, få nya utmaningar och känna arbetsglädje. Dags att byta jobb? I dag hittade jag ett jobb som jag ska söka. Jag vill få energi av att vara på jobbet. Just nu känner jag mig helt orkeslös och uttråkad.

Som ni ser försöker jag göra allt för förändringens skull - bloggen har fått lite nya färger!

Semester och husbygge

2007-07-02T12:13:00.000-07:00

Min kära katt är fortfarande på rymmen. Vi vågar inte tänka tanken att hon är borta för alltid så vi hoppas fortfarande på ett kärt återseende. Kanske har hon tagit semester från oss ett tag?

Vi har letat efter henne i timmar, satt upp lappar på närbutiken och anmält henne som efterlyst till polisen. Det konstiga är att ingen i området har sett henne sedan i söndags. Jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka. Det hugger till i hjärtat på mig varje gång jag tänker på henne och jag hoppas verkligen att hon har det bra var hon än befinner sig just nu.

Adoptionshandlingarna ligger på skrivbordet i sovrummet. Just nu är det ingen av oss som orkar ta tag i att sammanställa ansökan. Kanske vi borde ta semester från adoptionshandlingarna och bara njuta av att vara lediga?

Nästa vecka leveraras vårt fritidshus och min make är helt uppslukad av bygget. Jag unnar honom verkligen det. Husprojektet är det roligaste han har gjort på länge och jag njuter av att se hans engagemang.

Fyra dagar kvar till semester. Nedräkningen har börjat

En bön för dig som inte föddes

2007-06-25T13:32:00.000-07:00

Det finns en sjukhuspräst som är min stora favorit bland alla präster. Han heter Lars Björlkund och har skrivit bönen nedan.

"För dig som inte föddes"
Jag ber för dig, du som vaggats så länge i mina drömmar
Jag sjunger för dig, du som vilat så länge vid mitt hjärta.
Jag omfamnar dig, du som varit så länge hos mig.
Jag ber för dig, du som nu vaggas i värme och ljus.

Visst är den vacker!

Min katt har rymt! Snälla kom tillbaka!

2007-06-25T02:57:00.000-07:00

Vi har bott hos min mamma i helgen och som vanligt följde vår katt Sambal med. Sambal är 3 år och utekatt. Mamma har alltid varit kattvakt åt henne och Sambal stortrivs hemma hos henne. I helgen då det var helt strålande väder ville Sambal inte alls vara innekatt. Hon jamade och jamade. Tillslut orkade jag inte se hennes olyckliga min och beslutade mig för att pröva släppa ut henne. Först testade vi några timmar. Det gick jättebra. Hon höll sig mest runt huset och såg hellycklig ut. När vi skulle iväg på midsommarfest på eftermiddagen ville hon inte komma in så vi lämnade henne ute. På natten när vi kom hem var jag lite nervös att hon skulle ha stuckit men så fort jag visslade på henne kom hon glatt springandes och sov i vår säng hela natten. I går innan vi skulle åka pratade jag och mamma om hur bra det hade gått att ha henne ute men så när vi skulle åka hem på kvällen var hon som bortblåst. Mamma hade sett henne vid fyratiden men i morse hade hon fortfarande inte kommit hem. Nu börjar jag bli riktigt orolig för henne. Kom hem min älskade katt! Kom hem!

Boktips!

2007-06-20T02:55:00.000-07:00

Just nu läser jag Maria Svelands debutbok Bitterfittan och vill rekommendera alla som inte läst den att göra det.

Varje kapitel är en bekräftelse på att mina tankar under de senaste åren är helt normala. Huvudpersonen Sara är 30 år och bitter. Bitter över alla ideal som gått i kras och bitter över att se sitt eget förtryck. Huvudpersonen känner sig kränkt av alla lögner hon fått lära sig om moderskapet, familjemyten, sexualiteten, kvinnoblivandet och frågar sig hur vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?

När jag läser boken slår det mig hur sällan det är som jag kan identifiera mig med kvinnliga huvudroller i film, teater, böcker, teater m.m. När det väl händer blir jag otroligt berörd - äntligen någon som speglar livet utifrån den verklighet jag lever i.

De ger inte upp

2007-06-17T01:41:00.000-07:00

Min svärfar hade träffat en läkare som hade sagt att det bästa botemedlet för ofrivillig barnlöshet var att adoptera. Då skulle de psykiska blockeringarna släppa och så skulle allt lösa sig. Detta ringde min svärfar och berättade en fredag eftermiddag!!! Jag och min man pratade om det på kvällen. Visst förstår vi att våra föräldrar vill oss väl med sina goda råd men vad de egentligen säger är ju att vi skulle adoptera i hopp om att få biologiska barn. Det vore ju helt fruktansvärt!!! Vi adopterar för att vi har valt det, för att vi vet att vi kan ge ett barn kärlek och trygghet tillsammans. Vi adopterar för att vi vill bli en familj och för att vi vill åldras tillsammans som föräldrar.

Firandet av nationaldagen med fem lyckliga barnfamiljer

2007-06-07T07:39:00.000-07:00

Firandet av nationaldagen tillsammans med fem lyckliga barnfamiljer blev för mycket. Jag bröt ihop och grät i 1 timme efteråt.

Min bror och hans familj hade blivit inbjudna till några vänner på middag. Eftersom jag var på besök följde jag med. Trädgården stod i full blom, rosévinet svalkade i den gassande solen och grillen spred en underbar doft omkring oss . När alla gästerna hade kommit insåg jag att jag borde ha stannat hemma. Alla fem paren hade två barn var i samma åldrar, 3 respektive 1 år. Hela tillställningen hade passat utmärkt för ett reportage i tidningen Sköna Hem. Efter fyra timmar i ett sällskap där de enda samtalsämnena kretsade kring barnuppfostran, dagispedagogik, husrenovering och barnvänliga semesterorter var jag helt slut. I bilen hem säger min brors flickvän att hon tyckt synd om mig under middagen och precis då brister det. Jag gråter i bilen hem, på väg till flygplatsen och i planet hem. Min bror kramar om mig och ber tusen gånger om ursäkt för att han tog med mig på middagen och det känns som att jag går sönder inuti. Hemma väntar en trygg famn. Sakta, sakta tar jag mig upp över ytan igen.

Nu, nu, nu inte om fyra veckor

2007-05-30T10:36:00.000-07:00

Nu har vi skickat iväg alla våra papper till adoptionsorganisationen. I går kom det ett brev där det stod att de har mottagit vårt brev och att de kommer att höra av sig inom fyra veckor. Fyra veckor!!! Jag vill att de läser igenom medgivandet och hemutredningen nu. Det kommer alltid en massa väntan emellan. Det känns som att jag står i en lång, lång kö och aldrig kommer fram. Nu har jag mailat organisationen och sagt att jag helst ser att de ringer mig på måndag eller tisdag då jag har semester. Det är inte så lätt att ta emot ett sånt samtal när man är på jobbet. Nu inväntar jag deras svar.

Jag hade världens bästa 30 årsfest i lördags. 42 personer varav 7 barn (den yngsta 1 månad). Jag och mamma hade lagat maten. Festen höll på till solen gick upp och innehöll allt man kan tänka sig: presenter, tårta, sång, tal, dans och mycket kärlek.

Mina bröder med familjer var på besök och bodde hemma hos oss. Äntligen har jag kommit så långt i sorgeprocessen att jag kan njuta till 100 procent av att vara faster. Det är helt underbart! Kusinerna som är 3 år och 3, 5 år gick hand i hand med faster till födelsedagsfesten.

Vi har fått vårt medgivande

2007-05-22T14:37:00.000-07:00

I måndags, när vi kom hem från en romantisk resa till Rom (makens 30 års present till mig), så låg det där i brevlådan - det efterlängtade medgivandet! I morgon ska jag skicka iväg dokumenten till adotionsorgansationen och nu känns det som att vi närmar oss mållinjen.

Aldrig hade jag kunnat drömma om att detta skulle hända på min 30 års dag. Men om det är nått jag har lärt mig under barnlösheten så är det att livet sällan blir som man har tänkt sig.

Att dela sin upplevelse med någon annan

2007-05-14T14:07:00.001-07:00

I kväll har jag varit på en nätverksträff för kreativa kvinnor. Vi var ca 20 stycken och under presentationsrundan förundras jag över vilken initiativkraft som satt där vid ett och samma bord. När mötet närmar sig sitt slut hade vi listat över 40 förslag på vad nätverket skulle kunna arrangera i framtiden - allt från föreläsningar och workshop till fjällvandring i kombination med kurser i personlig utveckling. Jag är så glad att jag insett vitsen med att organisera sig i nätverk. Det är en guldgruva som leder till kontakter, jobb och personlig utveckling.

På väg hem erbjuder jag en av tjejerna i nätverket att åka hem med mig eftersom vi bor i samma by. Vi småpratar lite på vägen hem och så helt plötsligt kommer vi in på barnlöshet. Efteråt känner jag mig jätteglad. Jag inser att det finns ett stort behov hos mig att dela min upplevelse med utomstående och tänk tre hundra meter från oss bor det ett par som kan förstå hur det känns att längta efter barn och hur fruktansvärt jobbig det är i en värld full med barnvagnar, gravidmagar och familjesnack. Vi bytte telefonnummer och jag ser redan fram emot att träffa henne fler gånger.

Alla ska ha barn snacket

2007-05-10T13:14:00.000-07:00

Idag hände det igen. Jag gick på stan på lunchen och såg en tjej som jag gick gymnasiet med. Tvekade en sekund men så gick jag fram "Hej Lina". Vi har inte setts sen vi tog studenten. Jag hade hört att hon hade barn men trodde väl att jag var imun mot "alla ska ha barn" snacket.

Först lite prat om hur länge vi har bott i stan osv. Sen kom det:

- Har du hör att Anna är med barn.
- Nej, men vad kul (jag)
- När ska hon få (jag)
- I juli

Sen dog samtalet och jag skyndade mig därifrån "Kul att ses. Ha det så bra!".

Hela eftermiddagen var förstörd. Jag kunde inte koncentrera mig på jobbet och kände mig totalt sänkt. Iband känns det som att jag är den enda barnlösa varelsen på jorden.

Fler alternativ

2007-05-02T00:07:00.000-07:00

Vi har börjat titta på andra adoptivländer. Efter ett telefonsamtal med ffia som berättade att man måste vara inställd på 2-3 år för Colombia anmälda vi oss till adoptionscentrum. Så här i efterhand har jag svårt att förstå varför vi inte anmälde oss dit redan i höstas? Nu har vi lagt flera tusenlappar på sökandeavgift i hopp om att det ger oss mer valmöjligheter.

Ledigheten över valborg och 1:a maj har varit super. Min brorsdotter har varit på besök och vi har umgåtts med henne mycket. Hon är en tuff liten tjej på 3 år som tar för sig av livet. När vi var på leklandet klättrade hon snabbt som en vessla upp till största rutschkanan, på barnridningen valde hon den största hästen och när hon såg linbanan på lekparken skulle hon absolut åka den själv. Det är bara hoppas att hennes nyfikenhet på livet håller i sig.

De senaste mornarna har jag vaknat upp med känslan av att barnlösheten måste var en bluff. Det kan inte vara sant! Det kan inte ha drabbat oss? Varför just oss i så fall? Min fråga ekar i mitt huvud och det finns ingen där som kan svara.

Trött på att vänta

2007-04-24T01:19:00.000-07:00

I förrgår när jag läste om att väntetiderna för Colombia ökar gick luften ur mig. Jag har känt mig ganska stark den sista tiden men helt plötsligt kändes det som en evighet. Minst 2 år och 3 månader som det ser ut idag. Det är ju en evighet!!!! Jag har ju redan väntat i 3 år och 6 mån.

Om en månad fyller jag 30 år. När jag tänker tanken att jag ska hinna fylla 31, 32 och 33 år innan jag får barnbesked från Colombia vill jag inte vara med längre. Jag vill krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova bort tiden. Det är nog ett vanligt tecken på att man deprimerad men det är så det känns.

Följande scenario spelas upp i mitt huvud
Vi sammanställer ansökan, skickar iväg den till Colombia och hör inte ett ljud på 2 år och 3 månader. Det enda som händer under de 2 åren är att vi måste höra av oss till hemutredarna för att förnya medgivandet och så måste vi göra en ny läkarundersökningen. Jag kan inte låta bli att tänka varför det här händer just oss? Det känns återigen som att alla runt omkring mig blir gravida på ett kick. Själv står vi där som fån och lyssnar på småbarnsföräldrarnas klagan på hur de ska få ihop småbarnslivet. Jag menar inte att de inte ska få klaga för det är helt säkert superjobbigt men jag är såååååååååååååååååå avundsjuk. I söndags när lilla Stina, 2 år, insisterade på att jag och inte hennes mamma skulle hjälpa henne med jackan smälte mitt hjärta. Det var efter den kvällen som känslan inom mig började göra sig påmind. Längtan efter att få bli mamma finns där så starkt och jag gör allt för att inte släppa fram den. Det är en överlevnadsstrategi som är nödvändig då man är i adoptionsprocessens startskede. Suck :(

Väntetiden ökar...

2007-04-22T14:09:00.000-07:00

Jag loggar in på ffias webbsida och läser nyhetsbrevet för Colombia. Det är inga direkt glädjande besked. I första meningen står det att adoptanter för Colombia måste ha tålamod. Den familj som står i tur för att adoptera har idagsläget väntat 2 år och 3 mån. Väntetiden ökar...

Jag fyller 30 år om en månad och kan inte låta bli att känna mig deppad då jag tänker på att jag förmodligen inte kommer att bli mamma förrän jag är 33 år.

Väntan är olidlig!

Misslyckad hetro

2007-04-17T11:57:00.000-07:00

För ett tag sedan lyssnade jag på Tiina Rosenbergs föreläsning om queer-begreppet. Jag gillar Tiina och tycker att hon är en inspirerande lärare. Under föreläsningen tog hon exempel på människors olika makt och status i samhället. Som att barnlösa heterosexuella par plötsligt blir ett misslyckad hetropar eftersom man inte kan bidra till reproduktionen. I ett samhälle där den normativa heterosexuella familjebilden är den rådande normen hamnar alla vi som inte ingår i detta fack i ett utanförskap. Åsikter som att blod är tjockare än vatten och att det enda rätta sättet att bli förälder på är att föda barnet själv menar Tiina bygger på fascistiska tankar. Sen understryker hon att det ett barn behöver är ett gäng motiverade och kärleksfulla föräldrar som kan tvätta, städa, handla, laga mat, hämta från dagis och göra allt annat som hör föräldrarollen till. Om man har fött barnet ur sin egen kropp eller om barnet är adopterat har ingen som helst betydelse för att bli en bra förälder!

Efter föreläsningen kände jag mig sedd trots att jag inte kan kalla mig queer. Vi behöver såna som Tiina som vågar stå upp mot den hetronormativa familjebilden.

Resa är livet

2007-04-16T12:55:00.000-07:00

Spanien igen :)
Vi (jag och maken) har varit iväg till Spanien i 10 dagar. Jag har njutit av varje sekund vi haft tillsammans. De flesta som barnfamiljer är bekrymrade över hur lite tid de har tillsammans. Även jag som är barnlös önskar att jag hade mer tid att spendera med nära och kära. De flesta helgerna är uppbokade och under veckorna är kvällarna ofta fulla med aktiviteter. Nu har vi haft 10 dagar då vi fått rå om varandra helt och hållet. Det är en lyx!

Köpenhamnbonus
På hemvägen, när vi kl 06.00 står i kö till incheckningsdisken får vi veta att planet är överbokat. Tjejen bakom disken ler när hon säger "Planet är tyvärr överbokat och det finns bara en plats kvar. Om ni vill kan en av er åka annars får ni gå till flygbolagets kontor för att få mer information". Vi bokade biljetterna i november och trodde inte att det var möjligt. Jo, flygbolagen har lagen på sin sida och får överboka planet. Först fick vi information om att vi skulle vara tvungna att stanna till dagen därpå. Vi ville hem och satte oss ner och deppade på en bänk i avgångshallen. Så helt plötsligt efter en halvtimme fick vi meddelande om att vi skulle åka till Köpenhamn och en kvart senare satt jag i första klass på väg till vårt grannland. Det kändes underbart att vara på väg! När vi kom fram fick vi veta att planet till Stockholm skulle gå fem timmar senare. Så vi tog tåget in till Köpenhamn där vi möttes av 20 graders värme. Känslan att sitta där på torget och äta smorrebrod och dricka en kall Calsberg var helt overklig. Från värmen i Spanien till Köpenhamn. Det var helt oväntat och även om vi var trötta när vi kom hem så kändes det värt äventyret. Jag somande lättad i min egen säng på söndag kväll.

Dokument, dokument och dokument

2007-03-27T13:51:00.000-07:00

Adoptionsutredningen handlar mycket om att samla in dokument från olika myndigheter. Vi har nu fått en 7 sidor lång instruktion för hur vi ska gå till väga för den slutliga sammanställningen av adoptionsansökan.

På söndag ska vi fotas. Bilder i hemmet utanför hemmet osv. Vi hjälps åt med allt vilket känns skönt. Om du ringer den myndigheten så ringer jag den...

En sak är säker. Den här processen känns mer konkret än IVF-behandlingen. Varje sak vi bockar av på listan leder oss närmare föräldraskapet och det känns otroligt skönt.

Sorgen över barnlösheten är inte helt borta. Det är klart att den finns där. Senast i söndags grät jag en skvätt i bilen på väg hem när jag lyssnade på en låt på radio.

Adoptionsresan går vidare...

Medgivandet på väg

2007-03-20T13:01:00.000-07:00

Vi närmar oss med stormsteg. I går berättade våra utredare att vi kommer att få vårt medgivande. Även om vi inte har tvivlat på det kändes det helt underbart skönt att få höra det sägas högt. Vi kommer att bli föräldrar!!!!!!!!!!

Om allt går som det ska kommer ärendet att tas upp i nämden någon gång i maj. Så nu gäller det att förbereda foton m.m. Vi hoppas kunna skicka iväg vår ansökan om adoption till Colombia innan sommaren.

En weekend i Barcelona

2007-03-04T08:15:00.000-08:00

Nästa helg bär det iväg. Jag och tjejkompis åker till Barcelona. Oj vad jag längtar. Spansk frukost på café, tapas och öl, shopping och relationssnack. Vi delar längtan efter barn även om hennes situation skiljer sig från mig. Hennes kille vill inte ha barn än. Han är yngre än henne och vill vänta några år så hon är också ofrivilligt barnlös.

Vilken underbar söndag. Snö, sol, varm choklad, liggunderlag och gnistrande snö.

Mamma vill inte förstå

2007-03-02T01:40:00.000-08:00

I går när jag träffade min mamma säger hon helt plötsligt "jag läste i Aftonbladet idag att om man vill bli gravid ska man inte äta lightprodukter". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Mitt svar blev ungefär "Men mamma, om det var så lätt att lösa mitt barnlöshetsproblem hade jag gjort det för länge sedan". Samtalet fortsatte och efteråt insåg jag att min mamma har inte insett att vi har gått vidare, att vi inte kommer att göra fler IVF-behandlingar, att vi inte orkar hoppas på att det ska bli barn på naturlig väg längre, att vi gått vidare mot adoption.

Mamma vill inte inse och det förvånar mig. Jag har alltid trott att min familj skulle jubla när jag berättade om adoptionsplanerna men de verkar mest tycka synd om mig. För en vecka sedan fick jag veta att min bror och hans flickvän väntar barn igen. Det märktes att min bror var nervös när han berättade och visst tog det lite ont men jag är så pass mycket starkare nu.

Min mamma har alltid av någon underlig anledning berättat för mig om alla som väntar barn, barndomskompisar som jag för länge sedan tappat kontakten med, hennes väninnors barn, hennes kollegors barn osv. Förut blev jag arg och ledsen varje gång. Det blir jag inte längre men jag förstår inte varför hon fortsätter med det trots att jag har sagt till henne att jag blir ledsen av att höra sånt. En gång svarade hon "Ja men du kan ju inte isolera dig från verkligheten. Barn finns ju överallt."

Jag och min mamma har en mycket nära relation och hon gör inte detta av ondo. Ändå förstår jag inte varför hon fortsätter envisas med att hon tror att det kommer att lösa sig för oss. Sist jag öppnade mailen hade mamma skickat en adress till en homeopatdoktor som påstått att han botat flera barnlösa par. Vad bra men vi är inte intresserade mamma! Sluta trakassera oss och stötta vårt beslut att adoptera istället! Det är INTE synd om oss även om vi kan vara ledsna ibland.

Intervjun om ditt liv - 18 sidor

2007-02-11T02:31:00.000-08:00

3,5 tim intervju. 18 sidor med ingående frågor om ditt liv. Beskriv din pappas bästa egenskaper? Vad tror du att ni som föräldrar kan ge till adoptivbarnet? Vilka egenskaper tror du att din man uppskattar mest hos dig? Vad uppskattar du hos honom? När drack du alkohol för första gången? Hur upplevde du din tonårstid? Bedöm ert sexliv på en skala mellan 1 och 5.

I bilen därifrån jämförde vi våra svar och kom fram till att vi svarat likadant på de allra flesta frågorna. Det är tur att vi känt varandra i 11 år.

Nu känns adoptionen på riktigt. Nu är vi på väg. I går bestämde vi oss för land. Det blir Colombia och nu börjar elefantgraviditeten.

I morgon gäller det

2007-02-08T13:22:00.000-08:00

Tiden rusar fram. Jag har massor att stå med i jobbet och fullt upp med aktiviteter på kvällarna. När vi bokade tid med hemutredarna kändes det som en evighet till intervjuerna men nu är det plötsligt i morgon. Vi ska dit på förmiddagen. Det är då vi ska sitta i var sitt rum och svara på frågor om vårt liv. Vi har inte hunnit förbereda oss så mycket men vi har läst i en bok om vad hemutredarna kan tänkas fråga.

Vi ger gärnet och gör det bästa vi kan! Håll tummarna för oss i morgon!

Ikeas barnavdelning

2007-02-04T10:05:00.000-08:00

I går åkte vi på Ikea med min pappa och min plastmamma. Pappa hade aldrig varit på Ikea tidigare och blev mäkta imponerad av kompakt living på 35 kvm.

När man åker till Ikea vet man att det kommer att krylla med barnfamiljer och gravida kvinnor. Efter 5 min i varuhuset står en tidigare jobbkollega framför mig med sin putande mage. Vi tompratar i några minuter innan jag lyckas ta mig vidare till restaurangen. Jag försöker länge undvika barnavdelningen genom att gå mot pilriktningen men tillslut går det inte eftersom vi måste ta oss till mattorna. När jag går där bredvid min pappa kommer klumpen i halsen. Tänk om jag hade varit gravid och vi hade gått där tillsammans och valt ut en liten säng, ett skötbord och en mjuk nalle. Jag sväljer, börjar svettas och tränger bort tårarna. Pappa säger inte något. Vi tar båda bestämda kliv och följer pilarna bort till nästa avdening.

Ärren efter barnlösheten finns inom mig och i vissa miljöer gör det mer ont än i andra.

Referensbrev och husplaner

2007-02-01T13:26:00.000-08:00

Nu har vi alla referensbrev. I morgon ska vi lämna in breven till familjerätten. Det känns underbart att läsa breven eftersom alla skriver om hur bra vi är. Man skulle kunna läsa breven varje gång man känner sig lite deppig.

Om en vecka är det dags för djupintervjuer. Jag tror att min make är rätt så nervös. Han säger inget men det märks på honom. Själv känner jag mig ganska lugn men jag blir säkert nervös när jag väl sitter där. 3,5 tim är rätt lång tid för en intervju.

Vi funderar fram och tillbaka på länder. Nu står det mellan Colombia och Kina. Alla säger att man ska välja med "magkänslan" men min magkänsla är lika stark för båda länderna.

Ett nytt sidoprojekt som vi har påbörjat är husbygge. Vi har äntligen efter 3 års letande hittat vårt drömhus. Det är finskt och riktigt mysigt. Tanken är att vi ska riva vårt fritidshus och bygga nytt. Jag tror att vi behöver ha ett projekt under "väntetiden". Det dröjer allt ifrån 19 månader till 2,5 år innan vi blir föräldrar.

En fartfylld period

2007-01-25T12:52:00.000-08:00

Just nu hinner jag inte med bloggandet varje dag. Det blir mer en veckoblogg vilket egentligen inte är helt rätt eftersom en blogg SKA uppdateras ofta. Jag hoppas att ni har överseende :)

Adoptionsprocessen: Just nu samlas referensbreven in. Min man och jag blir mycket rörda över våra vänners fina ord. Tänk om alla som blir naturligt gravida också hade behövt referenter! Jag har bokat tid för läkarbesöken och våra arbetsgivare har skickat in intyg för inkomst och sjukskrivningsperioder. Om två veckor sker djupintervjuerna på familjerätten.

Adoption tar tid. Det är bara att acceptera. Själv har jag ställt in mig på 3 år men jag hoppas naturligvis att det ska gå fortare. I helgen skrev DN om att adoptionstiderna ökar. Vi hoppas kunna ha klart vår utredning innan sommaren. Därefter ska alla papper till NP, UD och landets ambasad. Innan dokumentet skickas till det utvalda landet ska allt översättas.

Ja, vi har iaf kommit en bit på väg...

Trött, bakis och lycklig

2007-01-20T13:47:00.000-08:00

Var på en stor fest i går och dansade disco hela natten. I love it! I kväll har jag varit hemma hos en god vän på 34-års födelsedagskalas. Det vimlade av barn i olika åldrar. Den yngsta var bara 5 veckor och skrek hela tiden. Själv drack jag lite vin, åt mögelost och kände mig inte alls ledsen över att vara den enda barnlösa i sällskapet. Det går inte en dag utan att jag tänker på adoptionen.

Sov gott

Adoptionsland

2007-01-14T02:56:00.000-08:00

Vi funderar på adoptionsland. På adoptionskursen sa läraren att det ska kännas rätt i magen så jag försöker känna efter men det är svårt. Alla barn behöver föräldrar och var barnet kommer ifrån är mindre viktigt för mig.

Vi har valt ut tre par som vi ska kontakta i fråga om referenser. Jag ska ringa och beställa tid för läkarundersökning. Min man ska skriva ihop ett intyg som vi kan be våra arbetsgivare skriva under.

Ibland känns det som en oändligt lång tid att behöva vänta 2-3 år innan vi blir en liten familj men nu är det äntligen på riktigt.

Hembesöket

2007-01-10T09:08:00.000-08:00

Nu är det gjort. Första träffen med familjerätten och det gick jättebra. Det var inte så nervöst som jag trodde innan men vi stressade hem från jobbet klockan två för att hinna bädda sängen, koka kaffe och ta fram kakorna innan det ringde på dörren. Hemutredarna, två kvinnor i medelåldern, var mycket trevliga och lätta att prata med. Nästa träff blir det djupintervjuer i enskilt rum dvs en intervjuar mig och en min man. Till dess ska det skrivas 3 rekommendationsbrev där endast en av referenterna får vara en släkting. Vi ska undersökas av läkare och göra lungröntgen. Vi måste skaffa fram ett intyg om eventuella sjukskrivningsperioder under de senaste 3 åren från våra arbetsgivare och intyg om inkomst under det senaste året.

Det är ett stort administrativt arbete som ligger framför oss men nu har vi äntligen satt igång!

Utförsåkning! Yes!

2007-01-07T13:15:00.000-08:00

Har nyss kommit hem från fjällen. För mig finns inget mer uppfriskande för kropp och själ. När jag åker nerför backarna uppstår ett ögonblick med samma effekt som meditation - mina tankar renas och allt fokuseras på själva skidåkningen. Jag åker ganska fort så det är nog dags att skaffa hjälm, särskilt med tanke på att jag ska bli adoptivmamma :)

Jag börjar bli grymt nervös för tisdagen. Undrar vad de kommer att fråga?

Den bästa nyårsafton någonsin!

2007-01-01T09:32:00.000-08:00

Jag och maken hade beslutat oss för att fira nyårsafton alena. Det visade sig vara precis rätt!

Det blev en underbar dag. Vi vaknade runt 10-tiden, lyssnade på radioprogrammet "Mammas nya kille" och åt en god frukost läsandes DN. På eftermiddagen gjorde maken i ordning varm choklad och mackor till utflykten. Vi gick ner mot isen och tog med oss liggunderlag. Där satt vi i värmen (-1 grad måste anses varmt i dessa tider) och njöt av varandras sällskap. När vi kom hem tog vi ett bad med levande ljus och bubbel. Så bytte vi om till festligare kläder och gjorde i ordning maten. Menyn: Hummer/fisksoppa, Svensk Hummer och Krabba, Gino (frukt med vit chocklad och glass) med vitt vin till.

Vid tolvslaget stod vi tillsammans i vardagsrummet och blickade ut över fyverkerierna. Vi konstaterade att detta var den bästa nyårsaftonen någonsin!

Obs! Jag har sensurerat de mer intima stunderna under dagen ;)

Ett nytt år väntar

2006-12-30T12:53:00.000-08:00

Tiden kring jul har varit bra. Jag har umgåtts med nära och kära. Ätit god mat, dansat disco, druckit drinkar, vin, bubbeldricka och sett på video. Däremellan har jag jobbat lite. Nu väntar ett nytt år och det känns spännande. Om en dryg vecka sitter vi här hemma med två kvinnor från familjerätten och pratar adoption. Vilken grej!

Gott Nytt År på er!

Finaste granen i stan

2006-12-17T02:39:00.000-08:00

Igår köpte vi en gran och nu har julstämningen infunnit sig i huset. Det känns riktigt bra och just nu tänker jag inte så mycket på barnlösheten. Julklapparna är inhandlade och julstressen har än så länge inte infunnit sig. Jag ska försöka njuta av lugnet och ta långa promenader i vinterlandskapet.

3:e advent - En vecka kvar till jul

Ensam är inte stark

2006-12-13T07:01:00.000-08:00

Jag har känt mig ganska psykiskt stabil den senaste tiden. Jobbet har varit kul, kärleken underbar och jag har till och med kommit igång med träningen(!). Så plötsligt smäller det till och all sorg rinner över mig igen som en kall dusch från ovan.

Jag, mamma och min man hade varit och ätit lunch. Efter lunchen strosade jag vidare på stan för att köpa julklappar till mina brorsbarn. Jag kände mig på riktigt gott humör och hittade supertuffa kläder till lillkillen med rättvisemärkning. Medan expediten slog in paketet gick jag över till grannbutiken. Där mötte jag en tjej som jag har jobbat med tidigare. Vi pratade lite ytligt med varandra och så kom den där meningen som man befarar "vet du om att jag och Johan ska ha barn i maj?". Jag lyckas aldrig finna mig i dessa situationen och ur min mun kommer ett "å vad kul att du är gravid - grattis!" med falsk röst. Vi pratar vidare, ännu mer ytligt än tidigare, och jag räknar upp några andra som är gravida (fråga mig inte varför). Det slutar med att jag säger "ja det verkar som att alla ska ha barn utan jag" och så försöker jag komma därifrån så fort som möjligt. När jag kommer tillbaka till jobbet känns allt piss. Mina arbetsuppgifter känns oviktiga, mitt kontor patetiskt och plötsligt brister det. Jag orkar inte vara kvar på jobbet och åker hem.

Just nu har jag samlat mig lite men för 10 minuter sedan tänkte jag på möjliga flyktvägar. Bort från julen, barnvagnarna, familjelyckan och 30-årsfesten i vår. Jag hade aldrig trott att livet runt 30 skulle bli så här jobbigt.

Hur mycket jag än letar efter den där känslan av "å vad kul vi ska adoptera" så kommer den inte. För att straffa mig själv lite mer tänker jag att det kanske är ett tecken på att vi inte är mogna. Det kanske är meningen att vi ska förbli barnlösa? Kan man bli utbränd av ofrivillig barnlöshet?

Hembesök i januari!

2006-12-12T12:02:00.000-08:00

Jippi! Idag ringde familjerätten och vi bokade in ett besök i januari. Äntligen!

Precis efter adoptionskursen i augusti var vi helt uppfyllda av adoptionstankar. Vi pratade och diskuterade olika frågor om adoption. Månaden efter tog IVF-behandlingen över. Under sorgearbetet och den total misslyckad IVF-behandling var tanken på adotion befriande men så plötsligt bleknade den. Adoptionstanken kändes overkligt men nu börjar det. Den långa resan mot målet och det bästa av allt är att vi kommer att bli föräldrar!

Läkarutlåtande 4

2006-12-10T14:14:00.000-08:00

I fredags pratade jag återigen med en läkare på telefon. Vi hade bokat telefontid kl 16.00. Läkaren ringde upp redan vid 15-tiden och undrade om jag var "pratbar" men jag satt i möte och vi bestämde att han skulle ringa kl. 18.30 igen. Då satt jag och maken i bilen på väg till min bror. Jag hade förberett mina frågor tex "Hur en tredje behandling skulle se ut rent medicinskt?" "Hur läkarna förklarar att 4 av 8 ägg faktiskt var mogna men att de trots detta inte befruktades?" "På vilket sätt menopurmedicineringen skulle kunna ge ett bättre resultat?" "Varför inte blodprovet vid första barnlöshetsutredningen visade ett dåligt LH-värde om nu menopursprutan skulle tänkas kunna förbättra detta värde?". Den sista frågan kunde läkaren inte svara på. Mina papper kring detta "fanns i arkivet" och läkaren erkände att han inte hade tittat igenom dom.

Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av samtalet men det kändes som att läkaren brydde sig om. Ibland är det precis vad man behöver när man befinner sig i barnlöshetsträsket.

Jag läser "Tinselflickans" och "Tingelings" blogg och deras texter brör mig. Det som förenar oss är att vi bär på en oändlig sorg. När det är som värst känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig igen. Det är en hård prövning för ett förhållande. Samtidigt som man måste ge sin älskade tröst, styrka och mod kan det kännas som att man faller sönder inuti. Det behövs mycket kärlek för att klara detta.

Ännu ett framsteg

2006-12-05T12:13:00.000-08:00

Hej!
Jag har fått era personliga brev. Jag kontaktar dig inom de närmaste veckorna för att boka tid för ett hembesök.

/Utredaren för adoption

Min tolkning: "Närmaste veckorna" bör betyda innan jul :)

Läkarutlåtande nr 3

2006-12-04T11:51:00.000-08:00

Idag ringde en läkare från en annan klinik upp mig. Vi pratades vid ganska länge. Han svarade på mina frågor och här kommer en sammanfattning av vårt samtal.

1. Till att börja med krossades myten om att två personer inte passar ihop. Läkaren svarade att det bara finns ett sätt som man inte kan passa ihop på och det är rent mentalt (Bra svar tycker jag).

2. När det gäller äggens mognad så hör det till vanligheten att några ägg alltid är omogna. I mitt fall där majoriteten av äggen varit omogna trodde den här läkaren att de skulle behöva justera doseringen av medicineringen mer noggrant. Han trodde inte att menopursprutan skulle göra hela skillnaden utan att det handlar om doseringshalten och antal dagar som man tar sprutorna. Han hade även ett förslag om att byta ut ägglossningssprutan (det finns olika märken) samt att vänta lite längre mellan den sprutan och äggplockningen.

4. Han kunde inte lova ett bättre resultat men för mig lät hans förslag betydligt mer seriös än de andra läkarnas bedömning. Om vi skulle gå vidare med en behandling vid hans IVF-klinik ville han först träffa oss personligen eftersom vi utgör ett "specialfall". Det tycker jag låter klokt.

Till detta såg han min ålder och min 33-dagars menscykel som positiva. En längre menscykel är tydligen ett tecken på "stabila äggstockar", vad nu det betyder? (det låter iaf bra)

Det viktiga för mig är att den här läkaren fick mig att känner mig bättre till mods. Äntligen en läkare som tar sig tid och lyssnar. Vi är fortfarande mycket tveksamma till att göra en till behandling. Just nu avvaktar vi och har siktet inställt på adoption.

En dag när alla andra är gravida

2006-12-03T11:52:00.000-08:00

I går var det en sån där dag då det känns som att alla väntar barn förutom vi. Inom loppet av fyra timmar kom två nyheter om blivande föräldrar. Min homosexuella killkompis meddelade att han väntar barn med sin tjejkompis. Han bor ihop med sin nyblivna man och tjejen som blir mamma till barnet är singel. De har planerat regnbågsfamiljen länge och efter tre insiminationer har de fått ett plus på graviditetstestet. Jag är väldigt glad för deras skull. Därefter mötte vi annan kompis på stan som meddelade att de väntade nummer barn nr två. Det var kanske inte så oväntat men just i det ögonblicket blev jag lite sorgsen. Vi är nämligen de enda ofrivilligt barnlösa i vår umgängeskrets.

Första advent
Idag har vi haft en riktig mysdag. Vi steg upp och bakade lussebullar tidigt i morse. Efter lunch kom de första gästerna och sen har vi haft besök hela eftermiddagen. Glögg och fika tillsammans med alla kära och nära. Helt underbart!

En väns omtanke värmer

2006-12-02T02:18:00.000-08:00

Min vän skriver
Hej vännen,Hur mår du? Jag håller mig uppdaterad via din blogg gällande adoptionen. Dock märker jag att du har halkat in på de gamla tankarna igen. Vad hände med de positiva tankarna som du hade sist du var hos mig? Om att ni verkligen ska bli föräldrar och att det kändes så bra att det fanns ett litet barn som behövde dig och att du kände dig lite utvald eftersom du aldrig känt behovet av att vara just gravid vilket vissa ser som en grej i sig. Det var så härligt att se hur du strålade då och i dina senaste texter handlar det inte om det. Jag förstår helt och fullt att du vill veta mer om vad läkarna egentligen tycker, tänker och vet, men är det så att det tar över mer nu än den positiva adoptionskänslan? Det är klart att det är lätt att tänka på allt möjligt då du befinner dig i gränslandet. Jag vill bara påminna dig om hur bra du mådde då. Mailet är bara till för att uppmuntra och jag hoppas att det även går fram så. Massor med kramar från mig

Mitt svar
Hej! Tack för peppmailet. Som du vet är jag i grund och botten väldigt positivt men just nu känns adoption långt bort och overkligt. Processen står still. Vi hör ingenting från kommunen och när utredningen väl kommer igång är det minst 2 år kvar innan vi blir en liten familj.

Mina deppiga tankar kan också ha med julen att göra. Julen är ju en sån där tid då man blir extra påmind om att man är ofrivilligt barnlös. Det är tre år sedan vi började drömma om att få bli föräldrar och ibland slår det mig att vi står på samma ruta än (även om den tanken inte är riktigt sann). När vi träffades sist kände jag en sådan enorm lättnad över att min man och jag kunde gå vidare mot adoption men nu har tankarna och frågorna hunnit ikapp mig.

Det är inte så deppigt som det låter på bloggen men jag har blivit otålig. Först kändes det som att jag struntade i varför behandlingen misslyckades men nu känner jag enormt behov att få veta varför. Inte för att jag vill bli gravid till varje pris men jag tycker mig ha rätt att få svar på varför behandlingen inte funkar som den borde på oss.

Stor kram för din omtanke!
Jag är så glad att du följer min resa genom bloggen.

Tanken finns där igen

2006-11-26T07:53:00.000-08:00

Det är mörkt ute. Jag har tänt en mass ljus i lägenheten och satt på en bra skiva. Det känns skönt att ha lite ensamtid och underbart att få längta efter sin älskade som snart kommer hem.

När jag går omkring i lägenheten slår dig mig att den surrande IVF-tanken har lyckats ta sig in i mitt huvuvd igen. Jag försöker önska den ett gott liv och en god hälsa (så som Mia Törnblom uppmanar i sin bok när man vill få bort tankar som etsat sig fast i huvudet) men i det här fallet verkar det inte funka. Det är frågan om vad som är fel på mig som surrar vidare. Varför funkar inte behandlingen på mig? När jag söker på nätet hittar jag fler tjejer som varit i samma sitation. Den gemensamma nämnaren är att alla verkar känna sig lämnade åt sitt öde utan att läkarna kan svara på varför så många av deras ägg är omogna trots den långa behandlingen. En av tjejerna säger att läkaren har pratat om felaktiga signaler från hjärnan. Vad betyder det? Flera av dom har lyckats bli gravida ändå efter 6 IVF-behandlingar. Betyder det att jag borde pröva ännu en behandling?

Mamma kommer på besök. Hon pratar som vanligt mycket om barnbarnen. Jag blir inte alls ledsen som förut. Numera tycker jag att det är roligt att höra om alla roliga kommentarer och äventyr som de små varit med om tillsammans med mamma. Det är bara när hon säger att min ena brorsdotter är så lik mig som klumpen i halsen gör sig påmind. Jag blir glad samtidigt som jag blir lite ledsen.

Jag utreder min IVF-historia

2006-11-22T13:54:00.000-08:00

Just nu utreder jag min egen IVF-historia. Läkarna rekommenderar mig att pröva menopur-sprutan men de kan inte lova att resultatet kommer att bli bättre. Jag frågar mig naturligtvis varför jag då ska pröva? Ingen av läkarna på kliniken kan besvara mina frågor så därför har jag startat min egen utredning. Jag har skickat våra journalerna till en annan klinik i hopp om att få veta deras bedömning.

Ni kanske undrar varför det här plötsligt har blviit så viktigt för mig och ärligt talat vet jag inte. Troligtvis handlar det om att tiden just nu står still. Jag befinner mig i ett mellanläge. Ingenting händer och jag känner mig frustrerad över att ingen av läkarna verkar intressera sig för vårt fall (även om vi verkar så unika). Troligtvis handlar det också om pengar. Vår sista behandling betalades av landstinget men även där gäller regeln "inget återförande=inget försök".

Fortsättning följer...

Frågorna kvarstår

2006-11-19T13:35:00.000-08:00

Vi bad IVF-kliniken skicka kopior på våra journaler för att vi ville få mer information om vad som gick galet med behandlingarna. När vi insåg att journalerna inte kunde besvara våra frågor bad vi läkaren ringa upp oss. Inte heller han kunde ge några exakta svar på varför medicineringen misslyckats. Trots det rekommende han oss att göra om behandlingen med ett annat hormonpreparat (menopur). Han kan inte lova oss att resultatet blir bättre men det finns en chans att min kropp reagerar bättre på menopurmedicinen.

Hur kan det komma sig att läkarna inte kan svara på våra frågor? Finns de inga liknande fall?

Frågorna kvarstår!

Väntan och längtan

2006-11-12T13:53:00.000-08:00

Vi var på besök hos min kompis idag (hon som jag skrev om tidigare). Det var jag som förslog att vi skulle komma förbi (mest för att ha det gjort). Hennes lilla tjej är 5 månader. Vi hade med oss ett paket med en cool munkjacka i flistyg enligt etikettsreglerna. Innan jag lade ner jackan i paketet höll jag den framför mig och tittade på den. Jag vet inte hur mång gånger jag undrat när det ska bli min tur att köpa barnkläder.

Vi drack kaffe och min kompis surrade på om sitt liv som vanligt. Min man och jag fick höra om graviditeten, om hur annorlunda livet blir när man blir småbarnsförälder och så om barnteorier som tex 5 minutersmetoden. Jag fick även en uppdatering om vilka i hennes umgängeskrets som var gravida etc. Efter 30 min barnskrik blev det tyst och det verkade få min kompis belåten (som ett tecken på att metoden fungerade). Jag lovade mig själv att aldrig någonsin utsätta mitt barn för den metoden, tackade för kaffet och instämde när min kompis insisterade på att vi absolut måste ses igen.

Min energi är tömd. Nu gäller det att ladda om batterierna till imorrn.

Barnbesök

2006-11-09T10:52:00.000-08:00

I eftermiddag kl 17.00 stormades mitt hem av två killar i 3 års åldern och en tjej på 1,5 år. 3 tim senare lämnade två trötta mammor lägenheten med sina barn. Jag kan inte låta bli att tänka på hur lugnt och sköt jag och min man har det vanligtvis. Jag har inte ändrat mig när det gäller familjebildandet men oj vad jag njuter nu när jag vet att vi kommer att bli föräldrar. Familjelivet är underbart men visst kommer det att bli annorlunda. Nu ska jag koka lite te och om timme ska jag se den skakande dokumentären PLANETEN.

Nu är det inlämnat!

2006-11-08T09:16:00.000-08:00

I morse skrev jag ut berättelsen om vårt liv och skickade in den till kommunen. Vilken lättnad att vi äntligen är klara med den. Nu ser jag fram emot första besöket som troligen blir innan jul.

Det har gått 50 dagar sedan min sista mens. En vanlig cykel=33 dagar. Jag köpte ett graviditetstest på vägen hem. Inte för att jag tror att jag är gravid utan mest för att kunna få iväg tanken på att eventuellt skulle kunna vara så. Jag köpte ACO-graviditetstest och så gör jag precis enligt instruktionerna. Efter 2 min syns ingenting. Jag läser i instruktionerna "om kontrollrutan inte visar ett streck har testet inte fungerat och du bör köpa ett nytt". Vad är det för nått skämt. Jag har ju gjort precis som man ska. Funderar på att kontakta tv-programmet Plus. Nu skiter jag i att testa. Det är säkert bara hormonbehandlingen som har ställt till det med mina annars så regelbunda cykler.

En kompis till mig som jag inte längre räknar till min vän har börjat ringa som en tok. Jag beslöt mig för att ge upp henne som vän när jag insåg att det bara var jag som tog kontakt med henne. Dessutom tog hon energi av mig utan att ge om ni förstår vad jag menar. Nu när jag inte längre hör av mig (faktum är att vi bara hördes av några ggr/år) så har hon börjat ringa, sms och prata med en annan vän till mig (som hon också känner) om varför jag inte hör av mig. Suck, vad gör man med kompisar som man vill göra slut med. Det går liksom inte. Till råga på allt blev den här kompisen gravid (av en olyckshändelse med en kille hon hade strulat med i 3 mån) och nu när hon är mammaledig hör hon av sig. Min första tanke var att hon är uttråkad och att det är därför hon är så intresserad av att träffas helt plötsligt. Jag ska nog ringa henne ändå. Måste avdramatisera den här historien.

2 minuter senare. Nu är det gjort. Jag ringde henne nyss och sa att jag inte alls är sur på henne (för det är jag verkligen inte). Hon var upptagen och skulle ringa upp lite senare. Så var det gjort. Jag tänker inte säga som det är dvs att jag numera bara omger mig med vänner som ger energi. Det får helt enkelt bli en vit lögn.

Skrivövning - på väg mot familjelyckan

2006-11-06T08:25:00.000-08:00

Vi skriver om våra liv jag och min man. Själv trodde jag att det skulle ta 1-2 timmar att skriva ihop min livsberättelse men oj vad jag hade fel. Efter 2 timmar har jag inte kommit längre än till gymnasiet. Allt ska finnas med uppväxtmiljö, uppfostran, familjemedlemmar, utbildning, arbete, realtion till familjemedlemmar idag, deras syn på adoption, vår (min man och jag) relation, nuvarande hemförhållande, vänner, intressen etc.

Vi har bestämt oss för att lämna in livsberättelsen på onsdag. Det bör tilläggas att jag inte är den som lämnar ifrån mig en text som är obearbetad vilket drar ut på processen ytterligar.

Det snöar massor här men var är herr/fru kyla?